Sista frizonen.

Hur länge dröjer det innan jag kan använda telefonen i bastun på gymet? Jag tycker om idén att sitta naken bland vilt främmande män och helt plötsligt kunna fiska upp min mobil ur något ospecificerat hudveck. Jag ser framför mig hur jag för ett begåvat telefonsamtal, gärna någon sorts förhandling på engelska eller en intervjusituation där jag svarar på frågor kring min intressanta person. Plötsligt kanske någon öser på med vatten på aggregatet, då sänker jag telefonen lite grann, håller för mikrofonen och ler lite besvärat.

-Jag försöker faktiskt prata här.

Den köttiga mannen med en rygg som en ryamatta lägger tillbaka vattensleven och lyfter handflatorna mot mig i en ursäktande gest. Jag ler, nickar och, om det inte finns risk för missuppfattningar, kanske jag blinkar kamratligt med ena ögat. Jag pratar högt vidare, kanske om parmaskinkans överlägsenhet mot serranoskinkan, samtidigt som jag vilar blicken på en skinntorr farbror i hörnet som drar bort hud från sina hälar med nageln. Jag känner en så gränslös kärlek till det här landet när vi kan respektera varandra på det här fina sättet i ett rum nära kokpunkten för vatten.

Sen ringer jag ett bildsamtal till min äldsta dotter i New York. Jag ber henne att inte slå på kameran från sin sida.

-Man vet ju inte vad det är för pervon som sitter här inne, som jag sakligt förklarar saken för henne. 

Vardagssadism.

Jag är nere på SL-center för att byta ut ett månadskort som slutat att fungera. Kvinnan bakom disken håller som bäst på att hjälpa mig när jag ser den lilla knappdosan på disken. Den har en liten text som säger ”Vad tycker du om servicen som du fått här?” och 5 svarta knappar. Från VÄLDIGT BRA till VÄLDIGT DÅLIGT och hela gråskalan däremellan. Jag pekar på dosan och ler lite.

-Jaha, då ska vi se hur det går för dig idag.

-Ja, skrattar hon. Jag gör så gott jag kan.

-Det tror jag säkert. Hur tycker du att jag ser ut förresten?

-Förlåt? 

-Vad tycker du om mitt utseende? frågar jag och låter min hand smeka knappdosan.

-Ja......bra......antar jag...

-Bara bra eller fantastiskt bra?

Kvinnan tittar forskande på mig och sen på min hand vid knappsatsen.

-...fantastiskt bra?

-Det känns inte riktigt som om du menar det, säger jag och låter mitt pekfinger stanna över VÄLDIGT DÅLIGT.

-Jo, det gör jag, verkligen.

-Kärlek, är det ett ord som poppar upp när du ser mig?

-Nej, det kan jag nog inte säga........

-Du väljer själv, säger jag och trummar olycksbådande på den lägst stående knappen.

-Ok, kärlek, absolut.

-Och vad brukar vi säga till människor vi älskar?

Hon stirrar på mig med en löjligt vattnig blick. Jag låtsas lägga min kroppsvikt på knappen innan hon till slut får mål i munnen.

-Jag älskar dig...

-Vad trevligt. Det gjorde inte så ont va?

Hon skakar på huvudet.

-Men jag tycker inte din känsla för service var så bra, säger jag samtidigt som jag trycker tre gånger på VÄLDIGT DÅLIGT. Sen går jag ut och har en väldigt bra dag.

Pest eller kolera?

Min 19-åriga dotter och jag ägnar osunt mycket tid åt att tvinga varandra att välja mellan jobbiga saker. Tatueringar och kroppssmyckningar som vi aldrig får ta bort är en avdelning som kittlar vår fantasi enormt. 

-Ok, pappa, antingen CARPE DEIM tatuerat i stor skrivstil runt hela halsen. 

-Felstavat?

-Precis. Eller en delfin med solglasögon, över hela ryggen. Hur ska du ha det?

Med viss vånda valde jag till slut delfinen och såg framför mig ett liv där jag aldrig mer skulle visa mig i bar överkropp. Sen var det äntligen min tur. 

-Ja du, Jackie, antingen en korkskiva i underläppen, stor som ett kaffefat. Även om du tar ut den så hänger läppen som en daggmask och sladdrar runt hakan.

-Ok, jag fattar. Vad är alternativet?

-Ett oerhört trovärdigt tatuerat buskage av könshår som sticker ut som kvastar på insidan av låret och ovanför bikinikanten.

Hon tystnade och jag insåg att jag gått lite för långt. Igen.

Nära-döden-upplevelser.

Jag var på soptippen i helgen och kastade mitt förflutna i olika containers. Det kändes tungt på ett svårbeskrivligt sätt och de renande känslorna jag brukar uppleva lös med sin frånvaro. Snarare slogs jag av tidens obönhörliga gång och livets förgänglighet.

Att kasta barnens hopplösa teckningar och talanglösa små konstverkt från dagis och lågstadiet var helt okomplicerat. Men riktigt tungt blev det när mina egna gamla rullband från tonåren hamnade i samma container märkt ”Brännbart”. Alla dessa timmar jag tillbringat med att spela in och lyssna på musik från skivor och radioprogram. När ett mäktigt blandband med hårdock singlade ner i mörkret blev känslorna till slut så starka att jag bestämde mig för att själv krypa ner i containern. Jag låg i fosterställning längst ned på det kalla metallgolvet, bredvid en gammal lamamössa, en ryamatta som luktade kräks och en kartong med gamla herrtidningar från 70-talet. Mörkret föll och jag inväntade mitt öde när jag bländades av en ljuskägla och hörde en röst ropa ovanifrån.

-Vad fan gör du där?

-Inget.

-Där kan du inte vara i alla fall.

-Varför inte det?

-Det är en container för brännbart. 

-Jag har bara ett fåtal amalgamlagningar, om det är det du tänker på?

-Det är avsett för sopor.

-Jag har väldigt låg självkänsla.

-Det hjälper inte, där kan du inte vara.

Så jag kravlade mig osmidigt upp genom att stapla lite frigolitskivor på varandra. En liten folksamling stod och tittade sorgligt på mig när jag kom upp. 

-Jag har gått i dödsskuggornas dal och återvänt, proklamerade jag stolt och torkade bort lite matrester från min dunjacka.

Sen körde jag hemåt igen, med en lite mer positiv syn på livet. Det här att vara i dödens närhet gör underverk med mig.

Det sista halmstrået.

Någon ringde igår och sa att han kom från Verkställande Utskottet. Först trodde jag att det var en telefonförsäljare som skulle sälja gödsel och trädgårdsprodukter, men efter något ögonblick mindes jag vagt en lektion i samhällskunskap om politiska organisationer. Politbyrån, Stasi, Verkställande Utskottet...så ungefär gick mina tankar när han plötsligt frågade om jag kunde tänka mig att ta över som Partiledare. 

Jag sa som det var, att jag röstat borgerligt i hela mitt liv.

-Ja, men det är ju jättebra. Då begriper du konkurrenterna bättre än någon av oss.

-Efter min övertygelse har jag röstat.

-Övertygelse är bra, det är precis sånt vi behöver just nu. 

-Jag kan inte stå upp för era ideer, så det är nog ett problem.

-Titta på våra opinionssiffror, så mycket ideer verkar vi inte ha, eller hur? Vi behöver förändra oss, vi kan anpassa oss helt efter dig.

-Men ni står väl för något...

-Vad tänker du på då?

-Inte vet jag, rättvisa kanske?

-Rättvisa, jag antecknar nu, det är bra. Rättvisa, det klingar bra. Eller?

-Jo, det gör det väl.

-Privatisering, vad tror du om det?

-Det är väl ni emot?

-Är vi? Det tror jag inte, men vi kan bli det om du tror att det är bra för oss.

-Ärligt talat så tror jag att ni...

-Vi betalar VÄLDIGT bra!

-Borde ni inte reflektera över vad som gick fel med den förra först?

-Vi är klara med det.

-Och?

-Vi ska sluta säga att någon har vårt fulla stöd när vi egentligen menar tvärt om.

-Ja, undertext är en rätt subtil kommunikationsform.

-Hahaha, du är rolig också, sånt gillar rörelsen.

-Lyssna noga nu. Jag har anlitat svart arbetskraft regelmässigt, fildelat under hela 90-talet, jämfört Thomas Östros med slemproppen och vigt ett helt yrkesliv åt att främja de kommersiella krafterna i samhället. 

-Hand i handske, om du frågar mig. Folkligt och kommersiellt, precis vad vi behöver.

-Jag vill inte ha jobbet.

-Så när kan du börja?

-På torsdag?

Uppslag till reality-tv.

”Win Big 2012” handlar om en bunt smällfeta västerlänningar som får åka till ett hus för att bli av med övervikten. Den avgörande skillnaden från andra liknande program är att huset ligger i ett flyktingläger i Afrika. Det här skapar en illusion av samhällskritik som gör att tv-tittarna slipper känna sig som lägre stående varelser som njuter av att titta på freakshows. Snarare skapas en diffus känsla av empati, att det är lika synd om alla egentligen. De som har allt och inte kunnat låta bli att äta allt de ser - och de som saknar allt.

Utröstningarna bland tv-deltagarna bygger på det välbekanta receptet att de som tappat minst i vikt åker ut. Men istället för att skicka hem dem, placeras de i ett grannhus med en stor glasvägg som vetter rakt in mot flyktinglägret. Där sitter de resten av serien i fåtöljer, framför tv-apparater och följer sina forna medtävlares framfart, med skräpmat, fett och socker i en aldrig sinande ström. Frossandet följs av hungriga blickar från flyktingförläggningen och miljoner framför tv-apparaterna. I den här deltävlingen vinner deltagaren som ökar mest i vikt för varje vecka.

TV-tittarna uppmuntras att ringa in och satsa pengar genom ett spelbolag på vem som minskar mest och ökar mest. Varje samtal kostar 19:- varav 2:- går till flyktinglägret. Pengarna till lägret fördelas sen slumpmässigt ut till ett enda tält på flyktinglägret och är ett litet tv-format i sig. ”Flyktingmiljonären” delar inte bara ut pengarna utan följer även de oundvikliga konflikterna och våldshandlingarna som den plötsliga och slumpmässiga rikedomen för med sig. Det blir också höjdpunkter till kvällens nyhetssändning lite senare på kvällen.

”Win Big 2012” är helfinansierat av en samarbetsorganisation för industriellt processad mat och läkemedelsindustrin. När någon dör under tävlingen så plundras de på sina inre organ som sen används i ett annat tv-program under namnet ”Ge och ta 2012” där deltagare som behöver donationer för att överleva måste slåss om organen i en livesändning på Globen. Den slutliga vinnaren i ”Win Big 2012” kliver ut ur sitt hus, lika utmärglad som alla i flytinglägret fast med en enorm mantel släpandes bakom sig. Det är först efter ett tag man inser att det är överskottshud. Jag tror att vi har ett bra tv-år framför oss. 

Följande har hänt.

Det nya året inleddes med att jag mötte en främmande man i mitt badrum på morgonen. Han var naken och stod och borstade tänderna med min eltandborste. Obekymrat mötte han min blick och fortsatte som om jag inte var närvarande. Jag stod där helt stum, i någon sorts chock. Då gick han över till attflossa så att det rann blod ur mungiporna. Flinande mötte han min blick, spottade i handfatet och tog fram min after shave, min deo och mitt hårvax och hjälpte sig själv. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra men bestämde mig för att bara studera det hela, jag visste ju inte om han var våldsam och farlig.

När han gick ut till garderoben följde jag efter honom och tittade på när han rotade igenom alla mina lådor. Sen klädde han på sig och tassade in i mitt sovrum och omfamnade min fru som låg och sov. Hon kvittrade i mörkret och kallade honom älskling. Då började jag verkligen undra vad det var som pågick egentligen. Jag följde efter honom in i min yngsta dotters rum och när han pussade på henne på kinden väste hon att han kunde dra åt helvet, vilket kändes som en enorm lättnad. Var hon den enda som såg den här inkräktaren precis som jag? Han gick nedför trappan och jag följde efter tills vi kom in i min äldsta dotters rum. Han pussade henne på kinden också och mumlade någon fjantigt ömhetsintyg jag inte kunde uppfatta. Hon reagerade inte alls, av panikchock, tänkte jag. Sen tog han på sig min ytterjacka, kände efter att bilnycklarna låg i höger ytterficka, gick ut genom ytterdörren och körde iväg i min bil.

Jag kom på mig att själv att stå och vinka lamt genom fönstret åt honom - mitt nya jag.