Lyckan är ett kylskåp.

Jag åker runt med ett trasigt kylskåp i lastutrymmet i min bil. Jag antar att det finns någon sorts symbolik här, men jag är för obegåvad för att se den. 

Samma dag som det började att ge upp livsanden, med flåsande ljud och allt sämre kylning, så brann det i en vitvaruaffär i min närhet och alla priser sjönk med 50%. Jag åkte dit och njöt av att synchroniciteten för en gångs skull var på min sida. 

Annars har hela mitt liv präglats av sammanträffanden som varit kontraproduktiva. En tonårstid märkt av sen könsmognad, det kalla kriget, AIDS, energikriset och stora presenningar över folkölen på helgerna. Jag var för ung för att bli rik på 80-talet och är för gammal för att bli det på 2000-talet. Min bestående känsla är att jag fötts på fel plats och i fel tid.

Jag dagdrömmer om att jag skulle veta allt det jag vet nu (inte jättemycket) och bli geniförklarad i 1600-talets Italien. Jag och Caravaggio skulle vara ute och röja på nätterna och på dagarna skulle jag smidigt leda in Galileo Galilei på de spår som skulle göra honom världsberömd. Kanske skulle jag lotsa Shakespeare lite elegant och bistå med teman för hans skapande. "Vad tror du om en pjäs med en dansk prins?" Medicifamiljen skulle finansiera mitt liv i lyx och överflöd men eftersom jag har svårt att hålla tyst skulle jag snart få katolska kyrkan över mig. (Både bildligt och bokstavligt om man känner den rätt.)

Dagdrömmen tar slut när jag eldas upp vid en stolpe på Piazza della Signorina, samtidigt som jag kommit fram till soptippen som stänger grindarna framför ögonen på mig. Jag vänder hemåt med mitt uttjänta kylskåp och inser att för min sort finns ingen perfekt epok. 

Han som var orange i boken.

Jag satte både läsplattan och mig själv på ett uthållighetstest nyligen och läste ”Krig och Fred” av Tolstoy. Frånsett ett antal bedövande tråkiga passager om truppers position och tillstånd, så var det inte alls så dumt.

Jag har följande gratisråd till världens alla förläggare. (Jag förväntar royalty för all framtid på den här idén.) Man borde kunna färgmarkera ett namn och sen automatiskt få den personens uppsjö av ologiska smeknamn i samma färg på alla 2700 sidor. På så vis skulle man slippa att undra över den där nya personen som dyker upp ur tomma intet en tredjedel in i boken.

Jag tror att läsförståelsen och upplevelsen skulle öka radikalt om man en gång för alla kan slå fast att Count Pyotr, Pierre och Bezukhov inte är tre tråkiga gubbar, utan en och samma tråkiga gubbe. Kan vi dessutom enas om att han är just orange, så kan ni kanske föra en intelligent diskussion om boken. Jag kommer tyvärr att vara sjuk den dagen. 

Romantik?

Jag och min fru firade nyligen att vi varit gifta i 20 år. Vi gick på Dramaten, bokade ett rum på Rival för natten och åt middag på en välkänd krog. Allt kändes härligt romantiskt tills huvudrätten kom in.

-Ursäkta, jag tror att det skett ett misstag här.

-Jaså?

-Ja, den här bruna massan på tallriken känns inte riktigt bra.

-Smakar det inte gott?

-Vi har inte kommit dit ännu. 

-Så vad är problemet?

-Hur tror du att det känns att sitta på vår bröllopsdag och titta på det här? Vad säger det om vårt äktenskap?

-Ingenting.....det är en maträtt....

-Som ser ut som om den redan passerat ett matsmältningssystem. 

-Kreolska grytor ser ut såhär!

-Vill du att vi ska kräkas ner hela restaurangen? Du väljer själv.

Bilhatarna.

Hittar en lapp under vindrutetorkaren igen. Den här gången är det en äldre kvinnas handstil som menar att om jag skaffar mig en mindre bil så skulle jag inte behöva ta upp två parkeringsplatser. Jag förstår inte var det här hatet kommer ifrån. Det finns en uppsjö av bilar som drar mer än 1,5 liter milen, varav en del dessutom saknar avgasrening. Men det är ingen som kliver fram till deras ägare och ylar av missnöje.

Ingen spottar heller på ägarna av motorbåtarna som drar runt 8 liter för att komma en landmil och tömmer septitankarna i Östersjön. Båtfolk är automatiskt naturvänner. Men jag får sitta på middagar och motivera mitt bilval och klä skott för en planet som håller på att gå under. Folk går upp i falsett och gör mig personligt ansvarig för växthuseffekten och en hotad biologisk mångfald. Men jag behåller lugnet.

-Isbjörnarna på Skansen går det ingen nöd på i alla fall. Mer vin, någon?

Navelluddskoftan

Jag har samlat mitt navelludd i över 10 år nu. Förra månaden bestämde jag mig för att äntligen göra någonting av det och tog mina två sopsäckar till en tant på söder som kunde karda och göra nystan av alltsammans. Sen satte jag mig hemma och stickade en härlig kofta. Idag hade jag den på mig för första gången och skred ned i Hötorgshallen på lunchen med nyvunnen självkänsla.

-Vilken konstig kofta, sa en vacker kvinna bredvid mig i rulltrappan.

-Tack.

-Vad är den gjord av egentligen? Frågade hon och placerade hela handen över mitt hjärta och liksom masserade lite. Jag övervägde att ge henne sanningen med döda hudceller, könshår, smuts och hudfett. Men jag valde den andra vägen.

-Åh, den är spunnen av mina drömmar, mina tillkortakommanden och inre tvivel, svarade jag och kände mig som en utsökt blandning mellan Tranströmmer och Sture Dahlström.

Konflikthantering med grillvantar.

På en av mina tidiga arbetsplatser fanns det mycket ackumulerad frustration som hade en negativ effekt på företaget. Folk kunde inte prata med varandra och skilja mellan sak och person när livsavgörande frågor diskuterades. Som t ex om en ny chokladbit skulle ha mycket gult eller blått i bakgrunden. Om en rubrik till en annons sa för mycket eller för lite eller om det verkligen krävdes en av världens bästa fotografer för att ta en produktbild av ett hårbalsam. Och som ni vet så är det en hårfin skillnad mellan att vara passionerad i sitt yrke och komplett vansinnig.

Så en konsult kallades in. Det var en tjej utrustad med två grillvantar. Den ena hade hon målat grå, med en vargkäft och stora vita tänder mellan tumme och hand. Den andra var målad som en giraff och sträckte man på tummen kunde man med enormt god vilja tolka det som giraffens öron. Sen placerades vi vuxna människor runt bordet för att föra samtal med olika grillvantar på händerna. Alla lärde sig fort att ”vargspråket” inte var bra och ansträngde sig som bara duktiga elever kan för att prata ”giraffspråk”. I korthet kan man väl säga att det handlade om bra saker som att lyssna på varandra, respektera varandra, kvittera varandras åsikter, prata mer i termer av ”jag tycker” eller ”för mig”.

Efter en lyckad halvdag tillsammans åkte tjejen och grillvantarna hem till sitt. Och vi återgick till vår psykopat-vardagslunk igen.

Träd som faller, eller inte.

Mötte en filosof på en middag som tog upp den klassiska frågan om ett träd faller i skogen och ingen är i närheten att höra det, låter det ändå?

Jag sa att det gjorde det.

Han menade att jag hade fel, eftersom det krävs ett nervsystem närvarande för att uppfatta ljudet. ”Trädet i sig ger inget ljud ifrån sig utan det krävs ett öra för att uppfatta ljudvågorna som trädet skapar i fallet” sa han överlägset och krafsade sig i glipan i sin äckliga kofta.

”Jaha, men nu råkade det stå en påslagen bandspelare i skogen den dagen som definitivt spelade in ljudet” sa jag och serverade mig själv lite mer vin. ”Och senare samma dag spelades ljudet av det fallande trädet upp för en bunt med blinda filosofer i skogen med följdfrågan: Om man hör ett träd falla i skogen men inte ser det, faller det verkligen då?

Han tittade länge på mig. Vördnad är inte rätt ord, men det fångar ögonblicket.