Hotbild Sverige.

Jyllnadsposten måste förstärka säkerheten efter det senaste terrorhotet. Kort efteråt kommer nyheten att Expressen och Aftonbladet självmant har höjt sin beredskap också. Men inte tidningen Bamse? reflekterade jag upprört. I åratal har den roat barn och samtidigt varit en en aktiv del av den tredje statsmakten. Med sina återkommande avsnitt med den svarta vargen och mormor med hucklet borde redaktionen för Bamse vara precis lika orolig som landets kvällstidningar.

Soptippen, min psykoanalys.

Jag känner folk som gått i terapi i åratal och det enda som verkar hända är att de blir ännu mer problemfokuserade och självcentrerade. Själv åker jag till soptippen. Det är mitt sätt att rensa systemet och göra upp med det förflutna. Efter några timmar på vinden kan jag alltid fylla bilen och sen osentimentalt ta farväl av delar av mitt liv ner i olika containers samtidigt som jag känner mig som en god människa. Det märkliga är att jag kan göra det här hur många gånger som helst utan att bråtet på vinden någonsin verkar minska. Jag vänder alltid hem från tippen med ett lätt sinnelag. Ibland visslar jag en glad melodi i bilen, kanske vinkar jag åt en granne, eventuellt släpper jag över en farbror med rullator vid ett övergångsställe.

En vän i terapibranschen har försiktigt försökt få mig komplettera soptippen med att gå och prata med någon. ”Du är ju rena rama smörgåsbordet för en terapeut” som han uttryckte saken. Jag förklarade för honom att den dagen jag blir av med alla mina fobier och min uppenbara psykiska instabilitet, då är mitt yrkesliv över.

Till bords på Nobelfesten.

Jag är bjuden på Nobelfesten igen. Det har blivit en tradition och de placerar ofta mig bredvid någon av de kvinnliga pristagarna. Antagligen för att jag är lite av en renässansmänniska som obehindrat kan diskutera allt mellan himmel och jord på flera världsspråk. Men i år är det ingen kvinna som vinner alls, vilket gör mig lite osäker inför kvällens middag.

När Linda B Buck vann i medicin 2004 hade jag henne till bordet och trots att jag inte dansar så tvingades jag upp på golvet. Hon var väldigt buggkunnig och ville prompt bugga. Jag gjorde vad jag kunde och liksom drog och sköt henne ifrån mig om vartannat, lite planlöst och orytmiskt. Sen kom jag på att man kan dra ner henne mellan mina ben också, vilket kändes som ett roligt infall just då. Så jag slet ner tanten som ylade av glädje hela vägen, tills min handsvett gjorde sig påmind och jag tappade henne. Väldigt olyckligt for hon som en landburen torped över hela Blå Hallen och briserade in i trappavsatsen.

Kanske har de placerat mig vid prinsessan Madeleine i år? Jag tror inte att hennes höftleder och smalben skulle släppa från sina fästen för en liten istötning.

Felköpshavet.

Två gånger om dagen. Så ofta står jag med min eltandborste i handen och munnen. Ändå är det lögn i helvete att komma ihåg vad den heter. Jag vet inte hur många gånger jag köpt nya borsthuvuden till en helt annan maskin. Det är ju precis som med rakblad, de skänker bort hyveln för att sen ta sinnesjukt mycket betalt för nya rakblad. De köper jag också jämt fel av.

Så nu vadar jag in i badrummet och pressar undan förpackningar med tandborsthuvuden och rakblad. Och dammsugarpåsar, jag minns aldrig beteckningen på vår dammsugare. Vad påsarna gör i badrummet är oklart, men de är en del av mitt felköpshav. Och batterier i fel storlek. Jag halkar på dem någonstans i botten av sörjan och får ofrivillig zonterapi.

Någon gång har jag köpt en ny hyvel bara för att sen upptäcka att det är en ny sorts fattning på den som inte passar några av rakbladen i felköpshavet. Desperat har jag prövat att hålla i rakbladen med fingrarna och raka mig, med den lite tråkiga bieffekten att jag blivit av med mitt fingeravtryck, snarare än min skäggväxt. Det är därför de inte släpper in mig i USA längre. Talibanskägget i kombination med avsaknad av fingeravtryck gör dem misstänksamma.

EU uppdrag.

Jag har just avlagt ett studiebesök i Portugal. EU-kommissionen tyckte att det vore bra om jag reste ner och såg krisen med den klarsyn som bara jag besitter. Så jag flög ner och bodde hemma hos en god vän på en av deras bästa golfanläggningar. Det var 17 grader och sol när jag landade och säkert 12 när jag låg i Jacuzzin uppe på taket och betraktade solen som sänkte sig ned i Atlanten. I min hand vilade en kall, utmärkt Portugisisk öl. På golfbanan mötte jag huvudsakligen pensionärer från England och Holland, som inte alls såg så drabbade ut. Och jag var ändå där i 5 dagar och alternerade mellan golfbanan och lyxvillan.

Nej, det här snacket om Portugals kris är nog lite uppförstorad. Som prostatan hos en professionell cyklist, som jag uttryckte saken för EU-kommissionen. De sa att de gärna ville skicka mig på fler inspektioner i andra krisländer. Jag sa att jag ställde upp på allt, utom möjligen Grekland som jag tycker är så bedövande trist. Hopplös mat, hopplöst språk, uselt vin och en massa läskiga gamlingar i svarta hucklen som stryker omkring med fårost i mungiporna.

-Men om du får bo på lyxhotell i Aten?

-Då åker jag, jag är inte omöjlig.

Att resa med stil.

Jag är på väg till Milano. I affärer, vore roligt att skriva, fast det är inte riktigt sant eftersom jag sitter sitter i ekonomiklass näst längst bak i planet. Mina knäskålarna är integrerade i stolen framför mig och skuldrorna pressas framåt eftersom jag har de två förhöjningarna avsedda för hålla huvudet på plats, rakt in i ryggen. För att skapa lite med benutrymme har jag lagt ena underbenet på sned, men det har den lilla bieffekten att foten somnar och jag tvingas att alternera mellan fötterna. Min kropp svarar med den enda tillgängliga flyktvägen - sömn.

Jag drömmer om ett blågrått, trögflytande hav där jag simmar för livet men ändå sjunker sakta. Jag vaknar av en djävulsk smärta i ena knäskålen. Flygvärdinnan har passerat med matvagnen i metall och medvetet drivit den in i mitt knä. Uppvaknandet sker så plötsligt att jag får en whiplashskada samtidigt som jag konstaterar att knäskålen lösgjort sig från knäleden och  hänger fritt utmed sidan av mitt ben. Jag drar in benet med händerna  och försöker pressa skinkorna hårdare mot sätet för att på så vis vinna lite yta. Det går inte utan att jag vrider mig framåt och lite utåt mot gången, med påföljden att jag har ansiktet någon centimeter från en mans kön som köar för att gå på toaletten. En frän doft av chevre och ammoniak slår emot mig och jag vrider mig hastigt åt andra hållet. Mitt ansikte hamnar då i urringningen på en välväxt italiensk  kvinna som inte missar tillfället och pressar mitt känsliga ansikte stenhårt ned mellan sin bröst. Jag befinner mig i en Fellinifilm och svimmar kort därefter av syrebrist.

När jag vaknar upp är jag  i en ambulans på Milanos gator, med håret insmort med stelnad bröstmjölk. En par dagar senare lämnar jag sjukhuset med ena benet i gips upp till höften och en krage runt halsen. Jag har fått exakt samma sittplats på planet hem och sitter med mitt bandagerade ben rakt ut i gången. Folk trampar och snubblar på det, men jag bryr mig inte för jag har blandat 4 Sobril med 3 whiskey. Vilken resa!

En känsla av kvalitet.

Sveriges Annonsörer är en intresseorganisation som ska hjälpa annonsörer att uppnå bästa möjliga avkastning på företagets mediainvesteringar. Det står så på deras sajt där de nu också producerat en webserie för att ”visa upp sig och kanske till och med inspirera andra företag.”

Inspirera till självmord, tänker jag efter att ha plågat mig igenom flera minuter. Genom att låta några studenter vid Mediainstitutet stå för produktionen och och sen låta anställda på förbundet agera skådespelare, har de helt ofrivilligt satt strålkastarljuset på en central fråga: Behovet av professionella människor som kan hjälpa till att skapa ett bra innehåll som förmedlar något meningsfullt för tittarna och särskiljande för annonsören.

Jag hoppas att den här satsningen ses av fler än de 1200 släktingar som klickat sig dit hittills, för jag tror att den verkligen kan höja blicken och göra underverk hos alla deras medlemmar.

Anders Tempelman