Soptippen, min psykoanalys.
anders tempelman
Jag känner folk som gått i terapi i åratal och det enda som verkar hända är att de blir ännu mer problemfokuserade och självcentrerade. Själv åker jag till soptippen. Det är mitt sätt att rensa systemet och göra upp med det förflutna. Efter några timmar på vinden kan jag alltid fylla bilen och sen osentimentalt ta farväl av delar av mitt liv ner i olika containers samtidigt som jag känner mig som en god människa. Det märkliga är att jag kan göra det här hur många gånger som helst utan att bråtet på vinden någonsin verkar minska. Jag vänder alltid hem från tippen med ett lätt sinnelag. Ibland visslar jag en glad melodi i bilen, kanske vinkar jag åt en granne, eventuellt släpper jag över en farbror med rullator vid ett övergångsställe.
En vän i terapibranschen har försiktigt försökt få mig komplettera soptippen med att gå och prata med någon. ”Du är ju rena rama smörgåsbordet för en terapeut” som han uttryckte saken. Jag förklarade för honom att den dagen jag blir av med alla mina fobier och min uppenbara psykiska instabilitet, då är mitt yrkesliv över.