Påfrestande människor.
Jag fick en inbjudan till ett seminarium: Hur man handskas med besvärliga människor. Det kändes oklart om jag bjöds in i egenskap av småföretagare med anställda eller som en besvärlig människa själv.
Så jag tog med min buktalardocka Steve och gick dit. Inte Stiiiv, utan Ste-ve, på göteborskt vis. Han satt i knät under möten och förde ett väldigt oväsen. När han inte drog ordvitsar eller pratade om Änglarna och fesk, sjöng han låtar av Lasse Dahlqvist och Håkan Hellström för full hals. Föredragshållaren var en psykiatriker i svart polo som kastade flera irriterade blickar mot mitt håll, speciellt när Steve hade tagit av sig på underkroppen och gjorde obscena höftrörelser. Då slog jag ut med händerna och liksom gestikulerade fram ett ordlöst ”hur tror du att det här är för mig då?”
Det lilla jag uppfattade av kursen var i alla fall att det fanns två huvudstrategier för att hantera bevärliga människor. Den ena handlade om att arbeta med mig själv och inte tillåta mig att reagera så starkt. Den andra handlade om att öka min insikt och förståelse till varför Steve uppför sig som han gör. Jag provade bägge strategierna innan jag slutligen bestämde mig för att kasta Steve i soptunnan.
Morgonen efter vaknade jag av att han låg sked bakom mig och luktade lite makrill. Jag behöver nog en flismaskin mer än en strategi.
Anders Tempelman
Jodå, tackar som frågar.
-Min yngsta dotter har flyttat till Italien för ett år som utbytesstudent. Hon äter chokladbakelser till frukost, pasta till lunch och tvingas dricka rödvin till middagen varje kväll. Min gissning är att hon kommer att få åka containerbåt hem om ett år och behöva avgiftas. Vår hund dog i somras. Eller dog och dog? Vi avlivade honom och grinar fortfarande när vi tänker på honom. Min äldsta dotter hatar Sverige (var har hon fått det ifrån?) och söker uteslutande utbildningar i New York som är så dyra att hela familjen måste börja prostituera sig för att finansiera det hela. Min fru har just fått rådet att skaffa en bettskena, innan hon tuggar sig förbi tandrötterna ner till käkbenet. Själv mår jag toppen. Har aldrig mått bättre. Äter rosenrot och ginseng med industriell styrka. Det hjälper mot det mesta utom nävarna som låst sig i ett krampaktigt läge och blivit helt vita. Jag tvingas skriva med en blyertspenna i munnen som slinter över tangenterna.
Hur är det själv?
Anders Tempelman
Se mig. Hela tiden.
Nu finns en applikation till mobilen som automatiskt publicerar på Facebook var du befinner dig. Om man hade presenterat den här för ett par år sedan, hade alla skrikit om storebrorssamhället, kränkningar av mänskliga rättigheter och kanske något inlägg om hur det här kan användas av totalitära stater. Men idag är det annorlunda och en hel drös av lallande, jagsvaga dumskallar har naturligtvis hakat på, desperata efter att försöka ge sken av att leva rika och spännande liv. Själv tror jag att jag avstår.
Friday 14.30 Anders just entered US Video. Like!
Friday 16.30 Anders just entered Dressmann. Like!
Friday 19.19 Anders just had a varmkorv at Sibylla på Sveavägen. Like!
Friday 21.45 Anders just went to the toilet. Like!
Friday 22.03 Anders just fell asleep in front of the TV. Like!
Anders Tempelman
Matens biografi.
Det går någon sorts sjuka bland Stockholms lite bättre restauranger. Den går i huvudsak ut på att motivera sina hutlösa priser på rätt ordinär mat med fantastiska titlar och historier. Jag har tröttnat lite på det här och lät nyligen en lismande servitör få veta det.
-Jag funderar på abborren, sa jag.
-Mm, du syftar på den krokfångade abborren?
-Kanske det.
-Serveras med rostad mandelpotatis som odlats i små klasar 22 cm ner i den småländska myllan, i utkanten av Vimmerby.
-Där ser man.
Han tittade på mig, omedveten om vad som skulle drabba honom.
-Den här abborren. Är det den som levt ett ensamt liv i sjön Kolsnaren? Han som förlorade sin äkta hälft till en sportfiskare våren 2003 och sedan dess mest drivit omkring, ätit spigg, blickat upp mot månen sena nätter och fört existentiella samtal med sjöns enda ål. Är det den?
Jag tittade uppfordrande på servitören vars mun blivit allt mer abborrlik. Sen lämnade jag lokalen, med huvudet högt och pengarna i behåll.
Anders Tempelman
Knullsoffan.
Vi bestämde oss för att sälja en soffa på blocket. Den passade visst inte in längre, efter att min fru möblerat om för 12:e gången i ordningen. Samma dag som annonsen var inne ringde jag upp min fru, med en grötig och obehaglig skånsk dialekt.
-Det gäller soffan. Är den kvar?
-Jaaa, sprudlade min fru.
-Jaha, är den i bra skick.
-Oh ja, den är knappt använd och tyget ser helt nytt ut, kvittrade min fru med sin allra trevligaste röst.
-Kan man knulla i den?
Det blev tyst någon nanosekund, sen slängde hon på luren.
Kanske en smula omoget från min sida, men samtidigt ett enormt styrkebesked på min skådespelartalang.
Att leka med sig själv i en resväska.
En MI6-agent i England hittas död i sitt hem. Han är naken och instängd i en resväska som står i badkaret. Den här solskenshistorien stod i DN idag och kittlar min fantasi något enormt. Jag ser en hel film framför mig. Framförallt scenen när halva MI6 sitter i ett möte och diskuterar om det här är ett lönnmord utfört av främmande makt och så fall vilken. Tills en man i församlingen plötsligt fattar mod och flikar in.
-Tänk om vår agent i själva verket ägnade sig åt en....sexlek som gick snett? Ni vet syrebristen inuti resväskan, leka med sig själv.....lite åt det hållet....liksom....
Tystnaden i rummet är total.
-Thé, någon?
För det är nämligen åt det här hållet MI6 spekulerar just nu. Varför händer sånt här bara i England?
Anders Tempelman
Att skriva folk på näsan.
De senaste 20 åren har alla företag med självaktning gjort s.k varumärkesarbeten. Det kretsar i huvudsak kring att hitta en större mening än att bara tjäna pengar och odla en företagskultur som är större än gummiankan som man kanske tillverkar. Jag är i grund och botten en anhängare av den här idén, just därför att det vidgar perspektiven och öppnar för nya infall. Vi säljer inte gummiankor, utan kanske underhållningsprodukter för marina miljöer? Ibland kan det också tydliggöra att företaget faktiskt bidrar till samhället utöver det vanliga och inte bara lyder lagstiftning.
Den här varumärkessektorn har också odlat fram egna konsulter som tar väldigt bra betalt för att dra fram i stort sett identiska ”kärnvärden” för alla företag de jobbar med. Och i en fri konkurrens är det som bekant särskiljande drag som är avgörande för ett företags framgång, men det är en annan historia. Som absolut dummast blir det här i alla fall när företag skriver ut sina hjärndöda plattityder till allmän beskådan. I receptionen, på sajten, i annonser och lite här och var på företagets vita väggar. Tro mig, jag ser det ofta. Det är lite som att ragga på krogen och viska i en kvinnas öra att man är ”spännande, sexig, rolig, intelligent och hängd som en häst.” Ingen vill höra det. Alla vill uppleva det.
Anders Tempelman