Rättvisemärkt knark.
Efter en lunch på kulturhuset flanerar jag över Sergels torg, när en benig figur i täckjacka från 80-talet närmar sig. ”Horse, meth, kola, speed?” väser han lite i ena mungipan. Jag säger att jag är nöjd men tackar för vänligheten. Han följer efter mig med sin knixiga gångstil och ler med sönderfallande tänder. ”Allt är rättvisemärkt” säger han plötsligt och håller upp ett Fair Trade märke. ”Varken kartellerna, maffian eller dagens medvetna konsumenter accepterar fultjack från fabriker eller plantage där folk arbetar under risiga omständigheter” säger han och ser allvarlig ut. ”Alla har ju sina varumärken att tänka på” lägger han till mellan några okontrollerbara amfetamin-tics.
”Hur håller ni koll på det?” frågar jag intresserat. Han nickar, sluter ögonen och för ihop handflatorna framför munnen på Buddistiskt vis, som annars bara pretentiösa musiken gör. ”Rigorösa utvärderingssystem i klassisk CSR-anda. ISO-certifieringar, FN’s konventioner för mänskliga rättigheter - där har du några av våra rättesnören.” Sen halar han fram ett blommigt, designat paket ur fickan och håller fram den mot mig.”Ekologiskt odlad vallmo, helt utan bekämpningsmedel och mänskligt förtryck och transporterad och raffinierad till opium med ett minimalt koldioxidutsläpp. Just nu ingår dessutom en framtida avgiftning och en månad på kursgård med Minnesota-modellen.”
Jag säger att jag nog föredrar det gamla fulknarket, där doften av kriminalitet, smuts och elände är ständigt närvarande. ”Helt ok. Jag säljer det också” säger den beniga figuren och halar fram en välfylld kondom.
Anders Tempelman
Tre isbitar tack.
Så jag är hemma hos några vänner. De har just fått sitt tredje barn. Jag tittar på krypet och säger alla de rätta sakerna. ”Han ser ju precis ut som...er bägge. Titta! Han ler! Måste vara världens vackraste barn?” Efter ett tag ber jag om en whisky. Jag måste bedöva mig efter att de två andra barnen, som verkar gå på crack, roterat runt i lägenheten och skrikit i 40 minuter utan avbrott. När ingen tittade fällde jag den ena så att han/hon (whatever) slamrade med ansiktet före in i öppna spisen. Det fick i alla fall föräldrarna att tvinga ner barnen framför en dvd-film i barnrummet och stänga dörren. ”Jag älskar barn” ljuger jag och sippar på whiskyn. Den smakar lite salt, vilket förvånar mig. Jag sippar lite till och frågar om den är från Islay. Mannen i huset tittar lite frågande på mig och sen på glaset. Det är då jag också upptäcker att innehållet ser lite mjölkigt ut. ”Var bröstmjölken i det övre frysfacket?” frågar han sin fru.
Anders Tempelman
Mig glömmer ingen.
Jag har kommit fram till att mitt enda bestående intryck på den här planeten kommer att vara mitt koldioxidavtryck. Och då är det ju lika bra att försöka göra det ordentligt. Så jag har bytt ut min bergvärmepanna till en oljepanna från 50-talet, tagit bort all isolering på vinden, bytt till en gammal bil som går på blyhaltig bensin, läcker olja och saknar avgasrening. Jag kallstartar så ofta det går och kör knyckigt och ryckigt.
Återvinning är det slut med också. Jag är lite oklar på vilket sätt det påverkar koldioxidutsläppen, men jag sänker mina osorterade sopor i sjön, med batterier, glödlampor, flaskor och konserver. Några stenar i botten på sopsäcken, sen är det borta. Jag väljer aktivt bort kollektivtrafik och försöker flyga så ofta det bara går. Hårsprayen är tillbaka, den kanske bara eliminerar ozonskiktet, men jag har en inkluderande inställning - inte exkluderande. (Ett påtagligt resultat är i alla fall att min frisyr ser ut som en spettekaka.)
Sen ägnar jag kvällarna i mitt fullt upplysta hem åt att beräkna mitt avtryck på carbonfootprint.com. Jag ser hur min betydelse växer för varje dag som går. ”Här är en kille som inte går till eftervärlden helt obemärkt”, tänker jag nöjt.
Anders Tempelman
Det lätta valet.
Tack och lov för Peter Wolodarski. En knivskarp hjärna dold bakom ansiktet på en oförarglig 10-åring. Kan det bli bättre när man arbetar som journalist? Han satte fingret på hela valfrågan i helgens DN. En röst på Socialdemokraterna är en röst på en regering där Vänsterpartiet kommer att få en ledande roll. Ett Vänsterparti som leds av en flabbande farbror som inte gjort upp med kommunismen. Hur gör man det egentligen? Ber man om ursäkt för att man trodde på och stöttade en totalitär stat vars främsta styrka varit att skapa fattigdom, förtryck och död? Jag tror faktiskt inte det skulle förändra min bild av Lars Ohly nämnvärt. Det blir lite som att säga att man var nazist förut men nu övergått till att bli Sverigedemokrat och plåga djur på fritiden.
I år tänker jag taktikrösta för att få behålla Alliansen - det enda regeringsdugliga alternativet. Antagligen på KD, som jag inte har några varmare känslor för. Det tar emot, men vi gör alla våra uppoffringar här i livet. Som Lars Ohly, när han motvilligt slutade att kalla sig kommunist.
Slicka uppåt. Pissa nedåt.
Jag lyssnade av mitt mobilsvar igår och hörde det bekanta och omisskännliga ljudet av en mobil i en ficka som oavsiktligt slagit mitt nummer. Har man ett namn som börjar på A så är det här vardagsmat. Mannen som ringt mig är en nära vän och tillika maktfaktor i svenska mediabranschen. Jag lyssnade lite roat några sekunder och uppfattade hans röst innan en dörr stängdes. Därefter hörde jag en oprecis stråle som ömsom smattrade mot toalettringen och vattenytan. Episoden avslutades med några ljudlösa handrörelser tätt följt av ett raskt drag i gylfen och en toalettspolning.
Först skrattade jag, men efteråt tog min dåliga självkänsla över. Var det verkligen en slump att han ringt upp just mig? Tänk om det var ett medvetet val att låta mig höra hans kissande? Försöker han säga mig någonting? Är det ett nytt Machiavelliskt grepp som de lär ut i managementlitteraturen? Såhär håller jag på.
Ny affärsmodell: Misshandla dina kunder.
Varje år får jag en faktura från mitt bilförsäkringsbolag. Och varje år så har priset stigit med ca 3.000:-. Det här året var inget undantag från regeln och jag gjorde precis som vanligt: Gick till insplanet.se, angav mitt registreringsnummer och sökte efter en billigare försäkring. Som vanligt hittade jag en annan som kostade ca 3000:- mindre. Det som blir lite märkligt i den här historien är att det lägre priset kommer från samma bolag jag har nu. Så jag mailade en hjärtlig uppsägning till bolaget och meddelade att jag hittat exakt samma försäkring fast till ett mycket lägre pris - hos dem själva. Pucken lär väl inte gå fram den här gången heller, men visst är det ett systemfel när företag erbjuder guld och gröna skogar till nya kunder, samtidigt som de lojala erbjuds en grabbnäve rykande hönsgödsel? Eller är det här ett nytt, progressivt system man borde pröva på sina egna kunder?
Uppsidan av otrohet.
En del av er minns säkert med värme mitt självutlämnande inlägg om min italienska farfar. En musiker som spelade sig runt i Sverige under 30 år och inte bara spred sin musik, om man säger så. Min pappa var en av de ofrivilliga resultaten som lämnades bort, hamnade på barnhem och sen adopterades bort. Men det fanns visst flera. Hur många är fortfarande oklart. Efter lite efterforskningar lyckades jag få kontakt med en man straxt utanför Borås. Han visar sig vara min halv-farbror. Eftersom jag ändå skulle åka nedåt i Sverige för att besudla en klassisk golfbana och snylta på några nära vänner, så kände jag att det var dags för oss att ses.
Jag träffade honom i helgen, en man som fyller 80 år i januari och som försörjt sig på musik, precis som farfar och min pappa. För honom kom min kontakt lite överraskande, men han visste om att hans pappa hade haft ”kvinnoaffärer”. Vi drack kaffe och visade varandra bilder. Han fick se bilder på min pappa och jag fick se bilder på honom och vår gemensamma nämnare. Och visst granskade jag honom och bilderna på farfar, sökandes efter gemensamma drag. Öronsnibbar, näsor, pannor, ögon, hår mm. Kanske fanns det både likheter och skillnader, men det genetiska drag som verkar ha varit starkast - är just musiken. Till och med farfars pappa var kantor. Nu ska jag skicka lite bilder på hela vår familj till min nyvunna farbror. En familj som inte hade funnits till om inte en italiensk musiker på 30-talet hade rest runt och varit lite generös med sin...ska vi säga kärlek?