Min osvikliga känsla för timing.

Vi skulle ha ett möte med ett stort företag inom detaljhandeln. Ett möte där vi skulle berätta lite om oss i förhoppningen att kemi skulle uppstå och därigenom ett nytt uppdrag. Marknadschefen är en otroligt trevlig man och mötet går fantastiskt. Vi skrattar åt samma saker, vi förstår varandra och delar uppfattningar inom en rad områden. När mötet går mot sitt slut berättar mannen att han och hans pojkvän ska åka och hämta en hundvalp i helgen. Jag undrar vilken ras det är och när han säger labradorhanne skiner jag upp och känner mig manad att dela med mig lite av mina erfarenheter. ”Jag har en som är 8 år. Blev tvungen att kastrera honom, han juckade på allt som rörde sig. Sen fick han epilepsi och hårar som fan, men annars – en underbar hund.”
Det är märkligt hur ett möte kan svalna på så kort tid. Efter mötet skrev jag ett mail och bad om ursäkt för mitt okänsliga uttalande. Han svarade aldrig.

Anders Tempelman

Fight Club på Gärdet.

Jag har spenderat årets varmaste söndag inne på Restaurangakademin på Gärdet. Jag och 12 andra sorgliga män (samt en kvinna) hade samlats för att gå en grillkurs. Jag tror att alla hade fått den här kursen som present av sin andra hälft eller sin psykolog. Kocken hade i alla fall tagit uppgiften på allvar och ordnat en veritabel köttfest. Vi talar en helstekt entrecote stor som en björkstam. En halv bröstkorg från en gris. 16 kotletter från gris, ett hav av lammfiléer, tonfisk i perfekta torskblockformer, nudelsallad, salsor och Gud vet allt. Från 9.30 till 16.00 vadade vi i kött, marinader, rubs och tillbehör. Vi delades in i team och pratade lite trevande med varandra. ”Jag har en kolgrill, vad har du?” var en vanlig öppningsreplik. Sen stod vi plötsligt utomhus, samlade runt två klotgrillar på en infart till ett parkeringsgarage i vita förkläden och vita t-shirts med Restaurangakademins logotyp på. Det fräste om köttstyckena på grillarna, blod rann på skärbrädorna och gillande blickar utbyttes. Som Fight Club, tänkte jag. Vi är män (och en kvinna), vi grillar kött tillsammans och har känslor.

Anders Tempelman

En dvärg?

Jag fick höra en episod från verkligheten som jag gärna vill dela med mig av. En kvinna sitter med sin 5-åriga son i knät på bussen i rusningstrafiken. Bussen stannar vid en hållplats och på stiger en dvärg. Kvinnan känner hur sonen liksom hoppar till och klistrar dvärgen med blicken. Hon försöker avleda pojkens uppmärksamhet samtidigt som dvärgen går rakt emot dem i mittgången. Men det är för sent. När dvärgen är alldeles framför dem fäller pojken ut armen och pekar med ett knubbigt finger på honom. ”Titta. En bäver!” säger han högt i hela bussen. Pojken är inte helt fel ute, orden är lika långa, har tre gemensamma bokstäver och likartad klang. Jag kan tänka mig att den här småväxta mannen har kallats för en hel del i sitt liv, men bäver måste vara ett helt nytt epitet. Snart ska jag gå till bävrarna på Skansen och ställa mig bredvid en dagisklass. ”Titta barn, vilka fina dvärgar!”

Anders Tempelman

Apotekets nya sortiment

När Apoteket berättar att de ska börja sälja sexleksaker dyker en massa konstiga bilder upp i mitt huvud. En grå Apoteks-tant kommer vobblande med en halvsladdrig, uppblåsbar Barbara. ”Hon ställer alltid upp, tjafsar inte och kostar ingenting att ta med på resor” säger hon samtidigt som hon hänger den i skyltfönstret. ”Hon kan även fungera som solmadrass i poolen eller vid havet för lata dagar.” Sen håller hon plötsligt upp ett inplastat paket med ett hundkoppel, en ridpiska, en apelsin och en elkabel. ”Det är här lilla kitet kallar vi för House of Lords och är mycket populärt. Det är extrapris på det.” Hon tittar lite forskande på mig med huvudet på sned. Jag ursäktar mig och säger att jag egentligen bara skulle köpa lite vårtmedel, men lovar att tänka på saken.

Anders Tempelman

Diskriminering.

Igår hörde jag på P1 hur de pushade för ett konsumentprogram som skulle ta upp diskriminering. De berättade vilka perspektiv de tänkte ta upp jag konstaterade att de inte tänkte ägna en enda minut åt oss som är snubblande nära 2 meter långa. Vi som tvingas stå krökta som Georgiska kärringar vid diskbänkar och bankomater av standardhöjd. Vi som bär ärr efter flygplansstolarnas vassa kanter på våra spröda knän. Vi som får ett stålrör i ansiktet när vi flanerar mellan stånden på Hötorget. Vi som tvingas blicka ner i mjälliga hårbottnar på tunnelbanan. Vi som går omkring med byxor i fel längd, för korta skjortärmar och sover med fötterna utanför sängänden. Vi som alltid har en känsla av att folk tittar oss rakt up i näsborrarna och ser vårt innersta. Vart är public service på väg?

Anders Tempelman

Nyhetsvärde.

Jag skymtade en positiv nyhet i DN häromdagen. Jag satt som vanligt med en gevärspipa i munnen och en kopp kaffe i handen, när en liten notis fångade mitt intresse. Svenskt Näringsliv förutspådde att konjunkturen kan komma att vända uppåt igen 2009. Det nämndes liksom i förbifarten, samtidigt som ett undersökningsföretag som lystrar till ett så löjligt namn som Radar Group, fick betydligt mer utrymme med sin mer pessimistiska syn på framtiden. Jag har viss förståelse för fenomenet eftersom jag är uppväxt på depprock och indie, där svårmod alltid segrar över lallande lyckotrams. En låt som ”Here comes the sun” kommer liksom aldrig att kunna mäta sig med ”I hate myself and I want to die”. Kafka kommer alltid att stå lite högre i kurs än Paolo Coelho. Och nej, försäljningssiffror spelar ingen roll i de här sammanhangen. Cred hamnar om att sälja till rätt människor, inte alla. Men när det gäller nyheter uppskattar jag glada och goda nyheter mer. Jag är lite inkonsekvent och löjlig på den punkten.

Anders Tempelman

Smarta tiggare.

De ringde från Mensa häromdagen. Det kändes oerhört smickrande att de äntligen sökte upp mig. Jag har naturligtvis alltid känt mig kallad, men varit för upptagen för att genomföra det obligatoriska IQ-testet. Ungefär så skrockade jag till kvinnan i andra änden innan jag började prata lite fritt, men kunnigt, om nya landvinningar inom kvantfysiken och några givna lösningar på konflikten i mellanöstern. Hon försökte avbryta mig, men då gled jag smidigt över till att högtidligt läsa Per Lagerqvists ”Ångest” fritt ur minnet. I en sublim konstpaus flikar hon plötsligt in att hon bara ringer för att höra om jag vill stödja deras verksamhet med ett bidrag. Jag blev rasande och skrek åt henne att om hon nu var så djävla smart så borde väl hon väl kunna tjäna pengar på egen hand istället för att tigga. Sen slängde jag på luren och återgick till att läsa senaste Bamse.