Tema: Australien.
Jag befinner mig i en nationalpark straxt söder om Sydney, samtidigt som en australiensisk familj befinner sig i mitt hem i Stockholm. Jag matar ett tiotal papegojor varje morgon på balkongen och blickar ut över indiska oceanen. Idag såg jag tre valar som var på väg från sydpolen till varmare vatten. ”Snart behöver ni inte simma så långt” skrek jag uppmuntrande till dem där jag stod med kikaren i handen. Jag har just grillat ett gigantiskt stycke lamm och stekoset har sprit sig över hela Bundeena, där alla vet att det bor en svensk familj hemma i Buckingham’s hus i slutet av stranden. Annars gör jag vad jag kan för att infria förväntningarna på en svensk familj. Jag utför yoga på stranden på mornarna, naken, vilket inte är helt positivt för min mansbild eftersom det är runt 7 grader i luften. Men vad gör man inte för Sverigebilden, som jag brukar säga? På dagarna har jag alltid på mig min vikingahjälm och en hockeylandslagströja. Jag är så berusad att jag kräks och skriker könsord åt alla jag ser. Inklusive Cate Blanchett som jag mötte i Sydney igår. Eventuellt kräktes jag på henne och skrek könsord ner i shoppingpåsen efteråt, vilket åtminstone fick henne att komma över mig lite snabbare. Jag trivs, så mycket kan jag säga. Fortsättning följer.
Hovet gör processen kort.
Väggbonaden, där jag (mot min vilja och 100.000:-) skulle skriva en text för att föreviga Kronprinsessan och Daniel på deras stora dag, kommer inte att bli av. Det står klart både för Hovet och mig nu. Problemen började när jag tidigt sa att jag gärna ville ha någon sorts underlag till väggbonaden, en vindriktning, en antydan om vad de såg framför sig. Tanten på Hovet suckade i telefonen och sa att hon inte förstod. Jag försökte förklara att min sort ska man aldrig ge fria händer, vi presterar bäst i strama tyglar, begränsad budget och med hopplösa förutsättningar. ”Är det inte precis det du har fått?” svarade tanten på Hovet.
Så jag skrev en en modern hyllning till Sverige med inslag av böljande rapsfält, röda stugor med vita knutar, smygrasism, snöfläckade berg, den stendöda Östersjön och folkdräkt. Sen avslutade jag elegant med någon rad om att kärleken övervinner allt, utom möjligen den globala uppvärmningen. Tanten på Hovet ringde minuter efter jag skickat det och sa att om det vore upp till henne, så skulle jag ställas upp på borggården och arkebuseras. Jag sa att det kanske skulle kasta en olycklig skugga över de stundande festligheterna. Då la hon på och jag fick aldrig veta vad hon tyckte om texten. Känns otillfredsställande.
Anders Tempelman
Född på fel plats.
Jag åkte förbi dem i lördags. Två pojkar i 14-års åldern med varsin skateboard, slitna jeans hängande i knävecken, väl synliga kalsonger, tröjor med grafittiliknande tryck och vintermössor neddragna så långt ned att de täckte ögonbrynen. De tittade irriterat på mig eftersom jag körde bil på deras strip. Foten på skateboarden, handen på höften och en gangsta-uppsyn som drömde om att komma från Bronx. Men de gör de inte. De bor i Danderyd och står på en trottoarkant i granit bredvid ett av landets dyraste bostadsområden. En av dem hade en rulltårta i handen. Den andra hade har en PET med Trocadero. Jag tror att jag kände igen ena killen. Senaste jag såg honom var med en välfylld blöja på förskolan Myran.
Modespaning.
Det har inte undgått mig att modebloggarna drar mer folk än alla andra. Och eftersom jag i grunden är en genomkommersialiserad person utan egna egenskaper tänkte jag försöka stjäla lite andelar från den marknaden. Mitt första modebidrag tilltalar mig enormt. Här är en kvinna som behåller skavsårsplåsterna på även när hon bär sandaler, för att därigenom skicka ett subtilt budskap om att hon annars bara går i högklackat. Plåsterna bidrar också till att dra uppmärksamheten till de blottlagda underbenen nedstuckna i de öppna tofflorna. Elegant, somrigt, ventilerat.
Gasol, litium, östros
Jag lever ett händelserikt liv. Jag vill gärna ha det sagt. I förra veckan besökte jag först Köpenhamn och sen Oslo, där jag aldrig varit. Det regnade och snöade om vartannat och alla pratade norska med mig, en surrealistisk upplevelse. Sen var jag på tippen i helgen och slängde en 2,5 meter hög gasolbrännare som aldrig fungerat. Jag slängde den i containern för brännbart och fick en hel folkstorm mot mig. ”Det är en filtmössa” sa jag till mobben, men kände inte riktigt att de delade min förmåga till abstrakt tänkande.
Idag passerade jag Tomas Östros på drottninggatan, han stod och pratade in i en kamera. När han log sitt allra bredaste leende insåg jag att han antagligen är regeringens vassaste vapen inför valet.
Ikväll ska jag se ”Scener ur ett äktenskap” på Dramaten. Den tv-serien förstörde en hel generation av barn, mig själv inkluderad. Vi zappade mellan den och Helgmålsringning, desperata efter lite underhållning. Inte så konstigt att vi äter litium som smågodis och dricker lådvin som om det inte fanns någon morgondag.
Patologiskt konfliktundvikande.
Ett par i ett ordinärt radhus bestämmer sig för att göra om köket, som är en kvarleva från 70-talet. Mannen i huset är en inbunden liten figur och anlitar en hantverkare som börjar riva och fixa men det dröjer inte länge innan han ombeds sluta. ”Han var slarvig” konstaterar mannen för mig när jag hämtar min dotter som varit där och lekt med hans dotter. ”Vill man få det bra gjort, får man göra det själv” säger han och drar tankfullt med nageln utmed dörrkarmen. Jag nickar lite osäkert, säger någonting kränkande om svenska hantverkare som vi bägge ler år.
Sen pågår den här renoveringen under våra barns hela uppväxt. Köket, som för övrigt är det första rummet i huset efter hallen, är helt utblåst under 10 års tid. De tvingas gå på plankor över bjälklagen, glasfiberullen lyser från väggarna, rör och sladdar hänger ner från taken. I början frågar jag lite om hur arbetet framskrider, men efter hand slutar jag med det och bara hämtar mitt barn under pressad tystnad. På vägen hem berättar min dotter skakande insider-historier om en mikrovågsugn i källaren och ett kylskåp som står i vardagsrummet.
Ibland möter jag hans fru i mataffären, hon står och botaniserar i avdelningen för prefabricerad mat och mikrovågsmat. Hon ler lite undfallande och vänder sig bort. När deras dotter är hemma hos oss ibland äter hon som om det inte fanns någon morgondag. Efter hand går det upp för mig vad det här handlar om. Mannen vill egentligen skilja sig, men vågar inte säga det till sin fru. Så han utsätter henne och hela familjen för helvetet i modern tappning, ett pågående byggprojekt utan synligt mål i husets viktigaste rum. När ska hon fatta vinken? När ska han börja prata? Jag undrar, för det står byggmaterial på hans uppfart igen.
Kronan kallar.
De har ringt från Hovet och frågat om jag vill skriva någon sorts hyllning till brudparet. Planen är att texten ska broderas in i en väggbonad på 9x2 meter och hängas på slottet för eftervärlden.
”Aldrig i livet. Vad tror ni om mig? Jag är helt emot ärvda titlar och betraktar mig själv som republikan. Det finns ingenting ni kan erbjuda mig som kan få mig att göra våld på mina ideal i den här frågan” sa jag animerat.
”Ska vi säga 100.000 kronor?” sa tanten på Hovet.
”När vill ni ha den färdiga texten?” svarade jag.