Spring för livet.

Jag ska vara hare på ett 5.000 meterslopp i Diamond League. Planen är att jag ska sätta tempot som gör att killarna kan gå mot ett nytt världsrekord. Jag saknar egentligen både flås och teknik för det, men det är en gammal pojkdröm att få vara med i en stor idrottstävling. Ledningen i Diamond League visade sig ha ett lika oproblematiskt förhållande till mutor som FIFA. När jag lovade dem lite strålglans i sociala media i utbyte, gav de mig klartecken.

Weltklasse i Zürich är den mäktiga stadion där jag promenerar in sida vid sida med världseliten och möts av 25.000 människors jubel. Löparna har sprungit runt på en sidoarena innan där de värmt upp, fått massage och kört mental träning. Själv har jag värmt upp i en bil med stjärtvärmen påslagen för fullt och ätit en extra stor måltid med superprocessad skräpmat. Inne på stadion går jag runt med pommes frites och majonäs och försöker småprata lite med löparna. Det går sådär, de är nervösa som hästar och väldigt fokuserade på loppet. De stretchar, småhoppar eller stirrar tomt framför sig. En funktionär ber oss att ställa upp oss på startlinjen. Jag kastar min medhavda mat på gräsplanen och placerar mig på startlinjen med de andra. Doften av adrenalin år påtaglig i luften samtidigt som publikens sorl dämpas. Startrevolvern höjs samtidigt som jag lugnt tar fram min telefon. Plötsligt går skottet och loppet är igång. Publiken jublar och löparna sätter av i full fart. Själv står jag kvar och följer loppet från storbildskärmen. Den lilla tv-kameran på räls runt  hela banan följer löparna tätt inpå. Vad ingen vet är att jag natten innan har monterat en liten, men potent högtalare på kameran som bara löparna kommer att höra. Från min telefon slår jag nu på den. Ut kommer ett distat kollage av ljud: En morrande, rabiessmittad flock av vargar som sen övergår till Trumps imbecilla svammel mixat tillsammans med ljudet av skrikande grisar på väg till slakt. Effekten på löparna syns direkt, de ökar tempot. Då kommer ett överdjävligt gnisslande ljud av ett inbromsande tåg och smattrande kulsprutor. Hitlers skrikande röst hörs skrika ”Ausländer raus!” Löparna kastar oroliga blickar bakom sig och lägger i ytterligare en växel. Då kommer Trumps röst tillbaka med överdrivna flämtningar som ger en känsla av att han kommer närmare och närmare. “Grab ’em by the pussy, grab ’em by the pussy, grab ’em by the pussy!!” Löparna springer desperat för full maskin samtidigt som ljudbilden tas över av detonerande trampminor, vinande gummikulor och vargars käftar som slår igen.

Efteråt blir ett möte med chefen för Diamond League. Han är kluven till min prestation som hare.

-Hur kan du vara det efter ett nytt världsrekord? frågar jag irriterat.

-Det är inte resultatet jag ogillar, det är metoden. Matsponsorerna tyckte dessutom det var osmakligt att alla spydde efter målgång.

-Du fick den högsta lägstanivån på ett lopp någonsin, alla löparna överträffade sig själva, vad mer vill du ha?

-Jag menar bara att det måste finnas andra sätt.

-Det här är tidsenligt, svarar jag irriterat. Förr i tiden kunde man motivera människor med positiva saker. En dröm, vision eller en förebild. Idag är den vägen helt körd. Det finns inget positivt som motiverar människor längre. Kvar finns bara rädsla och flyktimpulser. Jag fick dem att springa för livet, som om det inte fanns en morgondag. Vilket både är effektivt och sant.

-Så det du säger är att jag inte behöver erbjuda en miljon kronor i prispengar längre? säger han och ser plötsligt inte alls lika skeptisk ut.

-Hur gör vi i de andra grenarna? frågar han intresserat.

-Jag har inte tänkt klart på det, men jag tror att man till exempel kan koppla höjdhoppsribban så att en bomb briserar hemma hos nära och kära om man river.

-Det känns riktigt bra det här. Jag ser fram emot ett långt samarbete med dig.

-Detsamma, svarar jag och noterar att han har stånd.