På ett hotellrum i Juan Le Pins hänger den här tavlan. Jag skrattade när jag såg den och undrade hur det kändes för konstnären att efter ett antal år av konststudier, ambitioner och nudelsoppor sluta som visuell muzak på ett halvsunkigt hotell. Sen började jag plötsligt gråta okontrollerat och slängde mig på sängen och det överkast som antagligen innehöll lika mycket DNA-spår som Bert Karlssons kalsonger.

Jag kunde inte för mitt liv begripa varför jag överrumplats av sorg. Vad var det i tavlan som väckte såna starka känslor? Var det min gränslösa empati för allt och alla eller det faktum att jag ätit peperoncino till lunchen? Kanske såg jag mig själv reflekteras i blomstermönstret? Mina egna tillkortakommanden, mina egna grusade krokidrömmar eller min opublicerade diktsamling ”Regnet gråter”. Och om det var så, då var det verkligen stor konst som hängde på hotellrummet.