En del av er minns säkert med värme mitt självutlämnande inlägg om min italienska farfar. En musiker som spelade sig runt i Sverige under 30 år och inte bara spred sin musik, om man säger så. Min pappa var en av de ofrivilliga resultaten som lämnades bort, hamnade på barnhem och sen adopterades bort. Men det fanns visst flera. Hur många är fortfarande oklart. Efter lite efterforskningar lyckades jag få kontakt med en man straxt utanför Borås. Han visar sig vara min halv-farbror. Eftersom jag ändå skulle åka nedåt i Sverige för att besudla en klassisk golfbana och snylta på några nära vänner, så kände jag att det var dags för oss att ses.

Jag träffade honom i helgen, en man som fyller 80 år i januari och som försörjt sig på musik, precis som farfar och min pappa. För honom kom min kontakt lite överraskande, men han visste om att hans pappa hade haft ”kvinnoaffärer”. Vi drack kaffe och visade varandra bilder. Han fick se bilder på min pappa och jag fick se bilder på honom och vår gemensamma nämnare. Och visst granskade jag honom och bilderna på farfar, sökandes efter gemensamma drag. Öronsnibbar, näsor, pannor, ögon, hår mm. Kanske fanns det både likheter och skillnader, men det genetiska drag som verkar ha varit starkast - är just musiken. Till och med farfars pappa var kantor. Nu ska jag skicka lite bilder på hela vår familj till min nyvunna farbror. En familj som inte hade funnits till om inte en italiensk musiker på 30-talet hade rest runt och varit lite generös med sin...ska vi säga kärlek?