Jag har en känsla av att vi är rätt många som hatar matematik. Det grundar sig inte bara i att vi alla har haft lärare med nikotingula fingrar, mjällbeströdda axlar och en komplett oförmåga att förklara användarnyttan med andragradsekvationer. (Fast det kan ha spelat en viss roll.) På något konstigt sätt har matematik lyckats uppnå en särställning inom skolan. Du kan vara hur duktig på språk, historia och andra viktiga ämnen som helst, men är du svag i matematik så hamnar du i en stödgrupp. Det händer aldrig i svenska eller SO. Hela skolan ger eleverna en känsla av att ”är du dålig i matte så kommer du antagligen att börja knarka, prostituera dig, bli kriminell och förtidspensionerad.” Jag förnekar inte nyttan med grundläggande matematikkunskaper eller vitsen med numerisk hjärngymnastik, men det finns ingen måtta. Att vara duktig i språk eller konstnärligt lagd är på sin höjd charmigt, men knappast akademiskt meriterande. Jag vet inte, men har jag röjt att gick ut gymnasiet med underkänt i matematik nu?

Anders Tempelman