Bögkortet.

Jag tillhör en generation som växte upp när militärtjänst var obligatoriskt för män i Sverige. Få av oss såg väl egentligen fram emot det och de som var överentusiastiska borde kanske ha gallrats bort bara av det skälet. Några kände ett starkt motstånd och kunde då begära vapenfri tjänst och komma till nytta i försvaret ändå. Om motståndet var mer ideologiskt kunde man vägra totalt, då hamnade man i fängelse istället. De flesta som ville slippa valde därför att framställa sig som fullkomligt odugliga och hopplösa människor. Så usla att Försvarsmakten spottade ut dem som ett skämt ostron och gav dem en s.k frisedel. Man kunde medvetet underprestera på det fysiska testet eller köpa falska läkarintyg för fysiska handikapp som omöjliggjorde militärtjänst. Om det misslyckades fick man pröva lyckan hos försvarets psykolog.

-Jag drömmer om att skjuta urskillningslöst in i folkmassor och tycker att folkmord har fått en dålig klang. Får man koppla starkström till testiklar när man förhör fienden förresten?

Om man saknade skådespelartalangen som krävdes för att spela blådåre, så fanns det en sista utväg. Ett idiotsäkert sätt att slippa behöva försvara sitt land i händelse av krig: Bögkortet. På den tiden ansågs det nämligen som fullkomligt orimligt att en homosexuell man skulle kunna göra värnplikt. Nästan lika orimligt var tanken att någon frivilligt skulle utge sig för att vara bög för att slippa göra lumpen. Jag vet inte, det är möjligt att de trodde att sexuell läggning försämrade förmågan att skjuta luftvärn, spränga broar eller flyga jaktflyg. Men det är också möjligt att de såg framför sig en soldat i rosa balettklänning, högklackat och ett granatgevär slungat över axeln som en handväska, nynnandes på en Barbara Streisand-låt.

Eller så antog Försvarsmakten att en hel generation av soldater hellre skulle sitta i fängelse än att göra lumpen ihop med homosexuella.

-Hur fan ska killarna kunna duscha i lugn och ro om en bunt fjollor står och glor på dem?

I en tid när nästan ingenting går åt rätt håll, få man klamra sig fast vid minnet av de små framstegen som civilisationen ändå gjort. Numera får ju även en annan hopplös grupp göra lumpen - kvinnor.

Målet helgar medlen.

En grupp miljöaktivister ber om min hjälp. Efter att ha vandaliserat konstverk med sprayfärg, kastat tårtor på politiker, stormat live-sändningar på tv, klistrat fast sig på vägbanor i city och på motorvägar, känner de sig lite uppgivna. Vi möts i en källarlokal i Gubbängen dit jag kommer i Elvis sista scenkläder från Las Vegas. Jag fyndade dem på ebay och kände att det här kanske var min första chans att få använda dem. Capen vilar elegant på mina axlar, men sparkdräkten i paljetter är åtskilliga nummer för stor och sladdrar som ett hudlager efter en omfattande fettsugning. Det är oklart om tystnaden i rummet handlar om blygsel från deras sida eller en andlös beundran.

-Vilka demokratiska vägar har ni testat? undrar jag och grenslar en stol åt fel håll. Han som verkar vara ledaren för gruppen harklar sig lite.

-Alla. Namninsamlingar, demonstrationer, åtala staten på olika nivåer, skriva debattartiklar och delta i debatter. Ingenting biter.

-Ni inser vad det betyder va? säger jag och tar av mig de rökfärgade solglasögonen. Ingen svarar mig.

-Att ni inte representerar majoriteten av folket.

Ett missnöjt mummel hörs i lokalen och en kvinna höjer rösten.

-Men det är för att folk är blinda och döva. De har inte inte fattat allvaret.

-Kanske. Men de kan också tycka att ni inte har lösningarna på problemen?

-Om ingen engagerar sig sker aldrig någon förändring, säger en ung kille irriterat.

-Så en stark övertygelse trumfar demokratiska regler?

-Civil olydnad är ibland nödvändig för att få politiker att agera.

-Ok. Har ni övervägt att skjuta någon?

-Skjuta? Är du inte klok?

-Jag vill bara försöka begripa var de yttre gränserna går för er.

-Nej, vi tänker inte skjuta någon.

-Kidnappa en makthavare och posta en avskuren kroppsdel till media?

-Nej, fan vad otäck du är, vi sysslar inte med våld.

-Ok, såhär då. Uppe på Fulufjället i Dalarna står världens äldsta träd.

-Old Tjiko?

-Exakt! Det är 9550 år gammalt och stått där sedan istiden. Det har sett mammutar, sabeltandade katter och de första människorna som beträdde på svensk mark.

-Men vad har det med saken att göra?

-Såga ner det!

Alla titta förstummat på mig samtidigt som jag reser mig upp i min sladdriga dräkt och låtsas hålla i en motorsåg samtidigt som jag härmar motorljudet.

-Fäll skiten bara.

-Men det går ju emot allt vi står för, säger en ung man och reser sig upprört. Vi kan ju inte döda ett träd.

-Det är ju det som gör det så starkt. Världen håller på att gå under så ni ger bara dödshjälp till ett gammalt träd. Old Tjiko ska inte behöva stå och titta på när mänskligheten förgör sig själv och allt runtomkring sig. Old Tjiko ska få gå med lite värdighet i behåll. Kanske gör ni upp en eld av veden och står i ring runt och sjunger en sång. Här ställer jag mig bredbent med ett ben på stolen och brister ut i sång för allt vad jag är värd.

-We can’t go on together, with suspicious minds. And we can't build our dreams on suspicious minds.

På vägen hem från mötet känner jag mig upprymd och nöjd med min insats. Det känns som om jag äntligen fyllt ut mina scenkläder.

Mirakel i vardagen.

Katolska kyrkan har bestämt sig för att skärpa definitionerna för mirakel och hörde av sig och frågade om jag ville delta i arbetet.

-Absolut, svarade jag och flögs ner i Business Class till Vatikanstaten i Rom. Jag kände mig hedrad över att få delta i moderniseringen av en institution som annars excellerat i att stå emot all typ av förändring. De frågade om jag ville ha en korgosse på mitt hotellrum när jag anlände, men jag tackade artigt nej och skyllde på en urinvägsinfektion. Man vill ju inte verka otacksam och skapa dålig stämning.

-Du är en kritisk, utomstående som kan bidra med perspektiv som vi saknar, sa mannen från Vatikanen när vi möttes tidigt på morgonen. Jag leddes in i ett rum med ett gigantiskt ekbord med en samling gamla farbröder omkring mig. Bordet var så blankpolerat att jag kunde se upp i näsgångarna på alla. Han som ledde mötet hade en röd mössa med lite veckade kanter ovanpå, som fenor på en fisk. Eller var det kanske ett solur?

-I vår digitala tidsåldern är det många som försöker bluffa och manipulera fram mirakel för att få uppmärksamhet. Det undergräver kyrkans trovärdighet och påverkar vår förmåga att verifiera riktiga mirakel, sa han och slog uppgivet ut med händerna. De andra männen skakade bekymrat på huvudena och utbytte blickar av samförstånd.

-Nu får vi lite förfriskningar samtidigt som vi kan börja arbeta.

-Blir det korgossar till kaffet? frågade en farbror närmare döden med lite hopp i stämman.

-Det spar vi till middagen, sa mannen med röda mössan sakligt.

Jag räckte försiktigt upp handen, eftersom jag inte visste om jag kunde prata fritt.

-Ja, Anders?

-Om jag förstått det rätt så menar ni idag att ett mirakel är ett Gudomligt ingripande, bortom naturlagarna och det ska vara extraordinärt och kunna upplevas med sinnena?

-Ja, precis.

-Och nu vill ni ha lite mer vetenskaplig tyngd bakom?

Jag möttes av helt oförstående blickar.

-Vi anlitar alltid läkare för att fastställa medicinska mirakel, sa en av gubbarna.

-Jo, men det är ju era egna läkare, så de är ju knappast objektiva? Om ni skulle utvärdera mirakel helt vetenskapligt, så skulle det bli oantastligt.

-Vetenskap kan inte förklara allt här i världen, sa mannen med röda mössan irriterat.

-Den kan i alla fall bevisa att ingen kan återuppstå efter döden, gå på vatten, bota blinda och lama med handpåläggning och att statyer inte kan gråta eller blöda. Ni framstår som lite löjliga genom att tro på sagor. Det är väl därför vi är här idag?

Mannen med med röda mössan stirrade rasande på mig och pekande med handen mot dörren.

-UT! HÄDARE!

Jag lämnade mötet och tyckte det var synd att jag inte fick fullfölja mitt resonemang som hade lett fram till placeboeffekten. Där tron på en behandling eller medicin kan ge positiva effekter trots att behandlingen eller medicinen är helt verkningslös. Det är samtidens mirakel. Jag passerade en grupp med korgossar på vägen ut. De såg livrädda ut och då kom jag på det.

Den röda mössans veck såg ju precis ut som horn.

Att kasta bort sitt liv.

Jag tvekade en sekund innan jag vände flyttlådan upp och ner och ner. Det har alltid varit härligt och renande att åka till tippen och göra sig av med gammalt skräp. Men nu när det handlade om allt jag älskar, var det lite mer emotionellt påfrestande. Böckerna och författarna som format och inspirerat mig, filmerna som berört mig på djupet och musiken som definierat mig. Så enormt mycket tid och pengar jag investerat i det. Nu tvingades jag inse att det förvandlats till värdelösa bitar av papper och plast som inte ryms i mitt kommande hem.

När jag väl passerat den tröskeln, var det som om någonting brast inom mig. Plötsligt var ingenting heligt längre och jag bestämde mig för att kasta bort min fru, mina barn, mina föräldrar, syskon och äldre släktingar. Men både min fru och mina döttrar var inte alls med på noterna och visade prov på enorm fysisk styrka när jag försökte pressa ner dem i flismaskinen. Att knuffa ner dem i containern för brännbart gick inte heller, en anställd på stationen upplyste mig om att levande varelser inte fick återvinnas alls. Jag fick ge upp och säga till familjen att jag bara skämtade och nöjde mig med att kasta alla fotoalbum, videoband och diabilder istället. Allt föll som regntunga löv ner i containerns välkomnande gap. Hemresan från tippen var av förklarliga skäl lite frostig, men jag höll humöret uppe och förklarade att det här var viktigt för mig.

-Mitt förflutna är utraderat, som en tarmsköljning. Allt som är kvar är mitt genetiska arv och framtiden, förklarade jag för öron som inte ville lyssna.

När jag återgav episoden för mina vänner (jag utelämnade mordförsöket på min familj, jag tror inte de skulle förstå) satt de med vidöppna munnar och förfasade sig. Hur kunde jag?

I själva verket framställde jag mig som mer progressiv än jag faktiskt är, eftersom jag inte berättade att jag digitaliserat allt innan det åkte på tippen. Så egentligen har jag inte alls kastat bort mitt liv. Tvärtom, jag har bevarat det och gjort mitt förflutna mer tillgängligt än någonsin. På vinden samlade det damm och glömdes bort, nu ligger det i molnet och svävar olycksbådande över mig dygnet runt. Alltid tillgängligt och som en ständig påminnelse om att jag är en obetydlig kugge i livets maskineri, tills internet imploderar och slocknar under trycket av mänsklighetens samlade dumhet.

Då försvinner allt för evigt och först då kanske vi kan bli fria på riktigt.

Hemmets hjärta.

Efter 30 år i samma hus har min fru och jag bestämt oss för att flytta. Utan barn eller hund är det som om vi lever i en gigantisk minneslund där vi tvingas använda hitta-min-iphone för att lokalisera varandra.

Vi valde en mäklare med omsorg och sedan dess har vi inte gjort någonting annat än att städa och styla vårt hem. Först för en fotografering och därefter för visning. Sen ska vilt främmande människor flanera omkring i vårt hem och i bästa fall kunna se sig själva bo där. Mäklaren kom för att inspektera vårt arbete en dag. Han gick ordlöst runt i huset med kritisk blick. Han öppnade garderober, sneglade ner i badrumslådor, besökte vind och  förrådsutrymmen och gjorde små noteringar i ett block.

-Det stora inramade fotot i vardagsrummet? sa han med en bekymrat tonläge när vi slagit oss ner vid köksbordet.

-Ja?

-Vad är det för något, det ser ut som en köttbit?

-Gud nej. Det är min frus moderkaka när vi födde vår första dotter, livets träd, svarar jag entusiastiskt.

Mäklaren vitnar något i ansiktet och flackar med blicken ner i sina anteckningar.

-Jag tror att det vore bra om….

-Vi åt upp den efteråt, säger min fru. Fräste den lätt i kallpressad olivolja med lite vitlök och dragon och serverade sen med saltgurka och salt och peppar bara. Ett sånt fint ögonblick och överraskande gott.

-Ja, lite som gulasch fast med inslag av lever, lägger jag till.

-Jag förstår att den betyder mycket för er, men en annan tavla kanske inte stjäl så mycket uppmärksamhet från själva villan, fortsätter mäklaren ansträngt.

-Jaja, det är ju du som proffset här. Jag tänker ju inte bli som mina egna kunder som är villiga att betala för mina tjänster, men sen inte vill lyssna, säger jag och skrattar.

Mäklaren samlar kraft innan han når nästa punkt på sin lista.

-Den här farbrorn som sitter i garderoben i gästrummet?

-Herr Wallén? Ja, han är en nära vän till familjen som hängt med mig sedan jag var liten. Han var trädgårdsmästare hos min mormor och morfar som hade ett stort ställe i Lännersta.

-Jag tror att han kanske måste ut, säger mäklaren avmätt.

-Men han har bott där sedan vi flyttade in, försöker jag.

-Det kan uppfattas som stötande med en uppstoppad människa i huset, förklarar mäklaren pedagogiskt och söker stöd hos min fru.

-Hur kan det vara stötande att vårda minnet av en älskad trädgårdsmästare? undrar min fru och lägger huvudet lite på sned. (Alltid en varningssignal.)

-Husköpare är ofta känsliga väsen och väldigt rädda för fukt, mögel och radon.

-Jag tror inte att det är radon i Herr Wallén, fast det är ju möjligt att han växte upp i ett hem i blå lättbetong på en rullstensås och med eternitplattor, så vad vet man? flikar jag in.

-Nej, precis.

-Så vad ska vi göra med honom? undrar jag bekymrat.

-Han kanske kan vara i Friggeboden tills visningarna är över bara? föreslår mäklaren.

-Ja, det kan han ha rätt i, säger min fru till mig. Han skulle nog känna sig hemma bland alla krattor och verktyg?

Lite senare bär jag och mäklaren Herr Wallén ut genom köksdörren, över gräsmattan och bort mot friggeboden. Han är överraskande tung och plötsligt så bryts hans ena ben av och vi tappar honom i marken. Mäklaren står kvar med benet och ser dum ut.

-Men vad fan, utbrister jag irriterat.

-Han går säkert att laga, försöker mäklaren. Och dessutom känner han ju ingenting.

-Nej, men JAG känner någonting. För han var min trädgårdsmästare och stod stadigt på två ben under hela sitt liv. Plötsligt känner jag att några står och stirrar på oss på uppfarten. Det är en man och en kvinna med två små döttrar, varav den ena gråter ljudlöst. Mäklaren finner sig blixtsnabbt.

-Välkomna. Vi ska bara ta bort trädgårdsmästaren så kommer jag.

-Han ingår inte i huset, lägger jag till och släpar Herr Wallén i det kvarvarande benet bort mot boden.

En handfull män.

Hon åkte hem till ett kärlekslöst förhållande som bara hölls ihop av rörlig ränta på deras gemensamma bolån. Middagen bestod av rester från kylen som hon lyckades skapa någonting av. De åt under tystnad samtidigt som de studerade andras perfekta liv i korta klipp på sina telefoner. Deras nackar var böjda, som för en avrättning. Han skrattade plötsligt till över något och hon tittade lite förvånat på honom.

-Vad var det?

-Nej, inget särskilt.

-Men du skrattade ju.

-Gjorde jag? svarade han och återgick till skärmen.

Efter middagen tittade de på en serie som var formaterad efter en algoritm som lärt sig deras smak under flera år, vilket gjorde den så förutsägbar att de somnade i varsin soffa. När hon vaknade till hade han redan gått och lagt sig i sängen utan att väcka henne.

TV’n stod på och CNN repeterade nyheter om världsläget som fick henne att ompröva sin syn på dödsstraff. Tänk att få rensa jorden på de handfull män som är roten till all skit som pågår på planeten. Men hon tror inte på dödsstraff. Nog för att det skulle kunna lösa en del problem, men vad skulle det göra med henne? Vilken sorts människa hade de då förvandlat henne till? Men någonstans måste man kanske göra en avvägning. Om man kan minska lidandet hos miljoner människor genom att göra sig av med en, är inte det en välgärning?

Hon borstade tänderna och bytte om till nattlinne innan hon kröp ner i sängen där hennes man sov med sin syrgasmask på och snarkade ändå. Hon studerade honom och den immiga masken över hans näsa och mun. Om han inte arbetat på Lantmäteriet, hade han också kunnat utvecklas till en maktfullkomlig despot som förtryckte och duperade sitt folk, hotade grannländer och avrättade kritiker? Hon var tveksam till det och påminde sig om att hennes tankar inte fick överföras på alla män. Man ska ju inte generalisera. Men samtidigt kunde hon inte ignorera det faktum att det nästan uteslutande är män som gör världen till en sämre plats. En handfull män, men trots allt män. Det är ju fakta.

Hon kände sig plötsligt lyckligt lottad över att hon bara delade livet med en riktigt tråkig man. Samtidigt gladde hon sig åt att hon inte gick med på att de skulle ta ut en livförsäkring på henne. De kanske inte älskade varandra längre, men hon tänkte inte ge honom minsta anledning att vilja döda henne.

Tillfället gör tjuven och allt det där.

Glömskans förlovade land.

Det är lustigt ändå, hur en företeelse går från att betraktas som en banbrytande behandlingsform till att sen betraktas som ovetenskaplig hokus pokus. Anhängarna pluggade i massor av år och läste böcker av döda gubbar som absolut inte visste vad de höll på med. Efter utbildningen tillbringade de dagarna i en stol och lyssnade på patienter som ältade sitt inre. Det är möjligt att några lämnade sessionerna med ökad självinsikt, men många kom ut än mer förvirrade än vad de var från början. Om man sökt mer varaktiga positiva resultat hade det räckt om patienterna fått en kokosboll istället.

Men det finns ett område där psykoanalys gjort ett outplånligt avtryck - filmskapandet. Jag tänker inte på alla dessa skildringen av neurotiska karaktärer som oavbrutet ligger på en soffa hos sin terapeut. Nej, det är snarare idén om förträngda minnen som varit helt oemotståndlig för manusförfattare. Jag vet inte hur många filmer och serier jag sett som kretsar kring ett trauma i barndomen. Gärna övergrepp eller en traumatisk upplevelser i relationer eller ett krig som huvudkaraktären inte minns och därför heller inte kan leva sitt liv fullt ut.

I verkligheten finns det ingenting vi människor minns bättre än fasansfulla händelser i våra liv. Det är de som etsar sig fast trots att vi helst vill bli av med dem. Tyvärr är inte det lika spektakulärt att göra film om det vi verkligen glömt.

-Vad handlar filmen om, Anders?

-En man som förträngt vilka shorts han hade på sig på en semester i Egypten.

Vi minns det som betyder något. Vi minns det som avviker från vardagen. Det är därför minnesforskare uppmuntrar oss att associera fakta med obsceniteter, så att vi lurar hjärnan att sätta dit en permanent post-it lapp. Albert Einstein = könshår.

Men i filmens värld finns det ingenting mer attraktivt än en huvudkaraktär som bär på ett omedvetet trauma. Klipp till flashback: En man slår en kastrull i huvudet på en liten pojke. Klipp tillbaka till huvudkaraktären i vuxen ålder: Gnuggar sig i ögonen och ser förbryllad ut. Det är bara genom ett genombrott med sin psykoanalytiker (som också är hans love-interest) som huvudrollsinnehavaren blir medveten om vad han varit med om. Klipp till valfri försoningsscen. Gråt. Omfamning. Stråkar. Pianoplink. Eftertexter. Slut.

En oförglömlig film.