Porträtt av en porträttör.

Eric Zetter var Sveriges och en av världens mest banbrytande fotografer under 60- och 70-talet. Han revolutionerande fotokonsten genom sina stora upp- och nervända porträtt. Eric menade att han bara imiterade hur bilder togs emot i ögat innan hjärnan rättvände synintrycket. Eric ifrågasatte det gällande, normativa perspektivet och skapade sig en helt unik position inom fotokonsten med bilder som sökte sig bortom medvetandets rationalitet. Han nämns idag i samma andetag som Irving Penn, Man Ray, Diane Arbus, Richard Avedon, Sally Mann m fl.

Eric Zetters genombrott kom sent i karriärer, eftersom det dröjde innan han omfamnades av den konservativa, svenska konstscenen. En kritiker i DN skrev till och med att Erics bilder var banala, rättvända eller upp och ner och antydde att Eric bara var en sensationssökare. Hade han känt till det enorma arbete som låg bakom varje bild, hade han kanske uttryckt sig annorlunda. För att skapa sin konst hade Eric konstruerat en rigg där han kunde hänga upp och ner och se människan på sitt unika sätt. Han tillbringade hela dagar i denna, minst sagt, obekväma arbetsställning. För att försörja sig under samma period arbetade Eric som maskinist på porrbiografen London, belägen på Bryggargatan i Stockholm. Många av hans modeller under den här perioden hittade han på biografen. Ljusskygga män som ogärna ville bli sedda på väg in eller ut ur biografmörkret, men var välvilligt inställda till att agera modeller mot en öl och en macka. Eric utvecklade sitt fotograferande med dessa män som råmaterial. Genombrottet skedde först 1975. Berlinische Galerie i Berlin hade sett några bilder och insåg potentialen i Erics portfölj och anordnade en soloutställning av hans verk. ”Die Menner aus London” bestod av stora, svartvita silvergelatinprintar där hans egensinniga porträtt stirrade upp och ner ut mot den tyska konstscenen som förbehållslöst tog honom till sitt hjärta. Intellektuellt driven konst med inslag av sexuellt utanförskap, var oemotståndligt för den tyska publiken.  Resten är historia och efter det ville alla bli fotograferade av Eric Zetter.

När han fick förfrågan att avporträttera Drottning Elisabeth II av England, monterades hans rigg på Buckingham Palace och Eric klev in i den sele som höll honom på plats innan han snurrades ett halvt varv och betraktade drottningen genom sin 18x24 storformatskamera av märket Szabad. (En kamera som skapats av den ungerske immigranten Szilard Szabad, som sedermera även utvecklade Hasselblads Universalkamera.) Drottningen hade inte blivit informerad om Erics teknik och särart, utan bara blivit rekommenderad att låta sig avbildas av en internationellt erkänd fotograf. En omständighet som bidrog till att det här blev ett av Eric Zetters mest ikoniska porträtt. Drottningen gapskrattar nämligen på bilden. Helt okungligt och utan återhållsamhet men just därför så rörande mänskligt. Eric både fångade och vände upp och ner på människan bakom titeln och tronen. Drottningen kunde helt enkelt inte tygla sitt bubblande skratt när hon såg Eric Zetter hänga som en fladdermus framför henne. Erics försök att dölja sin flint med en rejäl överkamning, bidrog säkert till Drottningens okontrollerade glädje. Hon refererade till bilden i en intervju i Life Magazine med orden: ”Den där lilla ensamma hårtesten som dinglande från fotografens kala skalp. Som en linnegardin i svag vind. Det blev för mycket.”

Tyngdlagen skulle sen komma att spela en annan roll i Erics karriär. Hans kamera vägde nämligen sina modiga 35 kilo och han vägrade att överge sitt ”instrument” för moderna och lättare kameror. Trots kompletterande upphängningsanordningar blev det till slut för mycket för Eric. Alla år hängande upp och ner hade gett kronisk frozen shoulders, cirkulationsrubbningar och högt blodtryck. Han genomgick en existentiell kris och övervägde att överge sin konst. Priset var för högt. Men efter ett par månaders självömkan fick han ett nytt infall och djärvt skifte av sin metodik. Objekt och subjekt bytte plats och Eric stod på studiogolvet och modellerna monterades upp och ner i hans rigg. Ett genialiskt grepp som ytterligare säkrade hans plats bland världens mest hyllade fotografer.

Med sin nya teknik skapade han några av tidens mest ikoniska porträtt på storheter som Salvador Dali, Janis Joplin, Richard Nixon, Tage Erlander och Joni Mitchell. Bara för att nämna några. Bilder som han sen hängde rättvända, så att publiken fick se alla dessa välkända personer på ett sätt som de aldrig setts förut. Unika porträtt som slöt cirkeln i hans konstnärsskap och som idag kan ses på flera av världens mest förnäma museum och privata samlingar.

Eric drog sig tillbaka på 80-talet och levde ett stillsamt liv på Manhattan. Han slutade att fotografera och gjorde några enstaka framträdande vid stora retrospektivutställningar av hans verk. Senast på MoMa i New York 2008. Eric Zetter avled 6 juli 2022 av naturliga orsaker i sin lägenhet på Manhattan. En kärleksfull hyllningstext, som skrevs av Klas Östergren, konstaterade att hans konst kommer att leva för evigt. Men, avslutade han elegant, Eric Zetter punkt.

Botemedel mot post-semester-ångest.

Mannen som kontaktar mig blir själaglad när jag tackar jag till att skriva ett manus till en mindfulness-app, där folk betalar för att befria sig från sina bekymmer för egen maskin. Nu vill hans företag skapa en meditation som kretsar kring den ångest som många känner efter semestern när de ska börja jobba igen.

-Åh, den känner jag så väl till, ljuger jag.

-Jag hoppades på det det, svarar han entusiastiskt vilket känns lite passivt-aggressivt.

Jag berättar vad jag tar i arvode, vilket han försöker pruta ner - eftersom han menar att det är för en så god sak. Så jag undrar om han har sänkt sin lön av samma skäl? Sen pratar vi inte mer om det.

Två veckor senare har jag skrivit ett manus som jag skickar över. Jag beskriver hur det ska ska läsas in av en hypnotisk, oemotståndlig röst och föreslår mig själv som inläsare. Jag menar att det kan skänka texten ännu ett lager av djup, när författaren själv levandegör sin text.

Ser fram emot att få höra din reaktion. Hälsningar Anders.

Manus. Mindfulness. 2022-07-09

Hitta en plats där du vet att ingen kommer att störa dig. Det kan vara föreningens soprum, en bastu, en garderob, ett pannrum eller företagets kopiatorrum. En plats som du kan göra till din egen för de kommande 20 minuterna och där min röst ska guida dig ut på på en rogivande resa.

Lägg en matta på golvet. Helst en som din farmor vävde på 70-talet av familjens gamla klädesplagg. Ett underlag som därför utgör hela din livshistoria och som är fri från både plast och yogamattans fabricerade löften om harmoni och grandiosa insikter. Om det inte finns plats att ligga ner på golvet, kan du sitta på huk och omfamna benen med dina kraftlösa pinnar till armarna. Det spelar egentligen ingen roll. Snart spelar ingenting någon roll längre.

Slut ögonen och ta några andetag och upplev den syrefattiga luften i dina lungor. Känn hur meningslösheten fyller ditt inre. Släpp taget över att du jobbar kvar på en arbetsplats där det enda du har kvar att ge är bitterhet. Acceptera att du är för feg för att göra någonting åt det. Följ min röst när den transporterar dig in i hopplöshetens innersta rum. Föreställ dig ett underjordiskt reningsverk någonstans i Stockholm, där du sakta och varligt sänks ner i den stinkande gyttjan. Din kropp flyter i mörkret, bland avföring, bakterier, läkemedel och knarkrester. Känn hur du uppfylls av skamkänslor. All skräpmat du ätit i ditt liv, saker du köpt utan mening och sen slängt. Ditt bristande engagemang i alla tragedier som pågår på jorden. Hur du skamlöst använt ändliga resurser och inte gett någonting tillbaka. Känn hur skulden tynger dig och pressar ditt slappa semesterarsle som en bit burkskinka mot mattans historiska yta. Andas långsamt ut genom munnen och hetta upp planeten lite till med med din härskna koldioxid. Du är oduglig och hopplös. Du betyder ingenting. Du är inte älskad. Du är dömd att dö. Du är människa. Det sämsta som hänt vår planet.

Så, nu kan du sakta öppna ögonen igen. Redo att ta dig an yrkeslivet med ny energi.

Mannen från mindfulnessföretaget ringer tillbaka och är inte alls lika skrattig som tidigare. Tvärtom, han är rasande på ett sätt som antagligen rimmar illa med företagets värdegrund.

-Vad är det här för djävla skit? Det här dämpar ju ingen ångest, det skapar ångest. Folk kommer vilja skjuta sig efter att ha lyssnat på det här, fattar du inte det?

-Tror du?

-Jag vet!!

-Jag tänker nog att jag vidgat perspektivet för lyssnarna. Ångesten för att börja jobba igen har väl rimligen minskat väsentligt när man ser det lite större perspektivet. Och det var väl det var som var uppgiften?

-Vi kommer aldrig att kunna använda det här, skriker han tillbaka.

-Namaste, svarar jag och avslutar samtalet. Jag känner mig harmonisk och inser återigen hur mycket jag älskar mitt jobb.

Safety on board.

Ett av världens största flygbolag hör av sig och är djupt bekymrade. Problemet är tydligen att folk inte lyssnar på säkerhetsgenomgångar av flygvärdinnor och stewards, de sitter med sina noice-cancelling lurar på sig och stirrar på tv-serier istället.

-Verkligen? säger jag med väl spelad överraskning.

I själva verket fattar jag precis. När folk tagit sig igenom helvetet med incheckningen och säkerhetskontrollen på flygplatsen, är alla helt knäckta och knappast mottagliga för att höra att de kanske inte ens överlever flygresan.

Mannen från bolaget undrar på bruten engelska om jag kan tänka mig att skapa kommunikationen som får passagerarna att ta till sig den här avgörande informationen. Jag spelar som vanligt svårflörtad och undvikande, tills han överöst mig med lovord och en gränslös budget. Han berättar också att de utrustat alla sina plan med utrustning från en totalitär stat som gör att de närsomhelst kan störa ut passagerarnas plattor, datorer och lurar.

-Så att vi säkrar deras uppmärksamhet, säger han nöjt.

-Det fixar jag nog ändå. Men ok, maila mig informationen som ni vill att passagerarna ska ta till sig, så återkommer jag med ett förslag, svarar jag.

-En sak till, säger mannen från bolaget. Vi vill att vår värdegrund ska genomsyra projektet.

-Säkerhet?

-Eh, ja det också.  Men mer att vi är ett inkluderande bolag, som omfamnar alla nationaliteter, könstillhörigheter, funktionsnedsättningar och sexuella läggningar.

-Absolut. Alla ska komma fram levande, vi är helt eniga på den punkten, säger jag och avslutar samtalet.

Tre veckor senare sitter jag på ett plan på väg till flygbolagets huvudkontor. Jag är nog den enda som intresserat studerar ombordpersonalens genomgång av säkerhetsåtgärderna. Eftersom jag sitter vid nödutgången och därigenom indirekt har ansvaret för att folk kommer ut ur planet i händelse av en olycka, lovar jag personalen att sköta dörren.

-Om jag inte är för full, väser jag leende till min granne, som inte ser ett dugg road ut.

Konferensbordet är säkert 12 meter långt, format som en flygplansvinge och lackat med företagets gigantiska logotyp på. Det är uteslutande vita, medelålders män runt bordet, trots att patriarkat inte ingick i företagets värdegrund vad jag kunde minnas.

Jag har förberett mig väl och pluggar in min dator, samtidigt som jag berättar hur motiverande det varit att få hjälpa till med det här uppdraget. Att få rädda liv slår an min utpräglade människokärlek. Men jag nämner också hur svårt det kan vara att nå fram till människor med information som de inte bett om eller ens kanske vill ha.

-Jag tänker såhär. Vi ska se på säkerhetsgenomgången som ett interaktivt event, som ju firat triumfer på teatrar och i installationskonst. En upplevelse där en del väsentlig information visas på flygplanets alla skärmar och den andra delen förmedlas live av vår ombordpersonal. Det gör att personalen får en uppgift och skärmarna en annan. Tillsammans skapar de en oemotståndlig helhet som både fängslar och förmedlar kunskap.

Männen runt bordet nickar samstämmigt och utbyter gillande ögonkast med varandra. Ingen säger ”han vet vad han sysslar med”, men det är vad alla tänker.

-Så, jag tycker att vi nu ska låtsas som att alla vi sitter i kabinen tillsammans nu. Trots mina 194 cm får ni tänka er att jag är steward och skärmen bakom mig får symbolisera planets alla skärmar som vi tar över inom kort. Låtsas nu vara helt ointresserade. Prata, läs, titta på en skärm eller vad ni vill.

Männen följer mina direktiv och jag går med svassande gång utmed konferensbordets långsida och räknar tyst mina passagerare. Sen återgår jag till min plats vid bordets kortsida och startar en film på min presentation.

Det är en närbild på något som ser ut som en svart sopsäck på en åker. Jag ler vinnande mot männen och börjar prata med min stewardröst. (Du vet precis hur den låter.)

-Välkommen ombord på denna Boeing 727 till Mallorca. Detta är exakt den flygplanstyp som bombades i Lockerbie 1987 då 350 människor miste livet.

På skärmen vidgas bilden och vi ser att det inte är en sopsäck, utan ett helt hav av liksäckar på en åker. Resterna av ett flygplansvrak ligger och pyr i bakgrunden.

-En av de stora riskerna vid en olycka är t ex förlust av kompression i kabinen. Vid 10.000 meters höjd kan ett såhär litet hål i flygplanskroppen (blyertspenna hålls fram i bild) enkelt suga ut en normalstor man som inte sitter fastspänd ut ur flygplanet. Man landar i ungefär det här skicket. (På skärmen visas en sked med havregrynsgröt som slängs på ett köksbord för att sen följas av en filmsekvens för hur man fäster säkerhetsbältet.)

-Vid tryckfall försvinner också allt syre ur kabinen, därför faller automatiskt syrgasmasken ner. Tanken är att ni som vill ha chansen att överleva placerar den över mun och näsa.

-Det är mycket som kan gå fel under en flygning. Oavsett om det handlar om att vi får en havsörn in i motorn, kapas eller drabbats av ett tekniskt fel, så tänds lamporna som indikerar var nödutgångarna finns. Det kan vara viktigt att lägga på minnet om vi tvingas att nödlanda. (Bild på kraschat flygplan i snötäckta Anderna.)

 -Vid en känd flygplanskrasch tog det så lång tid att rädda de överlevande, att de till slut börjad att äta döda medpassagerare som inte orkat lyssna på säkerhetsgenomgången.

-Att nödlanda är svårt. Speciellt i vatten. Om piloten ändå lyckas buklanda, finns en flytväst under sätet. Om du saknar flytväst drunknar du å ena sidan snabbare, men å andra sidan flyter du antagligen upp månader senare och är svår att känna igen. (Bild på människor i badkläder som står och skriker hysteriskt åt en uppsvälld kropp i strandbrynet.) 

Här stannar jag upp lite grann, ler förtroendeingivande åt alla runt bordet som tittar panikslaget på tv:n.

-Om ni har några frågor kring säkerheten ombord, så finns det en Safety On Board i stolsfickan framför dig. Ha en fortsatt trevlig resa. Snart serverar vi förfriskningar och lite snacks, säger jag och lägger handen lite kokett på höften.

Ett elakt svarvat rykte.

Jag hade en manlig slöjdlärare på högstadiet som hade rykte om sig att vara intresserad av småpojkar. Slöjdlärarens rykte var välkänt redan innan vår första lektion med honom och allt han sa och gjorde vävdes därför samman för att bekräfta den förutfattade meningen.

Man ska komma ihåg att bögskräcken var stark under den här perioden. Inget skrämde unga pojkar mer än idén att en dag vakna upp och upptäcka att man själv var bög eller att en kompis visade sig vara det. Man skulle kunna tro att den här kollektiva oron ledde till ett välutvecklat väderkorn i frågan, men vi stod alla med vidöppna munnar och förvånade blickar när någon upplyste oss om att både Freddy Mercury och Village People var homosexuella. Slöjdlärarens osunda intresse för småpojkar var vi däremot tvärsäkra på. Varför la han annars ofta en hand på våra axlar när han pratade med oss? Varför gav han så mycket mer uppmärksamhet till oss pojkar än tjejerna? Och varför svarvade vi så mycket långa, cylindriska saker?

Ingen hade anmält slöjdläraren, så var hans olyckliga rykte kom ifrån var okänt och framförallt ointressant. Mytologin är alltid mer lockande än sanningen. Den växte inuti huvudet på oss, broderades ut, förstärktes och blev en skräckhistoria som förenade oss. Jag minns också att slöjdläraren hade enormt dålig andedräkt och jämförde snickeri med hjärnkirurgi. Två saker som ytterligare bekräftade vår bild av en man som bara måste var pedofil, trots att orsakssambandet kändes lite svagt redan då.

Årtionden senare tänker jag tillbaka på slöjdläraren och att han kanske bara var en lärare som älskade sitt jobb. Att få arbeta med barn och lära dem skapa saker i trä. Hur han fick bättre kontakt med oss stissiga pojkar genom att lägga en vänlig hand på vår axel när han berättade något. Speciellt när vi skulle använda just svarven och antingen höll stämjärnet på ett sätt som skulle innebära en ögonblicklig död, eller struntade i hårnätet eftersom man såg ful ut i det. Och vad använder man rimligen en svarv till om inte för att svarva avlånga, cylindriska objekt? Mitt mest bestående minne av den  här perioden är annars att jag, på eget initiativ, snickrade en te-bricka i två plan och med hjul. Ett unikt stycke svenskt handarbete som idag kanske kan hittas på auktion ihop med möbler av Axel Einar Hjort. Eller på soptippen.

Penetrerad och missförstådd.

Det finns en läkarundersökning som vi män behöver göra efter en viss ålder. Något vi skojar sinsemellan om med skräckblandad förtjusning. Min fru drev i alla fall på så att jag bokade en tid till slut. Jag sov dåligt natten innan och oroade mig både för undersökningen och resultatet. När jag kommer hem efter läkarbesöket känner jag mig lättat och därför också lite glad. Min fru väntar spänt när jag (med lite lätt glidande gång) kommer in köket och slår mig ner.

-Hur gick det?

-Ja, det var vidrigt förstås.

-Då fattar du kanske hur det är för oss tjejer att gå på mammografi eller till gynekologen.

-Det är väl ändå inte samma sak?

-Varför är det inte det?

-Ja, ni gör det ju jämt så ni vänjer ju er på något sätt.

-Nej, det gör vi inte.

-Jaja, men nu var det i alla fall väldigt jobbigt för mig. Även om hon sa att allt var bra.

-Hon?

-Ja, det var en kvinnlig läkare.

-Jaha?

Min fru tittar länge och forskande på mig.

-Ja det förklarar en del..

-Vad menar du med det?

-Inget. Men det var lite lägligt att det just var en kvinna, tycker du inte?

-Nu valde ju sjukhuset vem som skulle undersöka mig, inte jag.

-Men du fick väl ett namn på läkaren innan du skulle gå?

-Ja, det är klart.

-Och det var uppenbarligen inte Dr Lennart?

-Nej, och det spelade ingen roll. Jag kanske till och med föredrog att en kvinna skulle undersöka mig.

-Ja, det kan jag tänka mig. Det var väl därför du inte sa något till mig innan?

-Är du svartsjuk….?

-För att en tjej kör upp ett finger i arslet på dig? Skulle inte tro det.

-Sen var det ju ultraljud också. En lång djävla stav….

-Där ser man. Som en efterrätt.

-Nu får du väl ge dig. Jag kanske skulle ha struntat i undersökningen och istället drabbats av en ostoppbar cancer senare?

Hon skakar bara på huvudet till svar.

-Det var ju du som pushade mig att gå!

-Men jag väntade mig inte att du skulle komma hem och se ut som om du fått tillbaka på skatten.

-Jag kanske är lättat för att det är över? Är inte det en ganska normal reaktion?

Hon tänker efter en stund innan hon skrattar till och tittar lite ömt på mig.

-Ja, förlåt. Du har rätt. Jag kanske bara är lite nervös för mitt eget gynekologbesök nästa vecka. Även om Magnus är väldigt lätt på handen och bra.

-Magnus??

Meningslöst möte i Kreml.

Jag ska få mina reseinstruktioner på ett café i Gamla Stan på ett givet klockslag. Jag slår mig ner vid ett bord, i andra änden av rummet sitter en man i trenchcoat och mörka solglasögon. Han läser en s.k herrtidning från tidigt 80-tal, som han sen viker ihop och lämnar kvar på bordet, varefter han lämnar caféet. Jag suckar över bristen på finess, släntrar över och lyfter motvilligt tidningen. Jag bläddrar till mittuppslaget, där en liten papperslapp klistrats strategiskt över kvinnans ena bröstvårta. En ung tjej som jobbar på fiket tittar äcklat på mig, samtidigt som jag skrapar loss lappen.

-Det är ett hemligt meddelande, förklarar jag för henne och inser samtidigt hur ihåligt det låter. Instruktionen på den lilla lappen är åtminstone glasklar.

Jag tar färjan till Gotland fredag eftermiddag och möter därför hela mediasverige som ska till sina landställen. Jag har aldrig begripit flockbeteendet där man tvingas möta bekanta och kollegor från stan i badbyxor på sin semester.

-Ni är lika originella som husvagnscampare! skriker jag åt alla och ingen i restaurangen. Sen beställer jag ännu en öl och en Jägermeister. Jag vet inte om jag är full eller lite nervös. Väl på Gotland tar jag bussen till Slite hamn. Det hinner bli kväll tills jag sitter på en angiven brygga och tittar ut över ett av världens mest nedsmutsade innanhav. Plötsligt dyker ett periskop upp en bit ut, därefter flyter en stor ubåtskropp upp till ytan och en lucka öppnas. Jag tänder min mobil som jag instruerats att göra och en militär i gummiflotte kommer roende mot mig. En liten benig kille i 20-års åldern glider in mot bryggan och manar mig att hoppa ombord. Inne i atomubåten hälsar jag lite blygt på några i besättningen innan jag placeras i en hytt.

Jag somnar och väcks flera timmar senare av en rysk pojke i sjömansuniform som står över sängen och ruskar om mig. Jag undrar om jag hamnat i en gammal porrfilm, innan jag leds uppför trapporna till ubåtens torn igen. Det är kolsvart och en stark vind blåser samtidigt som jag får hjälp att kränga på mig en dykardräkt. Jag upplyser en attackdykare bredvid mig att jag inte har dykcertifikat. Han svarar på urusel engelska att allt kommer gå bra, vilket övertygar mig om att allt kommer att gå åt helvete. Sen sätter vi oss på ubåtskroppen, tar på oss luftmunstyckena och hasar framåt tills vi rutchar ner i det iskalla vattnet. Attackdykaren har en strålkastare med sig och tar täten ner i djupet. Jag har en pannlampa på mig och simmar hundsim efter, ganska ineffektivt men inger en känsla av trygghet från barndomen som jag behöver.

Till slut når vi fram till ett stort rör. Jag fattar intuitivt att det är Nordstream2. Ingen orkade göra något för att rädda Östersjön eller planeten, men att dra en pipeline för rysk gas till Europa kändes som en viktig prioritet. Nåja, projektet omfamnades av alla godtrogna idioter som inbillade sig att länder som gör affärer ihop, inte krigar mot varandra. Något som säkert stämmer när det inte handlar om länder som har en avgrund mellan sig när det gäller demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Attackdykaren öppnar någon sorts lucka i röret, där han motar in mig. En av Östersjöns sista torskar följer med in också, innan luckan stängs. Jag är i någon sorts luftsluss och det finns en knapp i taket därinne, som jag trycker på. Plötsligt är det som att befinna sig i ett glas med en brustablett. Miljoner bubblor gör att sikten är obefintlig, innan jag märker att vattennivån försvinner tills allt vatten är borta. Lite trevande tar jag av mig luftmunstycket och tar ett andetag. Torsken som följde med in, ligger och sprattlar för livet bredvid mig. Han bytte ett liv i ensamhet, mot en obarmhärtig död. Jag sjunger en strof av Neil Young till tröst: ”It’s better to burn out, than to fade away. Hey hey, my, my….” tills hans sprattel avstannar och slutligen helt slutar. Därefter öppnar jag den andra luckan och kryper in i det svarta röret, som är ca 120cm i diameter. Det doftar svagt av gas och bajs därinne. Rysslands enda exportprodukter.

En spolformad skapelse står beredd framför mig, med åtta gummidäck som håller en sits svävande i rörets mittpunk. I samma ögonblick som jag spänner fast mig, startar en motor och jag färdas i snabb hastighet genom röret. Hastigheten är omöjlig för mig att avgöra, men ljudet och skakningarna av skarvarna i röret ökar i intensitet tills de övergår till att bara vara en konstant vibration. Det är som att åka tåg och jag somnar efter ett tag. Jag vaknar av att kapseln står stilla i en stor sal. Kristallkronor hänger från taket, förgyllda väggar med oljemålningar av stora, ryska makthavare stirrar ner mot mig. Jag kliver ur min farkost och ser att Putin sitter vid ett bord och äter. Jag hinner tänka att han äter blod, tills jag inser att det antagligen är borscht. Han tittar upp mot mig och ler. Ett misstag, med tanke på att hela hans tandrad är blodröd.

-Vill du ha? frågar han mig och gestikulerar att jag ska slå mig ner.

-Nej tack, jag åt en landgång på Gotlandsbåten, svarar jag och sätter mig mitt emot honom.

-Vad snällt att du ville komma, säger han och torkar läpparna med en vit linneservett.

-Varför ville du prata med mig? undrar jag och häller upp ett dricksglas vodka till mig själv.

-Jag har inte så många jag kan koppla av och ha lite trevligt med här längre, säger han och slår missmodigt ut med händerna.

-Nej, det är ju en av de tråkiga bieffekterna när man startar krig, man blir snabbt ganska ensam, säger jag och sveper min vodka.

-Vet du vad jag saknar mest? frågar han med lite drömmande blick.

-Respekt?

-Det har jag väl? undrar han förvånat.

-Nej, folk är bara rädda för dig. Som en gatuhund, du vet aldrig om den vill kela eller slita loss luftstrupen på dig. Respekt är något du måste förtjäna

Putin tittar uppgivet på mig. Hans ansikte ser ut som om han både skjutit Botox i alla vinklar och sen pressat in tryckluft under huden. Det rinner en liten röd rännil av borscht i hans ena mungipa, men han märker det inte.

-Du är inte rädd av dig, det måste jag säga.

-Du har väl tillräckligt med oligarker och ja-sägare omkring dig? Vad ska du göra, skjuta mig i bakhuvudet? Som Stalin tyckte om att göra efter att han ätit en trevlig middag med offret först.

Putin hummar till lite roat, som om det var en idé som inte riktigt slagit honom. Jag ångrar att jag sa något.

-Om du inte tänker vara trevlig kan du lika gärna åka hem, säger han till slut och reser sig upp. Jag nickar till svar och går bort mot min farkost som står startklar i rörets mynning. Jag spänner fast mig och möter hans lite sårade blick.

-Du inser att du målat in dig i ett hörn va? Att Rysslands enda väg ut ur den här situationen, är att göra sig av med dig. Sen kan näste man säga att det här var ditt krig, backa ut ur Ukraina och be om att bli insläppt i värmen igen. Vilket kommer att ske, ganska fort till och med. Tack för vodkan förresten.

Han svarar genom att dra upp dragkedjan på sin Loro Piana-jacka för 100.000 kronor. Jag tycker att han ser tjock ut i den, men väljer att släppa det den här gången. Jag gör en lite teatralt vinkning, innan jag placerar händerna i kors över bröstet och åker som en projektil genom röret igen. Söderut, hemåt, mot Gotland. Som väntat är det ingen ubåt som väntar på mig vid luftslussen, så det slutar med att jag får simma in till kusten. Jag vadar upp på en strand, täckt i algblomning, gamla kondomer, trosskydd och en rostig elscooter över axlarna. Jag möts av  hela djävla mediasverige som ligger och solar sig i varandras stjärnglans. Jag har aldrig varit så glad över att se dem igen.

Eulogi av en filur.

Erik Lundby finns inte längre. Hans sista stund på jorden tillbringade han vid en privat sexklubb i Östergötland. Han var på väg hem ifrån ett av sina affärsmöten där han i sedvanlig anda pratat hål i huvudet på alla andra. Ömsom hittade han på fakta, ömsom strödde han självklarheter omkring sig. Om någon hade en annan åsikt, blev han rasande och lutade sig mot sina påhittade akademiska meriter och en undersökning som ingen annan kände till. Erik Lundby var som alla andra narcissister, han saknade helt självinsikt och tyckte själv att mötet gått enastående bra. Han bestämde sig därför för att kröna dagen genom att stanna till vid sexklubben och dess mest kända attraktion: Ett utomhus-glory-hole som han hört mycket om. Det var i själva verket en Friggebod som tillhörde en förskola på orten. På dagarna fungerade den som en hybrid mellan klättervägg och koja, där ena väggen utrustats med flera cylindriska hål. Men vissa sommarkvällar togs den i hemlighet över av sexklubben. 

Erik kittlades av både nakenheten i det fria, samt av ovetskapen om hon/han/det som befann sig på andra sidan. Erik såg sig som 100% hetro men hade för vana att dra hopplösa bögskämt, för att på så vis försöka tysta den svaga rösten inom honom som alltid älskat Barbara Streisand och Melodifestivalen. Just den här dagen visade det sig att det varken var en man eller kvinna på andra sidan - utan en vildsvinstjur. De anställda på sexklubben hade tagit en fikapaus och lämnat ytterdörren på glänt. Sånt som händer. Vildsvin är ju visserligen inte alls köttätare, men när de känner sig hotade och trängda kan de gå till angrepp med sina sylvassa betar. Om den plötsliga smärtan inte varit så ohygglig hade kanske Erik kunnat glädja sig åt att vildsvinet uppfattade hans penis som ett hot. Erik segnade ner och blodet stod som en fontän ur hans mellangärde. Han slogs av att det var som en röd orgasm innan han förlorade medvetandet och livet. 

Erik lämnar egentligen inget tomrum efter sig alls. Möjligen en kollektiv känsla av lättnad över att slippa höra hans malande röst och att jorden befriats på ännu en hopplös filur. Hans kropp kremerades tillsammans med de kvarvarande slamsorna som en gång varit hans mandom. Självupptagen in i det sista, efterlämnade Erik 45 tätskrivna sidor med instruktioner för hur hans sista resa skulle gå till. Hans aska skulle förvaras i en snidad ask av guld och värdigt färdas ombord på försvarsmaktens kustkorvett ut till en kobbe i Karlskrona skärgård. En plats där han, enligt egen utsago, hade mött Putin, Lavrov och Stig Bergling straxt efter att U137 gick på grund, för ett samtal om säkerhetsläget i Östersjön. Erik var glad i sprit, det ska sägas, och kunde på fyllan sänka rösten och berätta att han hade haft en högt uppsatt position inom underrättelsetjänsten och arbetat undercover som spion, med rätt att döda, under hela kalla kriget. Ett påstående vars enda sanningshalt var att folk ofta ville skjuta sig själva efter att ha träffat honom. Hans aska skulle sen strös högtidligt och en ensam trumpetare skulle spela ”I am a woman in love” av Barbara Streisand och Bee Gees. Han gav noga instruktioner om hur hans fru och barn skulle vara tröstlösa och gråta floder. Någon borde läsa högt ur Machiavellis ”Fursten” och kanske kunde Lars Lerin måla ett porträtt av honom som kunde hängas på Nationalmuseum. Han ville även att frun skulle se till att göra hans dödsdag till helgdag. Helst i hela världen, men Skandinavien skulle kunna räcka. Så efter att hans fru och barn läst igenom hans sista önskan, tömde de papplådan med hans aska i toaletten och spolade iväg de sista resterna av Erik Lundby. 

Amen.