Romantik i reality

Jag träffar några killar i 30-års åldern som i förbifarten undrar hur länge jag och min fru varit gifta. Jag svarar som det är, 30 år. Killarna blir djupt imponerade och frågar förväntansfullt hur mitt frieri gick till. En fråga som enbart kan komma från en generation som dumstirrat på dejtingprogram under hela sin uppväxt. Så jag lutar mig förtroligt framåt och sänker rösten. 

-Jag målade en akvarellmålning på 4x5 meter med en detaljerad karta över Kungsholmen, som jag lämnade på vardagsrumsgolvet för henne att upptäcka. På målningen markerade jag en specifik plats i Rålambshovsparken med ett litet, påklistrat, rött hjärta. Under hjärtat hade jag skrivit med pytteliten stil att jag gömt en liten trädgårdsspade under hennes huvudkudde som skulle komma till användning. Redan efter 10 cm ner i marken på den utsatta platsen i Rålambshovsparken, stötte hon på en gammal chokladask i metall från 30-talet, inslagen med stora rosetter. Inuti hittar hon ett isärplockat pussel på tusen bitar som hon måste lägga på plats. Efter ett tag ser hon att motivet är Michelangelos staty av David. Och när hon slutligen lagt alla bitarna ser hon att det saknas en pusselbit, precis där hans hjärta sitter. 

Jag tittar på killarna, som nu sitter med öppna munnar och någon sorts dumleende, innan jag fortsätter.

-Hon söker efter den och ser då på baksidan av chokladasken att jag graverat in formen av den saknade pusselbiten och även skrivit en liten text inuti: ”Mitt hjärta är ditt. Gå ner till stranden.” Hon är så rörd att hon storgråter när hon går till stranden, där en man i våtdräkt serverar henne ett glas champagne och lägger fram en duvblå sidenklänning som hon får byta om till. Sen sätter de full fart i ribbåten ut mot ytterskärgården. När hon kommer fram till den sista, lilla kobben ute i kustbandet, sitter jag där i en vit linnekostym på en klippa där jag dukat upp en festmåltid och tänt ljus i en hjärtformation runt bordet. Hon slår sig ner och plötsligt reser sig hela Sveriges Radios Symfoniorkester upp ur sina gömmor och spelar upp. Det är ”Anthem” av Björn och Benny. Jag reser mig högtidligt och sjunger passionerat och perfekt. I låtens absoluta crescendo skjuts sen tusentals av rosenblad ut ur en luftvärnskanon och förvandlar hela himlen till ett rött regn. När rosenbladen landat är hela kobben är ett enda stort, rött, hjärta. Det sista ekot efter explosionen tonar bort, då faller jag ner på knä, halar fram en sammetskudde där en smaragbeströdd ring vilar och ställer frågan så högtidligt jag bara kan. 

-Britt, Charlotte, Margareta. Vill du dela ditt liv med mig?

Killarna stirrar med vattniga ögon på mig.

-Fan vad mäktigt, säger de unisont.

På vägen hem senare är jag ganska nöjd med att jag gav killarna precis vad de ville höra. Att Lotta och jag i själva verket sprang in på Rådhuset i hemlighet och valde den kortaste borgerliga vigsel som bjöds, hade inte gjort dem lyckligare. 

Bara oss.

Maskeradmordet.

Jag strosar in på SVT’s kostymförråd i frihamnen och upptäcker snabbt att det är helt utplockat. Galgarna gapar tomma och ett kallt eko hörs i lokalen vid varje fotsteg. En ensam radio spelar lite pop någonstans. Efter en global pandemi och det pågående kriget i Europa, var inbjudan till en maskerad så enormt efterlängtad. För mig är en maskerad precis som när jag skriver. En underbar möjligheten att få leva ut sidor hos mig själv och kanske till och med ompröva min identitet. 

Bekymrat går jag därför fram till en ung kille som verkar vara ansvarig för förrådet och frågar om det pågår någon remake av Fanny&Alexander eller om de haft ett aggressivt angrepp av mal? Han svarar lite stramt att de gjort en översyn av hela förrådet.

-Men det är ju nästan inget kvar, säger jag upprört.

-Vi har bara tagit bort det som vi klassar som kulturell appropriering. 

-Självklart, säger jag utan övertygelse. Vi vill ju inte kränka någon.

-Nej, precis. Det är viktigt att vi inte bidrar till stöld av andra kulturers särart, förklarar han för mig.

Jag studerar hans tatuering på armarna, som uppenbarligen är inspirerade av maori-tatueringar. Jag ser de stora, runda träbitarna i hans öronlober, jag ser hans Tibetanska halssmycke, kängorna som inspirerats av argentinska hästfolk och jag ser hans Spotify på telefonen som spelar upp en reggaelåt med UB40. Jag väljer att inte kommentera något av det, jag vill vara storsint och härlig idag.

-Jaha, där ser man, säger jag och fingrar lite prövande på en gorilladräkt. Den luktar som en urinfylld blöja med lite inslag av svett och spya.

-Den där är populär, säger han.

-Ja, det verkar så, säger jag och kämpar fram ett litet leende. Så om jag fattar dig rätt, det finns egentligen inga maskeraddräkter alls kvar här?

-Vad menar du, det finns ju massor här?

-Jo, men för oss som inte drömmer om att vara en snödriva, Kalle Anka, humla eller en höbal för en kväll. 

-Ja, vad hade du tänkt dig då? suckar han spydigt åt mig. Hade du tänkt att klä ut dig till indian, eller?

-Syftar du på urfolksamerikan? frågar jag vänligt tillbaka. 

-Det var det jag menade, svarar han snabbt.

-Mmm, men det var inte det du sa?

Han tittar bort och korrigerar sina indiska silverarmband runt handleden. 

-Nej, jag tänkte inte gå som Sitting Bull. Men bara så att vi fattar varandra? För mig är hela idén med maskerad att få förvandla mig till en annan människa. Och det är klart att det blir en karikatyr. Hur ska folk annars se vad man föreställer?

-Din generation fattar inte det här säger killen och korrigerar sin t-shirt med batiktryck.

-Och din generation har gjort sig till självutnämnda tolkar åt andra människor. Är inte det höjden av appropriering?

Han fnyser och korrigerar sin näsring till svar.

-Jag kanske kan gå som sexköpare? Fast vad fan har man på sig då? säger jag och skrattar till lite. Eller vad tror du om att klä ut sig till svenne-banan, med träningsoverall, foppatofflor, Hammarby T-shirt, en lejontatuering i pannan och en påse 7,2 starköl i handen?

Han ser inte ett dugg road ut och byter frånvarande låt på sin telefon till Eminem. 

-Men du! Nu vet jag vad jag ska gå som, säger jag och och skiner upp.

Han tittar utmattat upp på mig.

-Ortodox jude! säger jag triumferande. Svart kostym, hatt och långa lockar vid tinningarna. 

-Har du inte fattat något av vad jag sagt? småskriker han plötsligt åt mig. 

-Vadå, jag är 5,9% jude? Är det för lite för dig? Hade 15% räckt, eller krävs det mer? Min farfar var förresten italienare, det borde ju öppna för att gå utklädd till pizzabagare? 

Jag lämnar förrådet tomhänt men känner på något sätt att både han och jag lärt oss något den här dagen.

Framförallt han, tänker jag. 

Den lille mannen.

Jag har mött typen i hela mitt yrkesliv. Medelmåttiga män som tar enormt mycket plats och är helt konsumerade av sin egen förträfflighet. I bästa fall är han bara en mellanchef eller ordförande i din bostadsrättsförening och mest ett komiskt störningsmoment som är hanterbart. Men om ingen tar den här typen av man på allvar så vandrar han liksom vidare på tystnadens röda matta. Går det riktigt illa så blir det en lång promenad, via lite smålöjliga positioner som han tar på stort allvar vilket sen omärkligt leder till nästa position. Och går det riktigt illa så slutar de som envåldshärskare i Ryssland, Belarus, Ungern, Brasilien, Nordkorea, Venezuela, Kina, Turkiet. Ja, till och med i USA kan de bevisligen nå den absoluta toppen och åstadkomma irreparabla skador på demokratin. Knepet de använder sig av är att omge sig av ja-sägare som de sen belönar för sin lojalitet och skaffar sig hållhakar på. De ljuger systematiskt och blåser upp sin egen betydelse samtidigt som de roffar åt sig pengar och egendomar. De är inte ett dugg intresserade av politisk ideologi, de är bara intresserade av sin egen makt. Passar det deras syften att vara kommunist, så är de det. Passar det bättre att vara högerextrem, så går det lika bra. Det enda som inte fungerar för dem är en liberal mittposition, det går liksom inte att göda hat om man är sansad och nyanserad. 

Så vad har jag lärt mig av alla mina möten med de här små männen? Förvånansvärt lite, slår det mig. Jag känner igen dem ögonblickligen, men väljer ändå att tvivla på mitt eget omdöme. Man vill ju inte vara snabb med att döma? Han kanske har haft en risig barndom, han kanske har en diagnos, han kanske bara är nervös över att träffa mig? Och då har jag förstås också läst Malcom Gladwell som bekräftar att intuitiva insikter ofta visar sig vara överlägsna våra mer överlagda insikter. Jag tror egentligen inte att psykopater och narcissister (ja, jag vågar mig på en amatördiagnos här) är speciellt skickliga skådespelare. De har svårt att leva sig in i hur andra uppfattar saker och ting och ännu svårare att kunna spela ner sitt självhävdelsebehov. Min och hela planetens uppgift från och med nu, blir att vi alla ska bli bättre på att lyssna på vår intuition när vi möter de här små männen. Och vi ska söka stöd i varandra för att säkra så att de aldrig hamnar i positioner där de kan bestämma över oss eller vända oss mot varandra.

Den vägledande principen vi kan använda oss av är enkel: Om han känns som ett rövhål, så är han ett rövhål.

Jag ska försöka att vara lite roligare i nästa blogg.

Det åttonde inseglet.

Jag kontaktas av Dr Philip Nitschke (nej, namnet är inte taget - jag frågade), en brittisk uppfinnare som utvecklat en sorts podd som man kan ta livet av sig i. Han förklarade i ett zoom-möte att han bara måste testa prototypen på mig, innan han går vidare. Jag visste inte om det var en komplimang eller en förolämpning? Har jag ett så dystert perspektiv att jag borde avsluta mitt liv redan nu? Han pladdrade sen på om hans plan att sälja den till länder där människor har rätten att själva bestämma om och när de vill avsluta sina liv. Jag sa jag att om jag förväntades testa podden så kanske min input efteråt skulle bli lite fattig. Han formligen slog sig på knäna av skratt och blottade sina brittiska tänder. I den låga kameravinkeln underifrån var det som att se enskilda majskorn nedtryckta i köttfärs.

Veckan efter tog jag mig ut till Arlanda, vilket är en nära-döden-upplevelse på helt egna meriter. Efter ett par timmars flygning, där jag andades in min egen koldioxid, fick domningar i skinkorna och blev alldeles fnasig på läpparna, tog  jag direkttåget från Heathrow till ett kylslaget Oxford. Dr Nitschke tog emot mig på sitt kontor, centralt beläget i stan. Efter en obligatorisk kopp te fick jag mig en rundvisning i kontorslandskapet. En plats så bedövande ful och tråkig att den måste ha varit en avgörande inspirationskälla för att utveckla självmordsmaskinen från början. En åsikt jag givetvis höll för mig själv eftersom jag inte ville riskera att han skulle börja skratta igen. 

Jag måste säga att podden var imponerande och väldigt sci-fi-elegant. Det var som att kliva in och sätta sig i ett liten en rymdkapsel, med en dörr som man drar igen efter sig. Som en Bajamaja, tänkte jag, fast med en effektiv spolfunktion. En inbjudande, röd knapp som hade kraften att spola bort hela mig på ett ögonblick. Dr Nitschke redogjorde sakligt för hur podden fungerade. Hur den fylldes med en sövande gas som man först somnad av för att sen aldrig vakna upp igen. 

-På det här viset elimineras ju det stora etiska  dilemmat, där läkare eller annan personal tvingas utföra själva avlivningen av en annan människa, förklarade han för mig. Ett perspektiv jag kunde förstå. För mitt inre såg jag ett gift par som äter middag vid köksbordet och där mannen frågar: ”Hur var din dag på jobbet älskling?” Och hon tuggar klart och lägger ned besticken innan hon svarar. ”Toppen. Jag hjälpte sex personer att dö.”

Dr Nitschke intygade att processen var helt smärtfri och att han såg stora möjligheter för den på marknaden. Men han ville absolut ha min ovärderliga input först. Så jag gick in och stängde om mig. Det första jag noterade var att sitsen var väldigt bekväm och att ljuddämpningen var exemplarisk. Life-cancelling-quiet tänkte jag, slöt ögonen och lät mina tankar sväva fritt. Som tjocka ugglor på låg höjd. Jag reflekterade över hur livets ändlighet är det som skänker det mening. Hur åldrandet och döden är det enda som är helt rättvist på planeten. Man kan vinscha hem löst skinn i ansiktet, fylla upp sina hängande skinkor med skogaholmslimpor av silikon och äta alger och nötter som sägs förlänga livet. Men till slut står ändå liemannen utanför porten. Han flossar lite nonchalant och säger att det är dags att gå nu. Vissheten om ett slut är det som borde påminna oss om att inte slösa tid på idioter, vara omtänksam, vänlig och syssla med saker som skänker både en själv och andra glädje. Alternativt att roffa åt sig så mycket man kan, skita ner planeten maximalt och bete sig som svin mot sina medmänniskor. Man kan välja väg där och det verkar som om många motiveras mest av den senare. 

När ugglorna hade landat, klev jag ut och sa att jag hade massor med tankar att dela med mig av. 45 minuter senare satt vi på den lokala puben och läppjade på varsin halvljummen, avslagen öl.

-Såhär, sa jag och spände blicken i honom. Om man bestämt sig för att möta liemannen, borde det inte vara lite mer show och dans över det hela? Du måste ju bestämma dig för om du är i avfallsbranschen eller underhållningsbranschen. Jag tycker att det borde vara lite mer kundorienterat, om du fattar? Att döma av hans halvöppna mun, begrep han inte ett smack.

-Ta mig till exempel. Jag kanske vill avsluta mina dagar ute på en promenad. Jag stannar tankfullt upp vid Slussen, njuter av byggslamret och röker lite heroin (något jag alltid velat pröva) när en flygel som lyfts upp i Mariahissen, helt plötsligt släpper i sina fästen. Jag hinner kanske ta ett bloss innan jag strimlas som ett ägg av strängarna. Och för att en kranoperatör ska slippa trycka på knappen, så tänker jag mig att det enkelt kan fjärrstyras. 5G-nätet måste rimligen kunna hantera en så enkel manöver. Vad ska vi annars ha det till? Jag passerar alltså en sensor som lösgör en konsertflygen av märket Steinway & Son’s. Ja, jag vill nog gärna unna mig ett instrument som gör det hela lite mer högtidligt och värdigt. En del väljer en exklusiv kista, jag väljer ett skitdyrt instrument. 

Jag lämnade Dr Nitschke på puben. Hans mun var på vid gavel och jag orkade faktiskt inte sitta kvar och stirra in i gapet. 

På flyget hem slog det mig, att det mest fantastiska med den här dödspodden är att man faktiskt tvingas slå sig ner en stund och utvärdera saker och ting. Helt utan störningsmoment. En stunds eftertanke kring de stora frågorna och där man antingen hittar mening och livslust, eller en genväg ut. Visst, det hade varit billigare att sitta i sportstugan med pipan av en hagelbössa i svalget, men hade det varit lika tankeväckande? 

Plikten kallar.

Regeringskansliet hörde av sig och var bekymrade över att vaccinationstakten gick för långsamt. De flesta som faktiskt längtar efter att få ta en spruta, kan inte hitta en enda ledig tid att boka in sig på. Jag var förstås alldeles för upptagen för att vilja ta ett möte om saken, tills de började lovorda ”min flödande kreativitet och exempellösa skärpa”. Jag sa att varken smicker eller ett väl tilltaget arvode biter på mig.

-Jag drivs bara av en stark altruistisk kärlek till folket, konsten och vårt underbara land, ljög jag vidare. Sen sjöng jag några strofer på en låt av Evert Taube. Det kan ha varit Dan Andersson eller Fred Åkerström också, jag blandar ihop dem hela tiden.

Efter att de prisat min sånginsats och erbjudit ett arvode i klass med det som spenderats på skolplattformen, tog jag på mig min lodenrock, bäverpälsmössa och promenerade genom Gamla Stan. I vaktkuren på regeringskansliet bad de mig att identifiera mig, vilket jag gjorde genom att blåsa ut rök från min vape i ansiktet på dem. Det verkade fungera för sen leddes jag in i ett konferensrum där Statsministern stod framför en skärm och spelade Fifa mot Damberg. Hon gillar tydligen inte att förlora så Damberg hade tvingats välja Brommapojkarna och Statsministern spelade med Barcelona. 

En flock av undersåtar stod och tittade på och hejade uteslutande på Statsministern som matade in mål efter mål. Jag omikron-harklade mig och presenterade mig som Sepp Blatter och sa att de kunde lägga alla mutor på bordet. Inte ens Ygeman, som tillträtt som idrottsministern, begrep lustigheten. Statsministern tittade lite yrvaket på mig, gjorde ytterligare ett mål och släppte sen handkontrollen.

-Ja, vad bra. Jag ville bara förnedra klart Damberg här, sa hon och sträckte fram sin hand för att hälsa. 

-Jag föredrar fisting, svarade jag och höll fram en knuten näve. Att döma av tystnaden som infann sig i rummet hade jag antagligen valt fel begrepp. 

-Jag kan inte hålla ordning på Taube och Cornelis heller, sa jag och log lite urskuldande, vilket gjorde att stämningen i rummet lättade något. Magdalena gestikulerade att jag skulle slå mig ner vid konferensbordet, där någon skrämd minister serverade mig kaffe och mineralvatten. Efter några minuters kallprat om ett eventuellt fullskaligt krig mellan Ryssland och Ukraina, Trumps återkomst som USA’s nästa president, elkrisen i Sverige och Ebba Busch husaffär, drämde Magdalena handflatan i bordet.

-Nej, vad säger du Anders? Har du funderat på en lösning för att öka vaccinationskapaciteten i landet?

Min vana trogen roterade jag bäverpälsmössan på det blanka konferensbordet och intog en tankfull pose.

-Åh, jag vet inte, sa jag med utsökt spelad ödmjukhet. Jag är ju bara en liten människa som dagligen försöker gestalta vad det innebär att vara människa. 

-Ok, men nu har vi ju anlitat dig för att du ska komma med lösningar för hur man ska slippa behöva vara en ovaccinerad människa, sa Statsministern bistert.

-Ja, precis. Och jag har en tanke, svarade jag med låg, väsande röst och slutade samtidigt att rotera pälsmössan, för ytterligare dramatisk effekt.

Statsministern och alla hennes undersåtar lutade sig synkroniserat framåt mot mig. Jag fick en inre bild av att jag höll upp en höna inför en flock med rävar.

-Lösningen är att överlåta vaccinationerna åt organisationer som bevisat att de klarar av logistiken. Som lyckats skala både upp och ner när det krävts och som har kreativitet och hängivenheten som krävs för att driva en sån här komplex apparat framgångsrikt.

Magdalena såg lite bekymrad ut och avbröt mig.

-Jag orkar inte med det här liberala pladdret att privata aktörer alltid är effektivare och bättre skickade att lösa marknadens problem. Och jag vill inte definitivt inte släppa in fler riskkapitalister i vården. Det är illa nog som det är. 

-Det är de kriminella nätverken jag syftar på. De är ju i stort sett en del av den svenska modellen numera. De vet hur välfärdssystemet fungerar, skipar sig egen rättvisa, startar nya verksamheter varje dag, mobiliserar en egen försvarsmakt och engagerar den yngre generation att vilja bli en del av vuxenvärlden genom framgångsrik gangsterrap. De skulle fixa det här på ett par veckor och jag tror även att de skulle lösa hela problemet med antivaxxare. Vaccinera dig eller dö, avslutade jag och småskrattade lite.

Jag promenerade hem genom Gamla Stan igen. Jag nynnade på ”Sakta vi gå genom stan” och kunde inte för mitt liv komma på om det var Taube eller Ferlin som skrivit den. Jag var inte förvånad över reaktionen på regeringskansliet. Jag hade mött det så många gånger förut. Uppdragsgivare som är beredda att betala för ens råd, men sen inte är villiga att lyssna.

Bortkastade skattepengar, finns det något värre?

Lys upp avgrunden.

En granne har täckt hela sin trädgård och fasad med julbelysning. Det är väl LED-belysningens förbannelse, tänker jag. De små energisnåla lamporna som skulle ersätta våra gamla belysningar och minska vårt elberoende. I själva verket ledde det till att folk kastade bort miljoner av fullt fungerande glödlampor och ersatte dem med 90 meter LED-trams. En insats som ökade den totala elförbrukning.

Visst, vi lever ett land med ett hopplöst mörker större delen av året (för en del av oss är hela världen beckmörk året runt, men det är en annan historia) så det är mänskligt att vilja lysa upp tillvaron. En del gör det med sprit, glädjepiller och streamingtjänster, andra genom oskyddat sex med vilt främmande människor på finlandsfärjor. Och rätt många pyntar med LED-ljus. Jag tror man måste vara öppen för att det kan vara överlappande beteenden.

Man kanske har stirrat sig fördärvad på krimserier om seriemördare som förbereder sina dåd med hjälp av dockskåp eller kastanjefigurer, så man åker på en inspirations/teambuilding-resa med Viking Line Cinderella bara för att få uppleva något på riktigt. Väl ombord försöker man äta sig till break-even på julbordet, men det slutar med att man kräks okontrollerat och istället övergår till att blanda sin receptbelagda medicin med shots och paraplydrinkar. Minuter senare står man och pumpar sina knutna nävar i luften på dansgolvet.

Sen råkar man hamna i säng med en steward som är utklädd till tomte ombord. Lätt hänt, han ropade något vänligt på dansgolvet och man kände sig åtrådd och öppen för att expandera sin sexuella horisont. Dagen efter vaknar man med en tub glidmedel i hytten och större delen av ett tomteskägg djupt mellan skinkorna. Det är alltså inte bara horisonten som vidgats.

Väl hemma hos familjen igen bär man på en så bottenlös ångest att det bara finns en sak att göra. Man åker till ett valfritt lågprisvaruhus i Stockholms kranskommuner och köper kinesisk julbelysning som om det inte fanns någon morgondag. Hela natten står man på stege med skruvdragare och tänder runt midnatt slutligen upp kommunens största ljusförorening. En orgie i dålig smak som kanske odlar myten om den lyckliga, julälskande mannen, men som inte har en chans att utplåna det växande självföraktet. Inte minst eftersom lamporna har producerats i slavläger av Uigurier.

Jag vill betona att det här bara är en hypotes från min sida. Ingen absolut sanning.

Men det kan hänga ihop såhär.

Förfula ditt hem.

Vi närmar oss tiden då jag tvingas gå upp på vinden igen för att leta fram julpyntet. Jag gillar varken julen eller vinden, så det är lite av lose-lose-situation. Det är iskallt däruppe när jag famlar i skenet av en naken glödlampa efter två flyttkartonger med sakerna som ska placeras centralt i vårt hem. Jag slås av hur två vuxna människor med ganska god smak, varav den ena till och med arbetar som inredare, sanktionerar att så mycket kitsch och motbjudande smörja tillåts ta över vårt hem.

Eftersom jag i sann Freudiansk anda verkar ha gömt julsakerna, tvingas jag rota igenom gamla möbler, hifi-rester, resväskor och flyttkartonger med bilder och annat bråte. Alla dessa saker som vi i något svagt ögonblick klassificerat som ”dumt att kasta” eller ”kan vara värt något”. En inställning som kan ha formats av en fascination för tv-program där proffs får botanisera i gamla lador, garage och dödsbon och upptäcker dolda skatter. Eller Antikrundan, där folk kommer in med fasansfulla trämöbler som ser ut att vara gjorda av livstidsdömda interner på våra anstalter. Saker som jag hade kört till tippen direkt, eller möjligen slagit sönder och eldat upp i min öppna spis. Som sen visar sig vara gjorda av Bror Einar Hjort och därför är värda flera hundra tusen kronor.

I vindens dunkla sken sneglar jag på en oljemålning som bor på vinden av väldigt goda skäl - den är fasansfull. Men jag minns paret som hittade en målning av Rembrandt i sin gamla kolkällare. Eller kollegan som köpte en mapp med mönsterritningar på en loppis för 50:- som sen visade sig vara originalritningarna till mattor och möbler i Versailles. Varför händer det inte mig? Jag öppnar en flyttlåda på måfå och blickar rakt ner i min egen uppväxt. Alla vinylskivorna som format mig. Hårdrock, synth, indie och så några pinsamma soulskivor som jag köpte för att det alltid var någon halvnaken tjej på omslaget. (Ni som vet bandet, vet.)

Till slut stöter jag på lådorna med julpyntet. Den fasansfulla, vävda duken med broderade tomtar och renar på, som granen ska stå på. Fnasigt gammalt glitter, tre generationers julbelysning som slingrat ihop sig till en hård boll, plastkulor i olika färger, lite fragment av bollar i någon sorts glas som alla gått sönder. Vita pappersbollar, en julbock gjord i någon sorts utsäde som antagligen självantänder så fort det kommer ner i värmen. Slutligen en 50 cm’s tomte i plast vars huvudsakliga roll har varit att bli juckad på av hemmets samtliga hundar. Det finns även några otroligt uselt målade toarullar, med lite glitter och frassligt papper i ändarna. Barnens ”hantverk” som jag fortfarande inte vågar kasta för att inte äventyra mitt äktenskap. Eller av rädsla för att de eventuellt blir enormt värdefulla i framtiden. Jag stapplar nedför den branta trappan med all julsmörja och ropar med min mest tillgjorda röst.

-Jag hittade allt, älskling!