Dickpics.

Ni vet fenomenet där man ger bort något som egentligen handlar om vad man själv tycker om. Som när min mamma gav mig ett par kycklinggula gabardinbyxor när jag fyllde 12, eftersom hon tyckte att män i färgglada byxor var så läckert. Eller när min kompis gav sin fru en pizza-slicer i bröllopspresent. Två exempel på fenomenet i sin lindrigaste form. Det är lätt hänt, vi har alla varit där.

Men när män lägger upp sin penis som profilbild på vissa dejtingsajter eller uppvaktande skickar samma bild till vilt främmande tjejer, då tätnar mystiken. Visst, det kan inte uteslutas att det finns kvinnor som känner sig sedda och smickrade av att få ta del en så pass utlämnande bild från en helt okänd människa, men jag inbillar mig att de är lätt räknade. Det som fascinerar mig så enormt är sändarens perspektiv. Vad går igenom ett ensamt manshuvud innan han slutligen kommer fram till att den bästa lösningen är att sprida just den här bilden av sig själv? Vad är det för förhoppningar som hoppar jämfota av entusiasm i hans frontallob?

Jag begriper att han inte valde mellan en blombukett, en romantisk promenad på Djurgården eller ett charmigt textmeddelande. Det här är ju en bild som snabbt ska leda till sex, punkt slut. Inget ont i det. Men hur kommer han fram till att en isolerad bild av hans kön ska leda till det? För att han helt glömt bort grundkursen i kommunikation. Han utgår bara ifrån sig själv och har helt glömt bort mottagaren. Den här typen av man drömmer om att en vilt främmande kvinna (eller man) skickar en sån bild till honom. Jag är tyvärr inte kompetent nog att ens försöka förklara det. Kontentan är i alla fall att han drar ner byxorna, leker lite med sig själv för att eliminera den värsta diskbänksrealismen och sen tar en bild ur en smickrande vinkel. Troligen räcker väl bara tanken på att skicka bilden för att skapa någon sorts diffus resning. Vilket väl är själva definitionen av en blottare, när jag tänker på det?

Så, dela nu upp er i smågruppen och diskutera dickpics resten av arbetsdagen. Inboxa gärna alternativa förklaringsmodeller så bokar jag upp Kulturhuset för en hearing i vår. Underlivsbilder mottages tacksamt.

Dalai Lamas depression.

Jag var i Indien i förra veckan och hälsade på Dalai Lama. Hans stab var bekymrad och hade bett mig komma för flera månader sedan, men jag var upptagen med att skriva klart ett filmmanus just då och sköt på vårt möte. Munkarna som mötte mig sa att han var deprimerad, något jag hade mycket svårt att föreställa mig.

Dalai, eller Dalle som jag kallar honom, tog emot mig i sitt vardagsrum. Han satt nedsjunken i en soffa och var sig inte alls lik. Hans blick var håglös och av hans världsberömda värme och kvittrande skratt fanns inte ett spår.

-Varför tog det sån tid? undrade han och släppte sin John Silver utan filter ner i ölburken. 

-Jag kom så fort jag kunde, svarade jag och slog mig ner bredvid honom. Han hade säkert sju dagars skäggstubb och hans annars så renrakade huvud såg ut som en sliten gammal tennisboll med några slumpmässiga hårtuffsar.

-Hur är det med dig egentligen? frågade jag och klappade honom lite manligt på knät.

-Jag får inte ihop livspusslet? svarade han uppgivet.

-Livspusslet? Du har ju inga barn med vattkoppor, amorteringar, vidriga arbetstider eller chefer som driver dig till vansinne. 

-Jag känner mig i alla fall sjukt stressad över en massa saker, svarade han irriterat och tände en ny cigg.

-Du är ju Dalai Lama, du ska ju stå över allt sånt och vägleda och inspirera oss andra hopplösa medelmåttor, svarade jag upprört.

-Just nu känner jag mig djävligt trött på att vara den här positiva symbolen som aldrig får ligga och som sprider hopp och platta aforismer omkring sig som smågodis. 

-Men du är ju hoppet för fruktansvärt många människor, tänk på det.

-Vad hjälper det mot ångest, sömnsvårigheter och en konstant känsla av rastlöshet.

-Mediterar du inte längre? undrade jag lite oroligt.

-Vad är vitsen med att sitta och dumrabbla ett påhittat mantra? Jag tycker att hela mitt liv känns meningslöst. Och den här pacifisktiska stilen jag kört mot kineserna i 60 år har ju varit helt verkningslös.. 

-Nu är du väldigt hård mot dig själv..

-Det är ju sant. Att några Hollywoodskådisar och lite politiker vill träffa mig och ta en selfie har inte gett ett dugg. Sociala media är så sjukt överskattade.

-Jag har aldrig hört dig låta såhär, sa jag och tog ifrån honom cigarretten som förvandlats till en lång pelare av aska i hans hand.

-Våld är det är det enda jag inte prövat på. 

-Larva dig inte nu. Buddhism är väl inte förenligt med våld? sa jag och tittade bekymrat på honom.

-Vi måste väl hänga med vår tid och anpassa oss, eller hur? Titta på IS vad de får mycket gjort jämfört med oss. 

-Men snälla Dalle, det är ju en rabiat terroristorganisation.

-Varför inte? Jag är trött på att vara from och fredlig och konsekvent bli överkörd. Tror du att jag kan få kärnstridsspetsar av Ryssland? Då skulle det hända grejer...

Jag tittade bekymrat på honom samtidigt som han maniskt pladdrade på.

-...jag borde fattat tidigare att ett folk som äter hundar skiter fullkomligt i om de får dålig PR, de tänker aldrig släppa greppet om Tibet…

Jag avbröt honom och frågade vad jag skulle kunna göra för att hjälpa honom, då sken han upp och fick någonting hoppfullt i blicken. 

-Berätta om ditt senaste filmmanus för mig, det brukar alltid få mig på så gott humör, sa han och kröp upp i soffan med förväntansfull blick.

Eftersom man inte säger nej till Dalai Lama drog jag de övergripande dragen.

-Filmen handlar om en olycklig man som försöker ta livet av sig genom att kasta sig framför ett tåg, men han landar olyckligt och förlorar bara sina armar och ben. Nåja, sen dör han i slutet av filmen när han precis träffat sitt livs kärlek. 

Dalai Lama tittade bedrövat på mig och bakom glasögonen hade stora tårar börjat rinna nedför hans kinder.

-Det är en komedi, förklarade jag.

Är vi ätbara?

Jag låg och stirrade upp i sovrumstaket under en av de månljusa nätterna. Ljudet av frostbitna, rasslande trädkronor utanför fönstret blandades med ugglornas märkliga kuttrande. Mina tankar rörde sig likt trögrörliga skuggfigurer och spelade upp ointressanta scener om och om igen, tills ett egendomligt sken sipprade in mellan fönsterfodret och gardinerna. Jag gick upp, gläntade på gardinen och stirrade rakt in i ett gigantiskt ögonpar på andra sidan. Sen svartnade det. När jag öppnade ögonen igen befann jag mig ombord på en stålblank farkost vid ett bord, omgiven av fem utomjordingar som studerade mig med stora tefatsögon.

En av varelserna, som hade en ovanligt ful ring på en av sina fyrfingrade händer, började prata med mig på en felfri svenska med tydlig dialekt från Dalarna.

-Ja, varmt välkommen ska du vara Anders, sa varelsen och knuffade fram fram en napp, en flaska bananlikör och en ask med Sobril över bordet. Jag tittade frågande på dem och sen på varelsen med ringen.

-Vi har förstått att det här är sånt ni använder för att lugna ner er. 

-Behöver jag lugna ner mig? frågade jag och sökte oroligt med blicken efter penetrerande föremål och operationsredskap.

Varelsen gjorde en gest med sin marsipanliknande kropp, kanske en axelryckning.

-Vad tänker ni göra med mig?

-Vi behöver din hjälp att förstå en sak bara.

Jag andades ut och förde ihop handflatorna till en Buddistisk hälsning, som annars bara pretentiösa musiker och skådespelare gör.

-Smickrande, tack. Så det är alltså som jag alltid trott? Jag är den enda vettiga människan på planeten?

-Inte alls, vi valde ditt hus helt slumpmässigt.

Jag skrattade till lite nervöst, men tystande snart eftersom ingen annan verkade road.

-Vi har lite svårt att avgöra om vi kan betrakta människor som mat eller inte? sa varelsen och blinkade för första gången sedan samtalets start och snurrade lite olycksbådande på sin ring.

-Mat? svarade jag och kände hur en svag svettning bröt ut.

-Ni har ju själva kommit fram till att de flesta andra djurarter inte har något högre medvetande och därför bestämt att det är okej att döda och äta upp dem. Och vi är ju så enormt mycket mer högstående än er.

-Jag tror inte att jag är någon smakmässig upplevelse, lite som en träig gammelgädda, svarade jag febrigt och bestämde mig för att ta en slurk av bananlikören.

-Som kyckling har vi hört, fortsatte varelsen.

-Min erfarenhet av människokött är väldigt begränsad, huvudsakligen lite nagelband under tonåren, så jag är inget sanningsvittne i den frågan.

-Det finns ju alltid Piffi Allkrydda, svarade varelsen och gjorde något med sin näsa/mun som jag tolkade som ett leende.

-Du överskattar den kryddans förmåga, svarade jag och svalde ner en Sobril med en rejäl klunk bananlikör, samtidigt som jag febrilt försökte hitta ett nytt perspektiv som skulle rädda människorasen från att wokas i en hopplös krydda från landets skolkök.

-Jag tror att ni saknar perspektiv, ni ser det för enkelspårigt.

-Så upplys oss, sa varelsen och trummade med fingrarna på bordsskivan.

-Ta myror i en myrstack. Var för sig kan de te sig som små hopplösa insekter utan mening eller mål, men i stora grupperingar är de kapabla till oerhört medvetna och komplexa konstruktioner. 

-Helheten är större är delarna, sa varelsen lite uttråkat.

-Exakt. Men en gång studerade jag en en myra som försökte knuffa in en död myra i ett hål i stacken. Det funkade inte så han backade in i hålet själv och drog sen in den döda kompisen efter sig istället. Om inte det säger något om individuella myrors medvetande så vet inte jag vad?

-Du menar att myran har någon sorts intelligens?

-Precis. Och om insekter har det, så kan du ju lägga ihop ett och ett, sa jag lite triumferande.

-Skulle du släpa in ett människolik i ditt hem och hävda att det vittnade om din intelligens?

-Nu missförstår du mig medvetet…

-Inte alls. Du bekräftar det vi visste. Enskilda människor kan vara dugliga och kapabla, men i grupp är ni fullkomligt imbecilla och ätbara. Speciellt den manliga delen av er.

Varelsen gjorde en gest mot de andra i farkosten som raskt fiskade fram en stor wokpanna och ett antal matlagningsredskap. Jag satte nappen i munnen och kände samtidigt hur allkryddan strösslades som ett lätt snöfall över min kropp. Oljan började fräsa i woka och ändå kände jag mig så märkligt lugn.

Ollad och bestulen.

Kontoret där jag hyr in mig är så fullt av sympatiska människor att jag börjat ompröva min lite lätt cyniska syn på mänskligheten. Det märks delvis genom att jag försöker vara social och rolig gentemot kontorsgrannar. Jag är tyvärr inte så receptiv att jag noterar hur tråkigt de tycker att det är, så jag fortsätter och återger även mina drömmar på en kuslig detaljnivå. 

Ett annat säkert trygghetstecken är att jag slutat låsa dörren till mitt arbetsrum. Nästa naturliga steg efter det är att jag sitter på toaletten med öppen dörr, men det ser tyvärr inte ut att hända inom en överskådlig framtid. För när jag återvände efter en lunch på stan häromdagen, så var min dator stulen. Prydligt lösgjord från nätverkssladd och nätanslutning. Fodralet låg kvar och den lilla portabla hårddisken vilade på bordet. Någon hade tagit sig in i fastigheten, flanerat omkring och plockat på sig min och några andra bärbara datorer och sen obekymrat gått ut. Det värsta var naturligtvis att jag inte gjort backup. Någonsin. Jag har alltid häcklat kollegor och vänner som febrigt gör back-up som nervösa posörer, människor besatta av sig egen person, fixerade vid någon löjlig idé att eftervärlden ska gå igenom deras hopplösa powerpoints, semesterbilder, mail etc och hitta något som klassas som odödlig konst. Nu var jag inte lika kaxig längre. Åtta år av mitt magiska tänkande var antagligen okänsligt raderat i samma ögonblick som min dator färdades på färjan mot valfri baltisk stat. Fyra romaner i nivå med Solanas, Bukowskij och Virginia Wolf och människan som skriver Bamse. Nio film- och tv-manus i olika genres. Action, drama, komedi och en politiskt korrekt, bidragsfinansierad, svensk långfilm.

Jag polisanmälde naturligtvis saken och blev väldigt glatt förvånad när en småtjock farbror dök upp dagen efter och visade upp sitt polis-leg. Jag beskrev förloppet korrekt, militärt, manligt. 

-Jag gick på lunch, kom tillbaka, datorn borta. 

Han nickade samtidigt som han satte på sig ett par latexhandskar. Jag backade instinktivt mot ena väggen, han tittade lite kryptisk på mig samtidigt som han tog fram en borste och en liten bälg i plast.

-Jag ska kolla efter fingeravtryck, sa han och puffade ut ett lila pulver på mitt skrivbord som han sen borstade ut. Efter ett tag tittade han upp och frågade om jag brukade ha skrivbordet täckt av plommon.

-Aldrig, svarade jag.

-Nehe, då är det som jag trodde, du har du blivit ollad.

-Ollad?

-Ja, tjuven har systematiskt tryckt sin könsorgan över hela din arbetsplats, svarade polisen avmätt.

-Jag vet vad det är, men varför skulle en tjuv göra det?

-Svårt att säga. En sorts manligt revirbeteende, väldigt vanligt numera, jag ser det överallt.

-Det är ju inte klokt, helt sjukt. Som ett djur, sa jag upprört.

-Ta det inte så personligt, sa polisen och tog av sig latexhandsken.

-Hur skulle jag annars ta det tycker du?

Han ryckte på axlarna.

-Men om det nu är så vanligt som du säger, betyder det att ni byggt upp en databas över ollon?

-Nej, det finns inga unika, signifikanta drag på ollon, lite sorgligt på sätt och vis, svarade han tankfullt.

Jag bestämde mig för att inte ge mig in i den diskussionen och eskorterade honom ut. Sen beställde jag en ny dator och hämtade en universalspray för rengöring och skrubbade kontoret maniskt. Samtidigt bestämde jag mig för att återgå till mitt normalläge igen, att aldrig mer tro gott om andra människor.

Lönebesked och integritet?

En som fick ihop den knepiga ekvationen att både tjäna bra med pengar och jobba med någonting som kändes meningsfullt är Johan af Donner. Han jobbade för Cancerfonden och sen Röda Korset där han systematiskt förskingrade svenska folkets generositet tills han åkte fast och hamnade i fängelse. Kanske inte en optimal förebild, men en bra symbol för något som många verkar brottas med. 

Jag har tillbringat otaliga möten och middagar med människor som beklagar sig och säger att de skulle vilja jobba med någonting som känns viktigt. Jag är tyvärr helt fel person att öppna upp sig för när det gäller den här frågan. 

-Vad är det som stoppar dig? är meningen jag oftast avbryter med.

Kanske fick jag en överdos under mina år i reklambranschen där nästan alla gick runt med dåligt samvete över vad de sysslade med. Enda gången kollegor fick lite glöd i blicken var när det dök upp en uppdragsgivare som höll på med välgörenhet eller något annat ”viktigt”. Då var de till och med beredda att sälja ut sitt yrkeskunnande gratis, eftersom det kunde uppfattas som empatilöst att ta betalt. Det här sanktionerades också av ledningen i byråerna, eftersom såna uppdrag ofta ledde till priser i reklamtävlingar. Huvudsakligen därför att juryn bestod av branschfolk som inte heller klarade av att separera sitt eget dåliga samvete från en professionell bedömning. Och hela det här fenomenet har naturligtvis runnit ned i skolorna som utbildar nästa generation av kommunikatörer. När de får uppgifter från uppdragsgivare som finns i verkligheten, så slåss de om dem som är allt annat än kommersiella. 

Jag hyllar idén att vara kritisk och ifrågasättande kring vilka företag man väljer att hjälpa. Men om du har problem med marknadsekonomi och sambandet mellan ett väl fungerande näringsliv som finansierar landets välfärd, då är du i fel bransch. Då borde du vara kritisk och ifrågasättande kring ditt eget yrkesval istället. 90% av uppdragen kommer att vara för företag som producerar varor eller tjänster. Om du inte kan motivera dig att hjälpa ett företag som t ex säljer en handtvål eller en buttplug och som skapar hundratals arbetstillfällen - då har du valt fel yrke. Stannar du kvar trots det, så är det bara för att lönechecken uppenbarligen känns meningsfull.

Och då är du inte mycket bättre än Johan af Donner.

Den kreativa processen.

Jag borde skriva någonting roligt. Folk behöver någonting annat att tänka på efter helgens vansinnesdåd i Paris. Men orden kommer inte med samma självklarhet just nu. De står och gömmer sig som småbarn bakom en huskropp i Gamla Stan och vägrar att visa sig trots att jag ropar på dem.

Jag går och köper lösgodis i hopp om att kunna locka fram dem, men då skriker ett av orden att ”de inte tar emot godis av främmande farbröder!” Jag blir naturligtvis rasande och ropar tillbaka att jag är deras vän, utan mig skulle de spridas vårdslöst av någon annan idiot som inte älskar dem på samma sätt som jag gör. Någon med märkliga åsikter och som vill utnyttja dem för att påverka människor till att tycka illa om varandra.

Jag möts av deras kollektiva tystnad, vilket jag misstolkar som att de fått något att tänka på. Efter ännu en halvtimmes väntande inser jag att de inte tagit till sig ett dugg och går därför och köper en flaska starkvinsglögg som jag tömmer på stående fot. Då kliver alla orden helt plötsligt fram och flockas runt mig. Visserligen i en helt osammanhängande ordning och med ett uttal som kräver fonetisk skrift för att bli begripliga. Jag driver dem som en vallhund in mot entrén, uppför trapporna för att slutligen placera allihopa i mitt rum och stänga dörren.

Nu står de där och tittar uppfordrande på mig samtidigt som jag svajar framför datorn med en klistrig känsla i munnen. Jag väntar på en inspiration som tyvärr verkar vara på tjänsteresa, det enda som mitt huvud ger ifrån sig är ett dovt fläktljud. ”Hur ska jag få någonting gjort idag tänker ni?” sluddrar jag strängt mot orden och har problem att fästa blicken. ”Ni kan ju för fan inte leka kollektivanslutna när mänskligheten behöver hopp och framtidstro” säger jag strängt och andas tungt genom näsan. I samma ögonblick kommer en perfekt liten rad upp i mitt medvetande. ”Jag tror att jag måste kräkas”. Tyvärr hinner jag inte skriva ned den, eftersom jag prioriterar att hinna till toaletten istället.

Navelskådandet.

Jag och Lars Norén brukar ses över en espresso en gång om året. Vi pratar om vår ackumulerade ångest. Lars brukar borsta bort lite bullrester från sin svarta t-shirt innan han startar samtalet. Han har alltid fruktansvärt ont i själen och beskriver sitt vidöppna ”ingångssår”, urkällan till allt hans skapande som förföljer honom varje sekund av hans liv.

-Därför ska alla mina scenrepliker levereras för att åsamka maximal skada hos mottagaren, avslutar Lars efter 55 minuter och äter upp resten av sin Kalsbaderbulle. 

Sen är det min tur och då känns mina bekymmer alltid lite platta och ointressanta i jämförelse. Jag vet att det inte är en tävling men fiskar ändå desperat i min hjärna efter händelser i mitt förflutna som fortfarande torterar mig och tvingar mig till spektakulär självmedicinering och ett batteri av terapiformer. Lögn är ett starkt ord, låt oss kalla det för att jag jamsar med istället. (Och samtidigt genomför ett genrep för att kunna bli sommarpratare på P1.) Med vattnig blick återger jag min svåra förlossning där jag kräktes blod så fort jag kom ut. 

-Läkarna misstänkte först ett blödande magsår, men sa sen att jag svalt fostervatten. Men vad vet läkarna om vad jag gått igenom där inne i mörkret? lägger jag till lite teatralt.

Lars kisar illa mot mig, som om min smärta också är hans smärta. Sen nickar han, som ett tecken åt mig att fortsätta. Jag säger att jag lekte mycket med min penis på dagis och blev tillsagd av en fröken, vilket förklarar min komplicerade relation till kvinnor och varför jag är så fruktansvärt otrevlig mot lärare. 

-Min tonårstid går knappt att återge, Lars, allt är bara en enda dimma av thinner, hasch, te och rostisar med mjukost.

Lars frågar vad min psykoanalytiker sagt om mina trauman.

-Åh, jag har gått hos så många. Jag har rotat i min naveln tills knuten löstes upp och öppnade en ny, bottenlös hålighet i min kropp, säger jag och märker hur Lars sluter ögonen och liksom njuter av mina ord.  

Inspirerat fortsätter jag och beskriver målande hur jag hånats på mina arbetsplatser, hunsats av mina uppdragsgivare, men bara tigit och svalt kränkningarna. Hur de ackumulerats som en ansamling av grönt snor i min mage och sen eskalerat till just ett blödande magsår. 

-Samma som jag burit med mig sedan födseln, avslutar jag och märker att tårar runnit nedför mina kinder.

Det är då jag hör Lars dova snarkningar.