Kramhelvetet.

När gick vi ifrån lite stela men professionella möten som inleddes och avslutades med handslag - till att kramas? Och viktigast av allt, när slutade det att kännas otvunget, sympatiskt och förvandlas till ett socialt ok? Det här är inte längre bara en isolerad problemställning för oss i media- och underhållningsbranschen, men jag vet att jag är en del av problemet. Jag har inte bara deltagit i kramandet, jag har ibland även varit initiativtagare. Som när jag kramade min personliga bankman sist. Det var fel på så många nivåer och då har jag inte ens hunnit berätta att han är 1.60 lång. Hur jag tornade mig över honom och skymtade hans skrämda kaninblick när mina armar omslöt honom. Och istället för att känna in hans obehag och byta till en hård dunk i ryggen, höll jag om honom lite för hårt, alldeles för länge. Jag lämnade banken med en inre bild av min personliga bankman sittandes i duschen i full kostym med kallt vatten strilande över kroppen. Ingen bild jag är stolt över.

Men det kan inte bara vara jag som ibland känner att kramen i yrkeslivet kan vara ett steg som komplicerar relationen? Att det kan skapa tvångstankar kring om man ska kramas både när man ses och när man skiljs? En utebliven kram blir plötsligt en aggressionshandling, en förolämpning. Det finns liksom ingen väg tillbaka från kramen. Till slut tvingas vi kanske omfamna varandra trots att mötet huvudsakligen bjöd på hot, förolämpningar och dåligt kaffe. Däremot finns risk för en eskalerande väg framåt: Den franska omfamningen med tillhörande blöta kindpussar. Ett helvete där du aldrig vet vilken kind de tänker börja med och därför tvingas försöka läsa deras vinblöta läppar som närmar sig. Likt en hockeymålvakt tolkar du minsta ögonrörelse och nackvridning reptilsnabbt för att sen oundvikligen gå åt fel håll och hamna slemhinna mot slemhinna. En handling som kan missuppfattas. Och skulle du mot förmodan gå mot rätt kind så vet du aldrig om de tänker pussa två gånger på varje sida eller kanske till och med avsluta på ett ojämnt tal.

-Jag dömer dig till livstids fängelse. En kram på det?

Är det verkligen hit vi vill? 

Ge bajsnödigheten ett nytt ansikte.

På pappret är nya restaurang Mother öppnad helt med mig i åtanke. Jag har tidigare redogjort för min avsky för ställen där servitörerna oprovocerat ger detaljerade beskrivningar av var deras mat växt upp och under vilka villkor. I mina ögon en ren skenmanöver för att kunna ta hutlöst betalt för en rödbeta skuren till små kuber som staplats på höjden vilandes i något djävla skum och fragment av vasstrån som dekoration. Eller sköna servitörer på söderkrogar som faller ner på huk bredvid mig och förtroligt undrar vilken sorts mat jag tycker om. Och värst av allt, ställen där servitörerna tror att de är en del av den coola inredningen och infinner sig för beställning, servering och betalning med samma entusiasm som jag själv har när jag ska göra rent golvbrunnen i duschen. Så det är med positiva förväntningar jag besöker Mother i helgen. Ett nytt koncept där läsplattor nedsänkta i bordsskivorna ska ersätta tröttsam mänsklig kontakt. 

Vi får en karta över lokalen när vi anländer så att vi kan orientera oss till vårt bord. Vi har bokat ett bord för sex personer, men får ett för åtta. Jag ser en svartklädd kille och påtalar misstaget. Han säger att han ska se vad han kan göra och återvänder inom kort och säger att det inte går att åtgärda. Sen börjar försöken att beställa. Någon läsplatta är helt död, en annan visar inte upp hela menyn och det hela löper inte så smidigt som man kunde önska. Jag noterar också att hela restaurangen fullkomligt myllrar av små servitriser som vilset skrider omkring med beställningar och små lappar i händerna. Det borde vara idiotsäkert eftersom siffrorna på lapparna korresponderar till siffrorna på vårt bord. Men det är det inte. Otaliga gånger stannar olika tjejer med någonting herointomt i blicken och undrar om vi beställt saker som vi inte beställt. Plötsligt placeras en flaska vin på bordet, okommenterat och utan att någon ens får provsmaka. När den svartklädda killen passerar och frågar om allt är bra, så säger jag att det känns rätt rörigt.

-Hur då? undrar han. 

-Ja, mat och dryck kommer inte synkroniserat till vårt bord och ingen i personalen verkar riktigt veta vart de är på väg, säger jag på ett vänligt sätt. 

-Det här är ett helt nytt koncept, börjar han. Vi måste tro på det till 100% även om allt inte är perfekt ännu. Vi har kunder som kommer hit flera gånger i veckan och älskar det, sen har vi andra som inte greppar det och inte återvänder. 

Jag tittar på honom och undrar om det var det här jag längtade efter? En restaurang med en helt ny nivå av bajsnödighet, där idén om ”konceptet” skulle vara större än kundens upplevelse.

-Steve Jobs var också väldigt ifrågasatt i början och tvingades till och med att sluta på Apple i ett skede. Sen tog de tillbaka honom och se var Apple är idag, fyller han plötslig på.

Jag skrattar och inser först när jag möter hans blick att han tror att han sagt något djupsinnigt. Plötsligt saknar jag den övertatuerade söderkisen som trots allt intresserar sig för mig. Jag längtar efter en lyrisk föreläsning om råvarornas härkomst och att få bli nonchalerad en hel kväll och sen ändå ge dricks.

Så hur var maten på Mother? Ärligt talat så minns jag inte det. Jag var så upptagen med att memorera hela upplevelsen för den här bloggen. Sen döpte jag om krogen också: Motherfucker.

Bygglovens poesi.

Jag har en riktigt skitdag och sitter med händerna ovanför tangentbordet och blickar på det tomma dokumentet. Markören blinkar högst upp i vänstra hörnet där storslagen text liksom ska välla fram av egen kraft. Nu är det mer likt en fyr i natten som markerar grynnor och olyckor i alla riktningar. Dagens ambitionsnivå var annars hög. Planen var att skriva en gripande skildring på en förhöjd verklighetsnivå men som ändå skulle lyckas slå an något fundamentalt hos de stora massorna. Alternativt en fruktansvärt rolig berättelse med en humor som skulle träffa en utvald grupp av människor som en akupunkturnål rakt in i en nervknut. Och förlösa skrattet lika spontant som en magsjukdom från Thailand. 

Efter ett antal dubbla espresso och en sortering av hemmets hav av ensamstående strumpor (snubblande likt spelet Memory) slår jag mig ner vid datorn igen. Jag kommer då på att jag kan fly ännu en stund genom att anmäla ett fuskbygge hos Norrtälje kommun. En granne har nämligen byggt en sjöbod och en brygga på en tomt i skärgården som jag och mina systrar ärvt. En tomt som varit ett grönområde i snart ett halvt sekel och därför omöjligt för oss att få bygglov på själva. Men min granne fick bygglov redan 1999 utan att vi ens informerades. Så jag fyller i det angivna dokumentet och beskriver allt så sakligt och objektivt som jag kan. Jag anstränger mig till och med för att skriva lite mer formellt och tråkigt, eftersom jag utgår ifrån att stora humorister sällan hamnar på Byggnadsnämnden. När jag precis skrivit klart och bifogat bilagan i mailet, läser jag igenom allt en gång till. En känsla av skam sköljer över mig och jag inser att jag angripit problemet helt felaktigt. Dokumentet raderas och jag skriver istället en lyrisk bygglovsansökan. Jag beskriver min barndoms somrar på Söderöra, när det fortfarande fanns fiskargubbar på ön, hur Farbror Westerman kom i sin fiskebåt och hämtade upp oss på Bromskär efter en bilresa där pappa och mamma rökt röda Commerce utan filter hela resan. Hur farfars far förvärvade några landplättar som han ville skulle föras vidare så att kommande generation skulle få tjära roddbåten, springa barfota på ohyvlade bryggor med bildäck som stötdämpning, vittja näten på Svartlögafjärden och dansa runt midsommarstången på ängen. 

Jag öppnar hela mitt hjärta och blottar ett barns längtan efter kontinuitet och sammanhang. Avslutningsvis skriver jag lite mer formellt att jag härmed ansöker om bygglov på min grannes tomt. ”Om han får bygga på min tomt är det ju rimligt att jag får bygga på hans”, avslutar jag och känner mig rätt nöjd över att jag återfunnit en litterär nivå. Frågan är nu bara om Dadaismen rår på en korrupt kommun?

Dickpics.

Ni vet fenomenet där man ger bort något som egentligen handlar om vad man själv tycker om. Som när min mamma gav mig ett par kycklinggula gabardinbyxor när jag fyllde 12, eftersom hon tyckte att män i färgglada byxor var så läckert. Eller när min kompis gav sin fru en pizza-slicer i bröllopspresent. Två exempel på fenomenet i sin lindrigaste form. Det är lätt hänt, vi har alla varit där.

Men när män lägger upp sin penis som profilbild på vissa dejtingsajter eller uppvaktande skickar samma bild till vilt främmande tjejer, då tätnar mystiken. Visst, det kan inte uteslutas att det finns kvinnor som känner sig sedda och smickrade av att få ta del en så pass utlämnande bild från en helt okänd människa, men jag inbillar mig att de är lätt räknade. Det som fascinerar mig så enormt är sändarens perspektiv. Vad går igenom ett ensamt manshuvud innan han slutligen kommer fram till att den bästa lösningen är att sprida just den här bilden av sig själv? Vad är det för förhoppningar som hoppar jämfota av entusiasm i hans frontallob?

Jag begriper att han inte valde mellan en blombukett, en romantisk promenad på Djurgården eller ett charmigt textmeddelande. Det här är ju en bild som snabbt ska leda till sex, punkt slut. Inget ont i det. Men hur kommer han fram till att en isolerad bild av hans kön ska leda till det? För att han helt glömt bort grundkursen i kommunikation. Han utgår bara ifrån sig själv och har helt glömt bort mottagaren. Den här typen av man drömmer om att en vilt främmande kvinna (eller man) skickar en sån bild till honom. Jag är tyvärr inte kompetent nog att ens försöka förklara det. Kontentan är i alla fall att han drar ner byxorna, leker lite med sig själv för att eliminera den värsta diskbänksrealismen och sen tar en bild ur en smickrande vinkel. Troligen räcker väl bara tanken på att skicka bilden för att skapa någon sorts diffus resning. Vilket väl är själva definitionen av en blottare, när jag tänker på det?

Så, dela nu upp er i smågruppen och diskutera dickpics resten av arbetsdagen. Inboxa gärna alternativa förklaringsmodeller så bokar jag upp Kulturhuset för en hearing i vår. Underlivsbilder mottages tacksamt.

Dalai Lamas depression.

Jag var i Indien i förra veckan och hälsade på Dalai Lama. Hans stab var bekymrad och hade bett mig komma för flera månader sedan, men jag var upptagen med att skriva klart ett filmmanus just då och sköt på vårt möte. Munkarna som mötte mig sa att han var deprimerad, något jag hade mycket svårt att föreställa mig.

Dalai, eller Dalle som jag kallar honom, tog emot mig i sitt vardagsrum. Han satt nedsjunken i en soffa och var sig inte alls lik. Hans blick var håglös och av hans världsberömda värme och kvittrande skratt fanns inte ett spår.

-Varför tog det sån tid? undrade han och släppte sin John Silver utan filter ner i ölburken. 

-Jag kom så fort jag kunde, svarade jag och slog mig ner bredvid honom. Han hade säkert sju dagars skäggstubb och hans annars så renrakade huvud såg ut som en sliten gammal tennisboll med några slumpmässiga hårtuffsar.

-Hur är det med dig egentligen? frågade jag och klappade honom lite manligt på knät.

-Jag får inte ihop livspusslet? svarade han uppgivet.

-Livspusslet? Du har ju inga barn med vattkoppor, amorteringar, vidriga arbetstider eller chefer som driver dig till vansinne. 

-Jag känner mig i alla fall sjukt stressad över en massa saker, svarade han irriterat och tände en ny cigg.

-Du är ju Dalai Lama, du ska ju stå över allt sånt och vägleda och inspirera oss andra hopplösa medelmåttor, svarade jag upprört.

-Just nu känner jag mig djävligt trött på att vara den här positiva symbolen som aldrig får ligga och som sprider hopp och platta aforismer omkring sig som smågodis. 

-Men du är ju hoppet för fruktansvärt många människor, tänk på det.

-Vad hjälper det mot ångest, sömnsvårigheter och en konstant känsla av rastlöshet.

-Mediterar du inte längre? undrade jag lite oroligt.

-Vad är vitsen med att sitta och dumrabbla ett påhittat mantra? Jag tycker att hela mitt liv känns meningslöst. Och den här pacifisktiska stilen jag kört mot kineserna i 60 år har ju varit helt verkningslös.. 

-Nu är du väldigt hård mot dig själv..

-Det är ju sant. Att några Hollywoodskådisar och lite politiker vill träffa mig och ta en selfie har inte gett ett dugg. Sociala media är så sjukt överskattade.

-Jag har aldrig hört dig låta såhär, sa jag och tog ifrån honom cigarretten som förvandlats till en lång pelare av aska i hans hand.

-Våld är det är det enda jag inte prövat på. 

-Larva dig inte nu. Buddhism är väl inte förenligt med våld? sa jag och tittade bekymrat på honom.

-Vi måste väl hänga med vår tid och anpassa oss, eller hur? Titta på IS vad de får mycket gjort jämfört med oss. 

-Men snälla Dalle, det är ju en rabiat terroristorganisation.

-Varför inte? Jag är trött på att vara from och fredlig och konsekvent bli överkörd. Tror du att jag kan få kärnstridsspetsar av Ryssland? Då skulle det hända grejer...

Jag tittade bekymrat på honom samtidigt som han maniskt pladdrade på.

-...jag borde fattat tidigare att ett folk som äter hundar skiter fullkomligt i om de får dålig PR, de tänker aldrig släppa greppet om Tibet…

Jag avbröt honom och frågade vad jag skulle kunna göra för att hjälpa honom, då sken han upp och fick någonting hoppfullt i blicken. 

-Berätta om ditt senaste filmmanus för mig, det brukar alltid få mig på så gott humör, sa han och kröp upp i soffan med förväntansfull blick.

Eftersom man inte säger nej till Dalai Lama drog jag de övergripande dragen.

-Filmen handlar om en olycklig man som försöker ta livet av sig genom att kasta sig framför ett tåg, men han landar olyckligt och förlorar bara sina armar och ben. Nåja, sen dör han i slutet av filmen när han precis träffat sitt livs kärlek. 

Dalai Lama tittade bedrövat på mig och bakom glasögonen hade stora tårar börjat rinna nedför hans kinder.

-Det är en komedi, förklarade jag.

Är vi ätbara?

Jag låg och stirrade upp i sovrumstaket under en av de månljusa nätterna. Ljudet av frostbitna, rasslande trädkronor utanför fönstret blandades med ugglornas märkliga kuttrande. Mina tankar rörde sig likt trögrörliga skuggfigurer och spelade upp ointressanta scener om och om igen, tills ett egendomligt sken sipprade in mellan fönsterfodret och gardinerna. Jag gick upp, gläntade på gardinen och stirrade rakt in i ett gigantiskt ögonpar på andra sidan. Sen svartnade det. När jag öppnade ögonen igen befann jag mig ombord på en stålblank farkost vid ett bord, omgiven av fem utomjordingar som studerade mig med stora tefatsögon.

En av varelserna, som hade en ovanligt ful ring på en av sina fyrfingrade händer, började prata med mig på en felfri svenska med tydlig dialekt från Dalarna.

-Ja, varmt välkommen ska du vara Anders, sa varelsen och knuffade fram fram en napp, en flaska bananlikör och en ask med Sobril över bordet. Jag tittade frågande på dem och sen på varelsen med ringen.

-Vi har förstått att det här är sånt ni använder för att lugna ner er. 

-Behöver jag lugna ner mig? frågade jag och sökte oroligt med blicken efter penetrerande föremål och operationsredskap.

Varelsen gjorde en gest med sin marsipanliknande kropp, kanske en axelryckning.

-Vad tänker ni göra med mig?

-Vi behöver din hjälp att förstå en sak bara.

Jag andades ut och förde ihop handflatorna till en Buddistisk hälsning, som annars bara pretentiösa musiker och skådespelare gör.

-Smickrande, tack. Så det är alltså som jag alltid trott? Jag är den enda vettiga människan på planeten?

-Inte alls, vi valde ditt hus helt slumpmässigt.

Jag skrattade till lite nervöst, men tystande snart eftersom ingen annan verkade road.

-Vi har lite svårt att avgöra om vi kan betrakta människor som mat eller inte? sa varelsen och blinkade för första gången sedan samtalets start och snurrade lite olycksbådande på sin ring.

-Mat? svarade jag och kände hur en svag svettning bröt ut.

-Ni har ju själva kommit fram till att de flesta andra djurarter inte har något högre medvetande och därför bestämt att det är okej att döda och äta upp dem. Och vi är ju så enormt mycket mer högstående än er.

-Jag tror inte att jag är någon smakmässig upplevelse, lite som en träig gammelgädda, svarade jag febrigt och bestämde mig för att ta en slurk av bananlikören.

-Som kyckling har vi hört, fortsatte varelsen.

-Min erfarenhet av människokött är väldigt begränsad, huvudsakligen lite nagelband under tonåren, så jag är inget sanningsvittne i den frågan.

-Det finns ju alltid Piffi Allkrydda, svarade varelsen och gjorde något med sin näsa/mun som jag tolkade som ett leende.

-Du överskattar den kryddans förmåga, svarade jag och svalde ner en Sobril med en rejäl klunk bananlikör, samtidigt som jag febrilt försökte hitta ett nytt perspektiv som skulle rädda människorasen från att wokas i en hopplös krydda från landets skolkök.

-Jag tror att ni saknar perspektiv, ni ser det för enkelspårigt.

-Så upplys oss, sa varelsen och trummade med fingrarna på bordsskivan.

-Ta myror i en myrstack. Var för sig kan de te sig som små hopplösa insekter utan mening eller mål, men i stora grupperingar är de kapabla till oerhört medvetna och komplexa konstruktioner. 

-Helheten är större är delarna, sa varelsen lite uttråkat.

-Exakt. Men en gång studerade jag en en myra som försökte knuffa in en död myra i ett hål i stacken. Det funkade inte så han backade in i hålet själv och drog sen in den döda kompisen efter sig istället. Om inte det säger något om individuella myrors medvetande så vet inte jag vad?

-Du menar att myran har någon sorts intelligens?

-Precis. Och om insekter har det, så kan du ju lägga ihop ett och ett, sa jag lite triumferande.

-Skulle du släpa in ett människolik i ditt hem och hävda att det vittnade om din intelligens?

-Nu missförstår du mig medvetet…

-Inte alls. Du bekräftar det vi visste. Enskilda människor kan vara dugliga och kapabla, men i grupp är ni fullkomligt imbecilla och ätbara. Speciellt den manliga delen av er.

Varelsen gjorde en gest mot de andra i farkosten som raskt fiskade fram en stor wokpanna och ett antal matlagningsredskap. Jag satte nappen i munnen och kände samtidigt hur allkryddan strösslades som ett lätt snöfall över min kropp. Oljan började fräsa i woka och ändå kände jag mig så märkligt lugn.

Ollad och bestulen.

Kontoret där jag hyr in mig är så fullt av sympatiska människor att jag börjat ompröva min lite lätt cyniska syn på mänskligheten. Det märks delvis genom att jag försöker vara social och rolig gentemot kontorsgrannar. Jag är tyvärr inte så receptiv att jag noterar hur tråkigt de tycker att det är, så jag fortsätter och återger även mina drömmar på en kuslig detaljnivå. 

Ett annat säkert trygghetstecken är att jag slutat låsa dörren till mitt arbetsrum. Nästa naturliga steg efter det är att jag sitter på toaletten med öppen dörr, men det ser tyvärr inte ut att hända inom en överskådlig framtid. För när jag återvände efter en lunch på stan häromdagen, så var min dator stulen. Prydligt lösgjord från nätverkssladd och nätanslutning. Fodralet låg kvar och den lilla portabla hårddisken vilade på bordet. Någon hade tagit sig in i fastigheten, flanerat omkring och plockat på sig min och några andra bärbara datorer och sen obekymrat gått ut. Det värsta var naturligtvis att jag inte gjort backup. Någonsin. Jag har alltid häcklat kollegor och vänner som febrigt gör back-up som nervösa posörer, människor besatta av sig egen person, fixerade vid någon löjlig idé att eftervärlden ska gå igenom deras hopplösa powerpoints, semesterbilder, mail etc och hitta något som klassas som odödlig konst. Nu var jag inte lika kaxig längre. Åtta år av mitt magiska tänkande var antagligen okänsligt raderat i samma ögonblick som min dator färdades på färjan mot valfri baltisk stat. Fyra romaner i nivå med Solanas, Bukowskij och Virginia Wolf och människan som skriver Bamse. Nio film- och tv-manus i olika genres. Action, drama, komedi och en politiskt korrekt, bidragsfinansierad, svensk långfilm.

Jag polisanmälde naturligtvis saken och blev väldigt glatt förvånad när en småtjock farbror dök upp dagen efter och visade upp sitt polis-leg. Jag beskrev förloppet korrekt, militärt, manligt. 

-Jag gick på lunch, kom tillbaka, datorn borta. 

Han nickade samtidigt som han satte på sig ett par latexhandskar. Jag backade instinktivt mot ena väggen, han tittade lite kryptisk på mig samtidigt som han tog fram en borste och en liten bälg i plast.

-Jag ska kolla efter fingeravtryck, sa han och puffade ut ett lila pulver på mitt skrivbord som han sen borstade ut. Efter ett tag tittade han upp och frågade om jag brukade ha skrivbordet täckt av plommon.

-Aldrig, svarade jag.

-Nehe, då är det som jag trodde, du har du blivit ollad.

-Ollad?

-Ja, tjuven har systematiskt tryckt sin könsorgan över hela din arbetsplats, svarade polisen avmätt.

-Jag vet vad det är, men varför skulle en tjuv göra det?

-Svårt att säga. En sorts manligt revirbeteende, väldigt vanligt numera, jag ser det överallt.

-Det är ju inte klokt, helt sjukt. Som ett djur, sa jag upprört.

-Ta det inte så personligt, sa polisen och tog av sig latexhandsken.

-Hur skulle jag annars ta det tycker du?

Han ryckte på axlarna.

-Men om det nu är så vanligt som du säger, betyder det att ni byggt upp en databas över ollon?

-Nej, det finns inga unika, signifikanta drag på ollon, lite sorgligt på sätt och vis, svarade han tankfullt.

Jag bestämde mig för att inte ge mig in i den diskussionen och eskorterade honom ut. Sen beställde jag en ny dator och hämtade en universalspray för rengöring och skrubbade kontoret maniskt. Samtidigt bestämde jag mig för att återgå till mitt normalläge igen, att aldrig mer tro gott om andra människor.