Lönebesked och integritet?

En som fick ihop den knepiga ekvationen att både tjäna bra med pengar och jobba med någonting som kändes meningsfullt är Johan af Donner. Han jobbade för Cancerfonden och sen Röda Korset där han systematiskt förskingrade svenska folkets generositet tills han åkte fast och hamnade i fängelse. Kanske inte en optimal förebild, men en bra symbol för något som många verkar brottas med. 

Jag har tillbringat otaliga möten och middagar med människor som beklagar sig och säger att de skulle vilja jobba med någonting som känns viktigt. Jag är tyvärr helt fel person att öppna upp sig för när det gäller den här frågan. 

-Vad är det som stoppar dig? är meningen jag oftast avbryter med.

Kanske fick jag en överdos under mina år i reklambranschen där nästan alla gick runt med dåligt samvete över vad de sysslade med. Enda gången kollegor fick lite glöd i blicken var när det dök upp en uppdragsgivare som höll på med välgörenhet eller något annat ”viktigt”. Då var de till och med beredda att sälja ut sitt yrkeskunnande gratis, eftersom det kunde uppfattas som empatilöst att ta betalt. Det här sanktionerades också av ledningen i byråerna, eftersom såna uppdrag ofta ledde till priser i reklamtävlingar. Huvudsakligen därför att juryn bestod av branschfolk som inte heller klarade av att separera sitt eget dåliga samvete från en professionell bedömning. Och hela det här fenomenet har naturligtvis runnit ned i skolorna som utbildar nästa generation av kommunikatörer. När de får uppgifter från uppdragsgivare som finns i verkligheten, så slåss de om dem som är allt annat än kommersiella. 

Jag hyllar idén att vara kritisk och ifrågasättande kring vilka företag man väljer att hjälpa. Men om du har problem med marknadsekonomi och sambandet mellan ett väl fungerande näringsliv som finansierar landets välfärd, då är du i fel bransch. Då borde du vara kritisk och ifrågasättande kring ditt eget yrkesval istället. 90% av uppdragen kommer att vara för företag som producerar varor eller tjänster. Om du inte kan motivera dig att hjälpa ett företag som t ex säljer en handtvål eller en buttplug och som skapar hundratals arbetstillfällen - då har du valt fel yrke. Stannar du kvar trots det, så är det bara för att lönechecken uppenbarligen känns meningsfull.

Och då är du inte mycket bättre än Johan af Donner.

Den kreativa processen.

Jag borde skriva någonting roligt. Folk behöver någonting annat att tänka på efter helgens vansinnesdåd i Paris. Men orden kommer inte med samma självklarhet just nu. De står och gömmer sig som småbarn bakom en huskropp i Gamla Stan och vägrar att visa sig trots att jag ropar på dem.

Jag går och köper lösgodis i hopp om att kunna locka fram dem, men då skriker ett av orden att ”de inte tar emot godis av främmande farbröder!” Jag blir naturligtvis rasande och ropar tillbaka att jag är deras vän, utan mig skulle de spridas vårdslöst av någon annan idiot som inte älskar dem på samma sätt som jag gör. Någon med märkliga åsikter och som vill utnyttja dem för att påverka människor till att tycka illa om varandra.

Jag möts av deras kollektiva tystnad, vilket jag misstolkar som att de fått något att tänka på. Efter ännu en halvtimmes väntande inser jag att de inte tagit till sig ett dugg och går därför och köper en flaska starkvinsglögg som jag tömmer på stående fot. Då kliver alla orden helt plötsligt fram och flockas runt mig. Visserligen i en helt osammanhängande ordning och med ett uttal som kräver fonetisk skrift för att bli begripliga. Jag driver dem som en vallhund in mot entrén, uppför trapporna för att slutligen placera allihopa i mitt rum och stänga dörren.

Nu står de där och tittar uppfordrande på mig samtidigt som jag svajar framför datorn med en klistrig känsla i munnen. Jag väntar på en inspiration som tyvärr verkar vara på tjänsteresa, det enda som mitt huvud ger ifrån sig är ett dovt fläktljud. ”Hur ska jag få någonting gjort idag tänker ni?” sluddrar jag strängt mot orden och har problem att fästa blicken. ”Ni kan ju för fan inte leka kollektivanslutna när mänskligheten behöver hopp och framtidstro” säger jag strängt och andas tungt genom näsan. I samma ögonblick kommer en perfekt liten rad upp i mitt medvetande. ”Jag tror att jag måste kräkas”. Tyvärr hinner jag inte skriva ned den, eftersom jag prioriterar att hinna till toaletten istället.

Navelskådandet.

Jag och Lars Norén brukar ses över en espresso en gång om året. Vi pratar om vår ackumulerade ångest. Lars brukar borsta bort lite bullrester från sin svarta t-shirt innan han startar samtalet. Han har alltid fruktansvärt ont i själen och beskriver sitt vidöppna ”ingångssår”, urkällan till allt hans skapande som förföljer honom varje sekund av hans liv.

-Därför ska alla mina scenrepliker levereras för att åsamka maximal skada hos mottagaren, avslutar Lars efter 55 minuter och äter upp resten av sin Kalsbaderbulle. 

Sen är det min tur och då känns mina bekymmer alltid lite platta och ointressanta i jämförelse. Jag vet att det inte är en tävling men fiskar ändå desperat i min hjärna efter händelser i mitt förflutna som fortfarande torterar mig och tvingar mig till spektakulär självmedicinering och ett batteri av terapiformer. Lögn är ett starkt ord, låt oss kalla det för att jag jamsar med istället. (Och samtidigt genomför ett genrep för att kunna bli sommarpratare på P1.) Med vattnig blick återger jag min svåra förlossning där jag kräktes blod så fort jag kom ut. 

-Läkarna misstänkte först ett blödande magsår, men sa sen att jag svalt fostervatten. Men vad vet läkarna om vad jag gått igenom där inne i mörkret? lägger jag till lite teatralt.

Lars kisar illa mot mig, som om min smärta också är hans smärta. Sen nickar han, som ett tecken åt mig att fortsätta. Jag säger att jag lekte mycket med min penis på dagis och blev tillsagd av en fröken, vilket förklarar min komplicerade relation till kvinnor och varför jag är så fruktansvärt otrevlig mot lärare. 

-Min tonårstid går knappt att återge, Lars, allt är bara en enda dimma av thinner, hasch, te och rostisar med mjukost.

Lars frågar vad min psykoanalytiker sagt om mina trauman.

-Åh, jag har gått hos så många. Jag har rotat i min naveln tills knuten löstes upp och öppnade en ny, bottenlös hålighet i min kropp, säger jag och märker hur Lars sluter ögonen och liksom njuter av mina ord.  

Inspirerat fortsätter jag och beskriver målande hur jag hånats på mina arbetsplatser, hunsats av mina uppdragsgivare, men bara tigit och svalt kränkningarna. Hur de ackumulerats som en ansamling av grönt snor i min mage och sen eskalerat till just ett blödande magsår. 

-Samma som jag burit med mig sedan födseln, avslutar jag och märker att tårar runnit nedför mina kinder.

Det är då jag hör Lars dova snarkningar. 

En enkel biljett.

NASA ringer och berättar att de bestämt sig för att skicka den första bemannade farkosten till Mars. Det finns med stor sannolikhet vatten på planeten och därmed grundläggande förutsättningar för liv. De söker en djärv upptäcktsresande som vill ta både sina första och sista steg på den röda planeten. Men som i gengäld kommer att bli historisk. Antagligen få pryda framtida sedlar och mynt, definitivt bli uruselt avbildad på Madame Tussauds och i värsta fall få en ful ACNE-kollektion uppkallad efter sig.

-Vi vill att du åker Anders, avslutar kvinnan med tydlig dialekt från Texas.

Jag är smickrad bortom ord, men fiskar reflexmässigt efter att få höra en lång motivering. Om min fysik, mitt intresse för astronomi, förmåga att arbeta i ensamhet och omtalade skärpa i allt jag företar mig. Men det som kommer är bara ett kallt konstaterande.

-För att ingen kommer att sakna dig, säger hon lite avmätt.

Jag svarar att hon har fel på den punkten. Många kommer att sakna mig och jag nämner min mamma som exempel. Då hör jag hur hon knappar på sin dator i andra änden och sen scrollar sig igenom någon sorts dokument. 

-Jag kan förstås inte kommentera vilka vi intervjuat för att komma fram till dig. Men vad jag kan se här är att din existens bygger på ett p-piller som hade passerat sitt bäst-före datum och därför inte erbjöd något skydd.

-Har min mamma sagt det?

-Det har jag aldrig sagt, det är du som drar slutsatser på egen hand . 

Jag avfärdar hennes antydningar och säger tvärsäkert att min fru och mina barn i alla fall kommer att sakna mig gränslöst om jag reser iväg och aldrig kommer tillbaka. Hon svarar lite torrt att det är lätt att blanda ihop sina egna känslor med andras känslor och att det inte nödvändigtvis samma sak. Då blir jag lite osäker och min självbild vacklar till, ungefär som när jag går i en mörk trappa och tar ett extra steg trots att det inte finns några fler trappsteg.

-Det är inte möjligt att jag är den mest överflödiga människan på planeten? Det måste finnas någon diktator, knarkkung eller matematiklärare som rankar lägre än jag?

-Vi har letat i sex år och hittar ingen mer lämplig än du.

-Har ni frågat Åsa Romson?

-Jo, men hon ville inte, svarar Texaskvinnan lite för snabbt.

-Jaha! Så jag är inte ens den första ni frågar? säger jag upprört.

-Jag kan inte svara på det.

-Det har du ju redan gjort.

-Jag kanske ljög?

Jag tystnar och ser för mitt inre hur jag skjuts ut i rymden för en resa i sex månader till en öde planet där jag blir den absoluta toppen av näringskedjan. Närmsta livskamrater är några frusna vattenmolekyler som kanske inte utgör något större sällskap, men som åtminstone släcker törsten. Ett litet kretslopp i full symbios där vi respekterar och uppskattar varandras olikheter. Jag får tala till punkt och de får passera genom min kropp och återvända igen när jag kissar i rymddräkten.

-Ok, när åker jag? säger jag till slut.

Stå upp, gubbdjävlar!

Lite slarvigt brukar jag säga att alla fotbollssupportrar är känslomässigt handikappade män. Det kanske är lite onyanserat, det finns ju förstås massor av fotbollssupportrar som är fredliga och sympatiska män. Men samtidigt kan väl ingen av oss blunda för att inom väldigt många områden i vår värld är just våldsamma, korkade män en gemensam nämnare?

Det är ju rätt få diktaturer som styrs med järnhand av en kvinna. Få krig startas av kvinnor, få sexuella övergrepp begås av kvinnor och våldet i hem och på gator begås sällan av kvinnor. Kvinnor är klart underrepresenterade som förövare, men överrepresenterade som offer.

Att det är ett gigantiskt problem för kvinnor är ju helt uppenbart, men jag tycker också att det är ett stort problem för mig som man. Jag vill inte bli associerad med Neandertalare. Jag vill inte bli sedd som ett hot när jag möter ensamma kvinnor i elljusspåret.

Kanske är det här förändringen måste ta fart? Vi som lite slarvigt ser oss själva som normala män, måste börja ryta ifrån så att det hörs.

Den här kampen kan vi inte bara lämpa över på våra fruar och döttrar. 

Priset på horan.

Jag är medveten om att jag kan ha skrämt bort några potentiella annonsörer på min sajt. Speciellt som jag nyligen hängde ut och raljerade över en tillverkare av garageportar och ett spelbolag. Två företag som erbjöd mig pengar mot att jag skrev okritiskt om deras produkter. Min inställning var då att mina läsare har rätt att få veta vad som är mina egna osunda tankar och vad som är reklam. Integritet är ordet jag skulle vilja använda på mig själv, men efter lite självrannsakan har jag landat i ett annat begrepp: Flexibel. 

För vad hade jag svarat om Tesla erbjudit mig en bil mot att jag skrev om dem? Hur hade jag ställt mig till att skriva om ett whiskeymärke från Islay, mot en tunna av deras bästa årgång? Eller en exotisk resebyrå, mot att jag får fria resor vart jag vill? Eller, för all del, en tillverkare av luftvärnskanoner men med ett saftigt arvode?

Med andra ord har jag kommit fram till att jag är en hora. Det enda vi diskuterar nu är prislappen. 

Så därför erbjuder jag nu torskar inom alla sektorer att köpa mig och sen åtnjuta en positiv särbehandling i allt jag skriver här. Jag kommer att sköta det hela som bara jag kan, subtilt och elegant, utan att läsarna anar vår lilla affärsöverenskommelse. Det senare är viktigt även för mig eftersom jag inte tänker ta upp något för beskattning.

Jag kan tänka mig engångsarvode för ett blogginlägg eller årsavtal. Ni kan vara helt trygga i att jag t ex kan få ett varumärke inom råttgift eller mascara att alltid kännas relevant, oavsett ämne jag skriver om. Min fantasi är som en brunn utan botten. 

Köp mig och jag kommer att älska dig.

Dumhetens evolution.

Jag sitter på en middag med en kvinna som oprovocerat berättar om sin tro på någon sorts högre makt. Jag nickar lite artigt och försöker sen leda samtalet åt ett annat håll. Tyvärr har det rakt motsatt effekt och hon börjar korsförhöra mig om min egen tro. Jag förklarar då att jag ser mig själv som ateist och hoppas att samtalsämnet ska avslutas där. Istället lägger hon huvudet på sned och tittar lite sorgset på mig

-Vilket fattigt liv du måste leva som inte tror på någonting.

Det är svårt att behålla sin neutralitet när man utsätts för en krigshandling, så jag lägger ner mina bestick.

-Åh, jag vet inte det, svarar jag och söker med blicken mot taket. Jag tror på forskning, medmänsklighet och yttrandefrihet. Jag tror på kunskap som upplysningsredskap, kärlekens helande kraft och skrattets förmåga att ge oss perspektiv på oss själva. 

-Men jag talar om andlighet, att det finns någonting mer, ett högre syfte, säger hon med ett nedlåtande leende och tror att hon är färdig med mig.

-Inget skrämmer mig mer än människor som inbillar sig att de har ett högre syfte. Som söker vägledning i några gamla skrifter som bara är ett ihopkok av gamla dumheter till syfte att kontrollera människor. Jag tror att det finns en dumhetens evolution. Dumheter som pågår tillräckligt länge kallas först för tradition och sen för kultur. Efter ännu ett tag når den sin ädlaste form - religion. Då står den helt över alla förnuftsmässiga argument och är direkt livsfarlig. 

Hon ska precis till att säga något, men jag är inte klar.

-Vuxna människor som på allvar tror på en allsmäktig Gud som fick en son genom att sexlöst befrukta en helt oskyldig, gift kvinna. Direkt livrädd blir jag förstås när djupt troende begår fruktansvärda handlingar och inbillar sig att det ska ge fribiljett till ett himmelrike. Om du söker ett högre syfte, ta och berätta för dem att språkforskningen bevisat att ett ödesdigert fel skedde vid översättningen av Koranen. Martyrer belönas inte alls med 72 oskulder i himmelriket. Ordet som översatts till just oskulder betyder i själva verket små vindruvor. Russin helt enkelt. Jag misstänker att väldigt få skulle döda oskyldiga människor för att få en grabbnäve. Än mindre försöka ha sex med dem. 

Hon tittar utmattat på mig och fingrar lite på sitt guldkors som dinglar runt halsen.

-Att det inte finns något himmelrike kan du vänta med att berätta. Ta en dålig nyhet i taget, sen kanske vi kan ägna våra krafter åt att försöka överleva som art tillsammans och i fred.

Sen äter vi en sagolik äppelpaj med vaniljsås tillsammans under en, ja, andaktsfull tystnad.