Nekrolog med en bismak av lime

Så jag går på begravningen av en gammal kompis. Det är sorgligt och vackert på samma gång, precis som det ska vara. Sen är det minnesstund på församlingsgården en bit bort. Det bjuds på lite snittar, lite valfria drycker och det hålls fina tal om personen vi just tagit farväl av.

Efter kaffe och tårta börjar folk droppa av. Men inte utan att stanna vid en stor bok där man kan skriva en sista hälsning. Det bildas snabbt en kö. Ingen vill gå utan att skriva en rad, en hälsning eller ett minne. Jag är nästan längst fram och de före mig skriver en snabb hälsning. Plötsligt står jag med pennan i handen framför boken och ett inramat foto av min döde vän. Först vet jag inte vad jag ska skriva alls, det är helt tomt inuti mig.

En djävla tidpunkt att få skrivkramp på. Jag som har så lätt för att få ur mig oväsentligheter står plötsligt handfallen när jag ska skriva något som verkligen betyder något. Jag dammsuger mitt inre efter ord som kan fånga mina egna känslor och kanske även ge andra lite tröst framöver. Så jag tar till mitt säkraste knep och återkallar några starka trauman från min uppväxt. När jag inte får en glass vid sju års ålder, trots att jag grinar i bilen hela vägen till landet. Sen kommer lite smärtsamma scener som huvudsakligen bygger på att jag återser gamla lärare i matematik. Då känner jag hur någonting lossnar inom mig. Som när ett isberg kalvar.

Jag böjer mig snabbt fram och skriver. Pennan flödar så lätt över det sträva pappret, en rad läggs till den andra, ibland stannar jag upp och trummar med pennan mot läpparna innan nästa rad kommer till mig. Kön bakom mig består nu av i stort sett hela begravningssällskapet, men jag låter mig inte stressas utan skriver vidare. Plötsligt pickar ett krokigt pekfinger på min axel och en gammal kvinna bakom mig undrar om hon ska behöva dö innan jag är klar.

-Nej, säger jag ödesmättat och lägger ner pennan, det räcker med död för idag.

Jag lämnar församlingsgården och går ut i det grå höstrusket och känner mig nöjd med mitt bidrag. Ett recept på Mexikanska Fajitas som jag fått mycket beröm för. Med exakta instruktioner hur kycklingen ska marineras, hur guacamolen ska kryddas med koriander och knepet för att lyckas med en hemlagad salsa. Mitt känsloregister är alltså så smalt att jag ger min vän det enda jag kan, ett skämt.

Men ett skämt jag vet att han skulle uppskattat.

En lektion i försäljning.

Jag har just flyttat in i mitt nya kontor. Med krökt rygg sitter jag inhyst mellan ett hisschakt och ett soprum. Doften av sopor ackompanjeras med ljudet av springande råttor och spolningar i fastighetens alla toaletter. Ett naket lysrör ger en sjuklig belysning som synliggör de fuktskadade väggarna där färgflagor skapar spännande mönster. Utrymmet saknar fönster, vilket mäklaren menade var ett mervärde.

-Utsikt stjäl fokus och skapar distraktion. Tror du att Dante eller Kafka satt på någon veranda med havsutsikt? Nej, exakt. Och låg takhöjd är också positivt eftersom det sänker uppvärmningskostnaderna, förklarade han samtidigt som vi stod framåtlutade med händerna på knäna.

-Jag behöver stå och arbeta ibland, sa jag lamt och skrapade bort lite råttbajs  från betonggolvet med skon.

-Det handlar bara om att stå som E-Type. Såhär!

Sen hasade han upp sina kostymbyxor i linningen och ställde sig så bredbent att det knakade i sömmarna. Eller ljumskarna, det var svårt att avgöra. Efter att jag hjälpt honom upp blev han i alla fall tvungen att uppsöka en toalett, vilket jag inte ställde några följdfrågor kring trots att det tog väldigt lång tid. Det kändes viktigt att behålla en professionell relation.

Sen när vi skulle diskutera hyran öppnade han med 9.750:- i kallhyra, vilket jag tyckte lät mycket för 2,5 kvadratmeter.

-Med där här läget? Du vet inte mycket om hyresmarknaden, det hör jag det. Mitt i  Gamla Stan med historiens vingslag runt knuten, vikingaffärer, slottet, valv och gränder av bara helvete och ett härligt flöde av turister. Men, men, om inte du vill ha den så har jag en annan spekulant som kommer att ta den direkt.

Nu när jag sitter här och letar efter ett strömuttag som inte finns så får jag en känsla av att det här kontraktet på sex år kanske inte var en så bra affär. Att jag förleddes, att han utnyttjade mitt underläge och min välvilja. Men samtidigt är jag så självutplånande att jag tycker att jag fick en gratislektion i försäljning som jag kommer att kunna bära med mig resten av livet. Tacksam är inte rätt ord, men det är det jag kommer på. Nu slocknade lysröret..

Vår tids dagböcker.

DNA-forskningen firar nya triumfer varje år. Numera kan en liten fläck av valfri kroppsvätska från före Kristus återberätta en hel livshistoria om en människa. Kostvanor, ålder, kön och sjukdomar mm. Själv är jag mer intresserad av människors inre liv och ägnar mig därför åt att tömma vänners och kompletta främlingars mobiltelefoner på all data. En mer komplett bild av en människas liv kan jag inte tänka mig.

Jag utnyttjar ögonblicken när de lämnar ett mötesrum för att gå på toaletten eller lånar min laddare hemma hos mig. Ibland stjäl jag en telefon under en middag och försvinner ett kort ögonblick, för att minuter senare placera tillbaka telefonen lika elegant som jag tog den.

Sen ägnar jag kvällarna åt att läsa och anteckna folks innersta tankar och liv. Mailkorrespondensen avslöja allt från resultat av läkarundersökningar, rättshaverier utan vett och slut, insideraffärer, skitsnack om kollegor eller ett plågsamt limsande gentemot en chef eller kund.

SMS är bäst på att berätta om sinnesstämningar vid vissa givna situationer. Nyförälskelsen, sorgen vid ett dödsfall, oron inför en jobbintervju och så förstås alla otrohetsaffärer som börjar med lite oskyldiga smileys, kantrar snabbt över till antydningar och leder därefter till möten på märkliga platser. Uppdateringar på Instagram beskriver hur människor vill bli sedda och Twitter och Facebook hur de vill uppfattas. Men det är den sammantagna bilden jag får av deras ofrivilliga dagböcker som är så berikande. De inre konflikterna. Sidorna de vill dölja och sidorna de vill visa. Jag ser hela människan och jag gör det utan att döma. 

Ibland kopierar jag något av deras egna gamla mail eller SMS som helst aldrig skulle sett skärmens ljus och skickar det från hemlig adress tillbaka till dem. Jag vill på detta eleganta sätt informera om att jag finns och vet exakt vilka de är. Som en gränslös lillebror som läst deras dagbok. Eller som en Gud.

Kärlek vid andra ögonkastet.

Det var deras första dejt. Hon berättade om sina tvångstankar. Att hon måste känna på handtaget tre gånger innan hon kan vara helt säker på att hon låst ytterdörren. Impulsen att tvångsmässigt trycka på av/på knappen på mobilen varje gång hon tar upp den och att alltid öppna luckan till mikron innan signalen börjar ljuda. 

Sen frågade hon om hans tvångstankar. Han sa att han inte visste om han hade några. Jo, några har ju alla, sa hon och log oemotståndligt. Så han berättade om att han var tvungen att slicka på nystrukna skjortor, att han inte kunde låta bli att dra med nyckelknippan på nytvättade bilar eller att lägga en liten klick Keso på huvudet när han öppnade en ny burk. Sen tog han upp mattskärare han hade i framfickan och berättade att han brukade fantiserade om vilka han måste döda på vägen hem i tunnelbanan. 

Efter det delade de på notan och gick hem till honom.

Fjällvandring på köksbordet.

Varje vecka faller en stor reklambilaga ut ur tidningen. Oftast med kläder och utrustning för utomhusliv. Skor, kängor, regnkläder, knivar, fiskeutrustning och till och med vapen. Jag har systematiskt undvikit den här arenan eftersom jag tillhör den sista generationen som gjorde lumpen och tillbringade runt 60 dygn i fält. Jag har därför förlorat alla illusioner om naturen. Ändå kan jag inte låta bli att bläddra i bilagan. Någonstans inom mig ylar fortfarande en vildmarksmänniska. 

Utrustad till tänderna går jag ut i ur och skur bland de dimhöljda fjällen. Obeveklig med en kisande blick fäst någonstans bortom horisonten vandrar jag mil efter mil med mina variga skavsår som enda sällskap. När skymningen kommer, lika överraskande som en örfil, slår jag läger och äter torrfoder direkt ur påsen och sitter sen med öppen mun mot himlens skyfall för att få bort smaken av dammigt kött i munnen. Sen kryper jag in i tältet och sovsäcken och lyssnar på vindens försök att slita tältet i bitar. Eftersom jag slagit läger vid fjällets fot, vaknar jag mitt i natten av att hela tältet är fyllt med vatten. Jag ligger kvar på sidan och dricker några munnar innan jag vacklar upp.

Naturligtvis har jag inte tagit med mig ombyte, eftersom alla plagg jag köpt är gjorda i intelligenta material som jag inte kan uttala och som ska kunna stå pall för såväl nervgas som strålning. Med en pytteliten ficklampa mellan tänderna betraktar jag resterna av mitt raserade läger och försöker avgöra skadans omfattning. Tältet, som från början rymdes i en påse stor som en tennisboll, går nu inte att reducera till mindre än en medicinboll. Jag placerar den på huvudet som en dyngsur turban, släcker ficklampan, slår mig ner på en sten och inväntar morgonen likt en yogi.

Gryningen kommer, jag märker det eftersom regnet blir synligt igen och inte bara en hörselupplevelse. Plötsligt får jag syn på en ensam gestalt uppe på en kant av fjället. Jag ropar och vinkar, men ingenting hjälper. Så jag börjar springa uppför branten, ursinnigt, nu med blodsmak i munnen som ytterligare resesällskap. Till slut kommer jag fram till personen som står ensam och ser ut som Christer Sjögren. Det är i själva verket Stefan Lövén. Han har en lövtunn trenchcoat på sig och en liten solhatt i någon sorts bastmaterial. 

-Jag vet inte vem jag är eller vart jag är på väg, säger han lite dovt och konstigt, som om han är med i en film av Roy Andersson.

Först då inser jag att jag bläddrat förbi reklambilagan, passerat kulturbilagan och hamnat på inrikesnyheter i DN. Min virtuella fjällvandring är till ända och jag kan återgå till ett civiliserat liv igen.

Ordmärkaren.

Efter en improduktiv dag som huvudsakligen bestått av att brottas med kommateringar, tempus och en låg självkänsla, klädde jag motvilligt om för kräftfesten.

Min bordsdam rasslade med juvelerna, lyfte en svensk kräfta med sina klor till naglar och sa att det värsta hon visste var snåla människor. Jag svarade att det värsta jag visste var massmördare. Hon sa avmätt att det knappast var samma sak, vilket jag höll med om. Då tittade hon irriterat på mig och frågade om jag ville få henne att framstå som ytlig. Jag svarade att det hade hon klarat av utmärkt helt på egen hand. Ungefär där dog vårt samtal. 

Först flera snapsar senare när värden undrade om någon ville ha västerbottenosten, tog hon emot den med orden att hon älskade västerbottenost. Då flikade jag in att jag älskade min fru och mina barn. Hon väste mellan sina blekta tänder vad mitt problem var? Hon älskade naturligtvis också sin man och sina barn. Men då undrade jag om hon älskade västerbottenost mer eller mindre än sina familj? Jag tyckte att det var ett intressant perspektiv, att försöka hitta en sorts gradering av hennes känslor. Lite som Maslows behovshierarki fast för känslor. Det tyckte inte hon och avslutade med att säga hur hon längtade efter att den här middagen snart skulle ta slut. Innan hon hann resa sig svarade jag att jag längtade efter fred i mellanöstern.

På vägen hem hatade jag mig själv lite grann, men kände samtidigt att kärleken till språket återvänt.

Hobbynazisten.

Jag är bjuden på maskerad och beger mig därför till SVT’s kostymlager i frihamnen. Mitt förhållande till maskerader är väldigt gott av det enkla skälet av jag slipper vara mig själv för en kväll. Med vidöppet sinne strosar jag genom korridorer där kläder och kostymer avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Jag prövar plagg och peruker på måfå och låter mig inspireras. Men till slut snävas urvalet ner rätt rejält baserat på min kroppsstorlek. Jag får överge impulser som att t ex att gå som transvestit med högklackat i ett paljettfodral. Att förvandlas till humla går tyvärr också bort efter att jag hittat rester av kräks inuti humlekroppen. 

Plötsligt ser jag en gullig pojke i 5-års åldern springa omkring mellan raderna, jag hör hans pappa ropa på honom bortom synhåll. Eftersom jag kan vara barnkär när jag vill, roar jag mig med att skoja med honom. Först tar jag på mig en narrmössa med bjällror och när han får syn på mig skakar jag på huvudet, vindar med ögonen och gör ett groteskt underbett. Han skrattar så ljuvligt att jag inte kan låta bli att fortsätta. 

Nästa gång han passerar mig har jag krängt på mig en 1600-tals peruk och en strut-BH. Pojken kiknar av skratt, så jag smiter undan i korridorerna och villar bort honom. Då hittar jag plötsligt något i min storlek och som kanske till och med kan fungera på maskeraden. Jag klär snabbt om och smyger mig sen bakifrån på pojken som står storögt och spanar efter mig. Jag hoppar fram iförd Ronald McDonaldmask, full SS uniform, höger arm sträckt och vrålar på låtsastyska. Den här gången börjar inte pojken att skratta, utan blir livrädd och faller ner på golvet och gråter. Jag försöker lugna honom, först genom att prata lugnt men sen börjar jag desperat sjunga en barnvisa. ”Mors lilla Olle i skogen gick…” Längre hinner jag inte innan pojkens pappa står framför mig. Han tittar dött på mig och skakar sorgligt på huvudet. Ett huvud som för övrigt har en kippa på sig.

-Jag skulle skoja lite, säger jag dämpat och tittar ner i golvet.

När pappan och sonen försvunnit börjar jag leta efter en fungerande Luger att skjuta mig själv med.