Nytänk i modeindustrin.

Jag är inbjuden till ett modehus för att hålla föredrag för deras ledningsgrupp. Om män och manlighet. Företaget har brottats i årtionden med att försöka få män att bli mer modeintresserade och handla mer kläder.

-Vi har inte knäckt koden, vi måste förstå män bättre, säger den kvinnliga HR-chefen som anlitat mig och stressat tittar på klockan.

-Jag har min egen lilla metodik för att skapa insikt, börjar jag. Hon lägger en hand på min arm och stoppar mig.

-Jag har fullt förtroende för dig Anders men jag måste springa till ett annat möte, säger hon och backar in i hissen.

Två veckor senare står jag i ett konferensrum med en befriande jämn könsfördelning.

-I grund och botten är det här ett marknadsföringsproblem säger jag och tittar ut över de välklädda männen och kvinnorna runt det blanka valnötsbordet. Jag visar min första powerpointbild av en håglös man som står och stirrar på sig själv i badrumsspegeln.

-Och nyckeln handlar om identifikation. Män vill kunna relatera till modereklam, visualisera kläderna på sig själva. 

Människorna runt bordet nickar instämmande, fyller på Ramlösa i sina glas, antecknar.

-Men inga män över 30 vill se män i sin egen ålder på bild, fortsätter jag och bläddrar fram bilden av Tommy från Pippi Långstrump.

-Män vill se en bättre version av sig själva. De vill se 12-åringar.

-12-åringar? säger marknadschefen och skrattar lite nervöst mot sina kollegor.

-Ja, max upp till 17 år. Män tycker om att titta på unga pojkar, det är vetenskapligt bevisat. Äldre män relaterar till unga, beniga pojkar eftersom alla män tycker om att påminnas om och idealisera sina förlorade barnkroppar. Som spröda porslinsdockor, säger jag poetiskt rakt ut i luften.

Människorna runt bordet börjar att skruva oroligt på sig och utbyta blickar, så jag höjer min röst ett par decibel och tar kommandot över mitt insiktsarbete igen.

-Sen är det ju allmänt känt att kläderna ser bättre ut på en 12-åring. Och jag pratar inte om småfläskiga snorungar med en arm i chipspåsen och den andra runt spelkonsolen här. Jag pratar om pinnsmala pojkar med klädsamma ätstörningar, missbruk, självskadebeteenden eller något annat som ger den där desperata looken som fotografer som Terry Richardson kan extrapolera till high fashion.

-Det här var det dummaste jag hört, säger plötsligt den manlige VD’n och reser sig upp. Han är flammande röd i ansiktet och nästan skriker åt mig. 

-Porsche säljer väl inte bilar med BARN i bild? Och teknikföretag låter väl inte BARN vara modeller för en ny PC eller en ny TV? Du målar ju upp något som kommer få oss att framstå som rena rama pedofilnätverket. Hur fan skulle det se ut om vår kollektion för män marknadsfördes med BARN, sjuka barn till och med?

-Ja, säger jag och startar ett bildspel med deras egna bilder från höstens kollektion för kvinnor. Hur skulle det se ut?

Tystnaden i rummet är så sublim att den borde kunna spelas in och sparas för eftervärlden.

Rättvisa, inte hämnd.

Jag promenerar med min gamla kompis Johan genom stan, när han plötsligt stelnar till utanför en blomsteraffär. Jag frågar vad det är och han säger att hans gamla mobbare från skolan står där inne bakom disken.

-Det där djävla aset fick mig att må dåligt hela högstadiet, säger han med en iskyla i rösten jag inte hört förut.

-Ja, men det var länge sen, du är förbi det nu, säger jag och försöker dra honom vidare.

-Han använde mig för att göra sig rolig inför de andra i klassen. Frågade om jag hittat mina kläder på återvinningsstationen, om jag trodde att mina finnar fick mig att se mer mogen ut. Han förminskade mig. Jag går in och slår honom på käften, säger Johan och håller på att tappa kontrollen.

-Var inte så omogen! Han blev florist och du blev riskkapitalist med flera miljarder på banken. Gudomlig rättvisa, säger jag och tror att saken är utagerad. Men jag tvingas hålla i Johan för att hindra honom från att springa in och göra något dumt.

-Låt mig sköta det här istället, säger jag till slut och håller Johans ansikte mellan mina händer tills han andas lugnt och kan fokusera blicken. Med tårar i ögonen nickar han tyst till svar.

Vi går in och Johans plågoande tittar upp utan att verka känna igen någon av oss.

-Hur går blomsteraffärerna? frågar jag glatt och låter blicken vandra över prakten i butiken.

-Jag ska inte klaga, även om folk är djävligt konservativa. Köper färdiga buketter och trista krukväxter, helt fantasilöst.

-Jag förstår, det lämnar inte mycket utrymme för din kreativitet och yrkesskicklighet?

-Exakt.

-Vad bra, för vi ska på en lite speciell tillställning och skulle vilja att du utnyttjar hela ditt kunnande och gör en sagolik bukett efter eget huvud. Pengar är inte ett problem.

Han skiner upp och drar igång skapandet av en uppsättning som är överdådig i sin blomsterprakt. Med ett hav av exotiska blommor där färgerna liksom glider i varandra, elegant separerade av blad som han skär till för att ge dem olika silhuetter med motiv. En häst, en palm och ett hjärta. Efter en evighet slår han till slut in hela härligheten i cellofan och överräcker buketten stolt som en tupp. 

-Utsökt, eller vad säger du Johan? Då sneglar floristen för första gången på Johan och någon sorts igenkänning sker. Floristen ler lite undfallande och frågar om de inte gått i skolan tillsammans.

-Nej, det tror jag inte, svarar Johan avmätt och tittar åt ett annat håll.

Jag betalar. Floristen följer oss belåtet med blicken hela vägen ut på gatan. Jag stannar till lite utanför skyltfönstret och vinkar in mot honom. Han vinkar lite osäkert tillbaka. Då tappar jag hela buketten på marken och utan att släppa honom med blicken stampar jag grundligt sönder den. Floristen skriker som Munchs Skriet där inne samtidigt som mina hälar förvandlar hans kreation till kompost.

-Alla borde ha dig som kompis, säger Johan tacksamt när vi går vidare.

-Jag vet, svarar jag. Men du behöver fortfarande jobba på din klädstil.

Våldgästningen.

Jag upptäcker att tomtedräkten missfärgats i tvätten och antagit ett batikmönster som skiftar i rosa och lila. Skärpet saknas så jag tar ett gammalt tyngdlyftarskärp och spänner runt midjan. Klockan är 7 på kvällen och min egen familj sitter katatoniskt i skenet av tv’n efter att ha druckit en glögg som jag spetsade till flygbränslenivå. Tomtemasken är intakt med sina två groteska, röda plastkinder som skär in under ögonen och liksom pressar ut ögonen så att jag ser glosögd och galen ut. Masken slutar under näsan och övergår där till skägget. Som ett ymnigt könshår rakt i ansiktet, med mina lite glöggblöta läppar mitt i. Ni fattar associationen.

Sen tar jag den gamla gjutesäcken som är fylld till bredden med besvikelser, tänder den gamla glaslyktan, sjunker ihop i hållningen och hasar mig ut i förorten. Jag går till Djursholm och väljer ut mitt årliga hus. Det enda kravet jag har är att det måste finnas spår av barn på tomten. Hockeymål, trehjulingar eller husdjursgravar. Jag slår med några knytnävsslag på trädörren så att det ekar genom huset. När en förvånad kvinna i kjol och knytblus öppnar så drar jag igång mitt uppträdande.

-Håhåjajaja, God Jul. Finns det några snälla barn här? hojtar jag med en grötig röst som jag stulit av Nils Dahlbäck från min barndoms naturprogram.

Innan kvinnan hinner reagera står plötsligt en flock barn bakom benen på henne och gastar i kör.

-Det är tomten, tomten är här, han har julklappar med sig!

Jag rör mig heroinlångsamt in i huset med leriga scooterkängor över oljade golv och orientaliska mattor. De andra vuxna i huset utbyter förvånade och lite oroliga ögonkast när jag når det perfekta vardagsrummet under barnens ivriga påhejanden. Jag slår mig ner i en gustaviansk fåtölj mellan granen och den öppna spisen med ett farbrorstön. Sen tar jag in sällskapet med blicken och nickar nöjt åt vad jag ser.

-Och var kommer den här tomten ifrån då? viskar en av de vuxna männen och liksom blinkar lite åt mig.

-Landet som ligger mellan sweatshopen i Asien och soptippen, viskar jag tillbaka och stirrar dött på honom tills hans nervösa leende slocknar som en lågenergilampa. Jag fiskar upp en handrullad cigg och tänder den med en liten gasolbrännare jag har instoppad i tyngdlyftarbältet. Sen vänder jag mig mot barnen med ett diaboliskt flin.

-Det är väl ingen av er som varit riktigt snäll i år? undrar jag och blåser ut röken rakt i deras förväntansfulla ansikten.

-JO! skriker alla barnen i kör. 

-Ok, men ingen öppnar förrän jag säger till, kommenderar jag samtidigt som jag snabbt matar ut ett paket till var och en i rummet.

-Nu får ni öppna, säger jag. Barnen sliter upp sina paket och tittar chockade på sakerna. En snaggad Barbiedocka med oljefläckar på, en tummad uppslagsbok från 70-talet, en luggsliten munkjacka med brännmärken och fläckar samt en nalle som saknar en arm och ett ben. De vuxna stirrar lika stumt på sina presenter. En lösgom, en pälsmössa där stora tussar päls saknas och en gammal sliten buttplugg.

-Fullt fungerande saker som slängts på tippen helt i onödan och som bekräftar vår arts predestinerade undergång, säger jag och pekar anklagade på sällskapet. Sen reser jag mig snabbt, fimpar på den sandfärgade mattan från Iran och går mot utgången.

-Slutet är djävligt nära nu, ropar jag profetiskt in i huset innan jag slår igen ekdörren med full kraft.

Att ge av sig själv.

Jag står vid charkdisken och väntar på min tur, när en liten kvinna dyker upp vid min sida. Hon har en banderoll över sin Barbourjacka med någon sorts text som jag väljer att inte läsa.

-Stör jag, frågar hon och ler inställsamt upp mot mig.

-Inte alls, ljuger jag för att inte skapa dålig stämning i butiken.

-Har du funderat på att donera dina organ någon gång? undrar kvinnan och plirar lite glatt mot mig. Då ser jag texten på hennes banderoll: MOD - Mer Organdonationer. Jag minns i samma ögonblick att jag pladdrat animerat om det här på någon middag, om att alla vi som ändå är ateister och lever utan hopp måste skriva upp oss. Det är vår skyldighet, minns jag att jag stod upp och ylade mot mina vänner.

-Ja, men jag har tyvärr inte anmält mig ännu, säger jag sammetslent och tar emot donationskortet och en penna som hon generöst erbjuder mig. Glasskivan som täcker sektionen där inälvsmat ligger tjusigt upplagt får tjänstgöra som underlag.

Jag känner mig generös och storsint, ända tills jag kommer till raden som undrar om jag vill exkludera några organ.

-Varför skulle jag vilja välja bort några organ? frågar jag kvinnan.

-En del har personliga eller religiösa skäl, säger kvinnan med huvudet lite på sned.

-Ja, det ska väl vara testiklarna då, säger jag och suger lite på pennskaftet. Jag har läst att transplanterade testiklar producerar spermier med samma genetiska kod som ursprungsägaren, fortsätter jag och ser bekymrad ut.

-Eh….jaha? Du gör som du vill, säger hon och flackar med blicken mellan fårtarmarna och kalvnjurarna.

-Då kan ju vilken idiot som helst bli far till mina barn, det går ju inte, säger jag och får samtidigt en ny ingivelse. 

-Säg såhär. Jag kan tänka mig att donera bort rubbet, men inte till vem som helst. Är vi överens då? 

-Nu är jag inte riktigt med dig…

-Jamen tänk om någon som rökt som en idiot hela livet ska få mina lungor. Eller om mina ögon hamna hos en nynazist, levern hos en kvinnohatare, min mjälte till en sexualförbrytare och njurarna till en svensk hantverkare. Det går ju inte. Jag vill att mina organ ska hamna hos människor som förtjänar en andra chans, säger jag och skrattar till.

-Organdonation handlar om att ge villkorslöst, det blir ohållbart för oss annars, svarar hon bistert.

Jag tittar länge på henne, skakar missmodigt på huvudet och suckar sen högt.

-Ja, men nu handlar inte allt om dig, eller hur? Nu är det mina organ, mitt eget kött och blod vi pratar här. Samtidigt sträcker jag min arm bakom disken och lyfter ut en kolever stor som en koskit och håller upp den i ansiktshöjd på henne samtidigt som jag höjer rösten.

-Annars kan du ju ta den här istället. Den ställer inga krav, den har inga moraliska hänsynstagande och bygger heller inte på att jag måste börja köra en motorcykel jag inte behärskar, klippa gräsmattan i flip-flops, simma med vithajar eller vara småpackad på Skanstulls T-banestation runt midnatt.

Kvinnan backar iväg från mig och kolevern som halkar omkring i mina händer, samtidigt som det plingar till och det är mitt nummer som får handla.

-Jag tar nog den här, säger jag till den finniga pojken bakom disken. Om inte kossan skrivit en lapp och sagt att hon inte vill säljas till folk som inte fyllt i sina donationskort, skrockar jag högt och får inte en enda gillande blick i hela matbutiken.

-Ja God djävla Jul på er också, muttrar jag samtidigt som jag går därifrån.

Svackan.

Förlåt mig. Jag har inte hunnit skriva någonting den här veckan. Det har varit så mycket som tyngt mig. Mandelas begravning, stormen Ivar och sen såg jag ”Framgångsfällan” på SVTPlay .

Jag som annars brukar vara så glad och lätt i sinnet plockade fram flismaskinen ur förrådet, fast besluten att krypa ner och åtminstone bidra med lite mull till vår ruttna värld. Men sen hittade jag inte den jordade skarvsladd som räckte till maskinen och då tog orken slut även där. Så jag bestämde mig för att göra som de gör i filmer. Vira in mig själv i ett duntäcke, äta glass direkt ur en låda och försöka pigga upp mig framför tv’n.

Jag hamnade ofrivilligt framför TV7 och ett avsnitt av ”Fest hos Bagge Wahlgren”. Efter det var jag inte bara redo att åka och köpa en ny skarvsladd, jag längtade efter att få trycka på knappen för ett fullskaligt kärnvapenkrig.

Priset på hemligheter.

Jag läser om dataintrången där de stulit sjukjournaler och kan inte för mitt liv begripa vad de ska ha dem till. Tills en dag när jag får ett samtal.

-Ok  lyssna noga. Vi har din sjukjournal, säger en röst som just kommit i målbrottet.

-Vad drar du för slutsatser av den? frågar jag lakoniskt samtidigt som jag slår på min espressomaskin.

-Vi har snott den alltså, djävla pucko. Vi vill ha 40.000:- annars släpper vi ut den på nätet.

-Jaha, då förstår jag. Exakt vilken del i min sjukjournal tror du skrämmer mig om den kommer ut?

Jag hör det bläddras i papper i bakgrunden, säkert en annan smällfet idiot som inte kommer att bli äldre än 30 eftersom han glott in i skärmar all vaken tid och samtidigt hällt i sig fett och socker.

-Eh, du har haft.....hematom, säger han triumferande.

-Ah, ja det vill man ju helst inte att det ska komma ut, säger jag och pressar ut en espresso.

-Vi vill ha pengarna överförda till ett konto på Jungfruöarna, flämtar killen upphetsat i andra änden.

-Ja, det passar väl er rätt bra kan jag tänka mig. En hel ö där du och dina blekfeta kompisar kan sitta och leka med er själva.

-Passa dig, vi släpper hela din journal om du inte betalar, skriker han tillbaka till mig.

-Du, hur fascinerande det här samtalet än är,  så är jag lite upptagen. Men du ska få ett tips. Sälj alla patientjournalerna svindyrt till ett försäkringsbolag istället. 

-För att?

-Hela deras idé bygger ju på inte försäkra folk som faktiskt kan bli sjuka och kosta dem pengar. Det här blir ju som att köpa facit.

-Tror du det?

-Gick du aldrig ut högstadiet? 

-Sluta, du låter som min farsa, säger han kuvat i andra änden.

-Sen kan du däremot handplocka några politiker som varit inne på akuten och plockat ut lysrörsarmatur eller trädgårdstomtar ur arslet. Där kan det finnas lite pengar att hämta.

-Jaha, har du några namn?

-Börja med SD, om jag säger så.

Chefsrekrytering på nya höjder.

En nära vän har en av landets främsta rekryteringsfirmor. Vi skulle äta lunch och jag anlände till det flotta kontoret lite tidigt och slog mig ner och bläddrade i den andefattiga litteratur som bjöds i receptionen. Medan jag väntade dök det upp en annan kille i min ålder som såg lite vilsen ut.

-Ja, hej, jag heter Rickard och skulle träffa Åke, sa han lite nervöst.

-Det är jag det, svarade jag och reste mig snabbt upp och fattade hans hand. 

-Du har ett opålitligt handslag, är du medveten om det? sa jag samtidigt som jag ledde honom mot ett litet inglasat rum alldeles bredvid entrén.

-Jaså, har jag? sa Rickard samtidigt som jag olycksbådande stängde dörren om oss.

Jag gestikulerade mot ena Bruno Mattsonstolen i fårskinn där han slog sig ner, redan med lite svettpärlor i pannan.

-Så, hur informerad är du? frågade jag och plockade upp en blyertspenna och ett block som låg på bordet.

-Eh, det handlar visst om ett chefsjobb där min profil motsvarar kraven, svarade Rickard och log lite osäkert mot mig.

Jag slog några hårda slag med blyertspennan mot blocket innan jag började.

-Det är ju så mycket som ser bra ut på papper men som sen visar sig vara helt undermålig pulpa, eller hur?

Rickard tittade osäkert på mig och torkade bort svetten ur pannan med handen lite hastigt.

-Ja, det kan säkert ni avgöra bättre än jag. Men ni bad ju mig att komma så...

-Ja, ditt CV är ju i vårt register för att du är öppen för förslag?

-Jo, det är jag ju...precis.

-Är inte det lite horigt, tycker du?

-Horigt? Nu förstår jag nog inte riktigt vad du menar.

-Jag ser att du har vigselring på dig. Ligger du ute på dejtingsajter också i hopp om att någonting yngre och snyggare ska dyka upp? 

-Va, nej, verkligen inte.

-Jag möter så många som söker nya jobb istället för att försöka göra någonting bra av det de har. De flyr från ansvar, har ett patologiskt konfliktundvikande eller i värsta fall bara djävligt rastlösa, så ser jag på saken.

Rickard tittade hålögt på mig och blinkade lite nervöst.

-Man kan väl se det som att det är bra med rörlighet på arbetsmarknaden?

-Är det inte stabilitet, ansvarstagande och kontinuitet världen behöver, snarare än den här djävla kvartalsekonomin? svarade jag och stoppade plötsligt blyertspennan som ett betsel i munnen. Med pennan förankrad inne vid visdomständerna och med läpparna slutna fick jag ett sorts galet joker-leende samtidigt som jag tittade på honom.

Rickard såg illa berörd ut och flackade oroligt med blicken. Efter 20 sekunders pressad tystnad tog jag ut pennan ur munnen. 

-Du klarar dig bra. Allt det här har ingått i ett litet test vi gör innan nästa steg. 

Rickard pustade ut och började att skratta lättat.

-Jag visste att det var någonting, du var så himla konstig.

-Vänta bara tills du får träffa han som ska intervjua dig sen, sa jag. Han kommer att spy ur sig floskler om kvalitetssäkring via återkoppling, uppföljning och utvärdering. Om att uppnå sin potential, inspirera och inspireras, skapa värden och referera till dina tidigare arbetsplatser som ”resor”. Det kommer att bli vidrigt, bortom det värsta du kan tänka dig. Det här var bara en "petit four" i sammanhanget.

Min vän närmade sig på andra sidan glasrutan så jag öppnade dörren och tog avsked från Rickard, vars handslag nu var betydligt fastare.

-Kul att ses Rickard och lycka till.

-Tack Åke, sa han hjärtligt och gick bort mot receptionen. Min kompis stod förvånat bredvid och följde det hela lite stumt.

-Åke? sa han och tittade forskande på mig.

-Killen har någon hjärnsjukdom och trodde att jag var Åke Ortmark. Ska vi gå?