Det började med en liten persiljekvist i pannan.

Jag anade vad det handlade om. Håller man inne med sina känslor så mycket som jag gör så börjar oundvikligen någonting elakt att växa inuti huvudet. Så jag har bestämt mig för att jobba med det här.

Min största insikt är att jag är patologiskt konfliktundvikande och hellre jamsar med för att slippa skapa en dålig stämning. Det kan handla om kycklingfilén som är rå i mitten, åtföljd med urusel service på en restaurang. När kyparen slentrianmässigt frågar om allt är bra, så nickar jag belåtet, betalar OCH GER DRICKS. När rättshaveristen till taxichaufför ägnar hela resan till Arlanda med att redogöra för vad som är fel med det här landet, så håller jag med om all dårskap han sagt och önskar honom en trevlig dag när vi skiljs åt. När min släkting regelmässigt skickar ut länkar till en rasistisk sajt för att söka bekräftelse på fördomar lika djupt rotade som hans ögonhålor, då klickar jag på LIKE eftersom jag inte vill göra honom ledsen.

Mitt absoluta lågvattenmärke inträffade när jag gjorde ett jobb med en känd skivbolagsdirektör som pekade på min uppdragsgivare och väste i mitt öra.

-Hon ser kåt ut. Tjejer ska vara kåta, tycker inte du det?

-….jo, absolut…..,svarade jag och anmälde mig kort efteråt till en kurs i primalterapi. Jag valde till slut att inte gå dit eftersom jag oroade mig för att jag inte skulle kunna sluta skrika när jag väl börjat.

-Kanske är jag bara lite lat? försöker jag intala mig själv framför badrumsspegeln där jag står och betraktar den väldiga broccolin som växt sig stolt och grön rakt ut från mitt huvud. Som ett renhorn.

-Det spelar ingen roll vad jag säger och tycker i alla fall. Folk är som de är, jag kan inte ändra deras åsikter eller uppförande.

Men jag vet innerst inne att jag bara är ryggradslös och feg. Precis som du.

Kastratsången.

Jag åker till veterinären för att kastrera min labrador. Det går inte att ha en sällskapshund som juckar på allt som rör sig och har isglassen ute dygnet runt. 

-Det är inte bra för DIG, säger jag och leder in honom på kliniken. Jag undviker hans vädjande blick och klappar lite valhänt manligt på honom, som när jag dammar en matta. Sen åker jag därifrån med en diffus känsla av skuld och ångest.

Framåt eftermiddagen återvänder jag och väntar nervöst på honom i receptionen. Han småvaggar in och viftar lamt på svansen när han ser mig. Det är först när jag sneglar lite oroligt på hans bakparti som jag ser att de inte bara öppnat kulpåsen och tagit ut innehållet. De har klippt av hela pungen! Jag blir chockad och frågar veterinären vad hon gjort.

-Kastrerat honom, som du ville.

-Jag sa inget om att stympa honom. Nu går han runt och ser ut som om han har en luddig gurka hängande undertill, säger jag och börjar få tårar i ögonen.

Veterinären rycker lite på axlarna till svar.

-Kan jag få se dem?

-Se vad?

-Kulorna förstås, svarar jag irriterat.

Några minuter senare står jag tittar ner i en öppen soptunna. Där på botten ligger lite blod och slamsor och tittar tillbaka på mig. Veterinären håller i metallocket och väger lite på fötterna.

-Där ligger hans testosteronfabrik, hans manlighet, hans ofödda valpar, hans genetiska arv, säger jag svagt och knäpper händerna. Jag börjar sakta att sjunga ”Ack Värmeland du sköna” med slutna ögon. Kanske inte rätt låt, men det är den som kommer till mig där och då. Precis när jag är på väg in mot den storslagna andra versen, hejdar veterinären mig.

-Du, jag måste faktiskt jobba nu, säger hon okänsligt.

Jag tittar upp med grumlig blick och säger lite anklagande.

-Ja, det är ju inte så att symboliken går mig förbi här.

-Symboliken? undrar veterinären och lägger på locket till soptunnan.

-Den kastrerade hannen, med hela hans sexualitet i soptunnan.

-Nu var det ju du som ville att jag skulle kastrera din hund, inte jag.

-Ja, men inte med den grymma, feministiska grundlighet som du gjorde det på.

Sen tar jag min hund och åker hem. Bägge med en svidande känsla i mellangärdet, fast av lite olika skäl.

Rethinking the fashion industry.

I’m invited to a fashion house to give a lecture to their management team. About men and masculinity. The company has struggled for decades trying to get men to become more fashion conscious and to buy more clothes.

-We haven’t cracked the code yet and need to understand men better, says the female HR manager who hired me, as she casts a stressed glance at her watch.

-I have a little method of my own to create insight, I say. But she puts a hand on my arm and stops me.

-I have full confidence in you, Anders, but I have another meeting I have to attend now, and saying that backs into the elevator.

Two weeks later I'm standing in a conference room with a refreshing gender balance.

-This is a pure marketing problem, I say looking out over the well-dressed men and women around the shiny walnut table. I show my first powerpoint image of a listless man staring at himself in a bathroom mirror.

-And the key is about identification. Men want to be able to relate to fashion advertising and visualize the clothes on themselves.

People nod in agreement around the table, pouring mineral water in their glasses, taking notes.

-But no man over 30 want to see images of men his own age, I continue and  show the image of Tommy from Pippi Longstocking.

-Men want to see better versions of themselves. They want to see 12 year olds.

-12-year olds? the Marketing Director asks and laughs nervously.

-Yes, no older than 17. Men like to look at young boys, it’s scientifically proven. Older men relate to young, skinny boys because all men like to be reminded and idealize their own lost children's bodies. As brittle porcelain dolls, I say poetically while gazing into thin air.

People around the table start to look uneasy and exchange glances, so I raise my voice a few decibels to take command of my insight mission again.

-Besides, it’s well known that clothes look much better on a 12 year old. And I 'm not talking about your average chubby brat with one arm in a bag of crisps and the other firmly clutching a games console here. I'm talking about thread-thin boys with becoming eating disorders, substance abuse, self-mutilation or anything else that produces a desperate look that photographers like Terry Richardson can exploit into high fashion.

-This is the dumbest thing I've ever heard, says the male CEO and gets up. His face is red and he’s almost screaming at me.

-Porsche doesn’t sell cars using images of CHILDREN? And technology companies don’t use CHILDREN as models for a new PC or a new TV? You sound as if you’d like to make us look like a paedophile network. What the hell do you think it would look like if our male collection was marketed with children, even sick children?

-Indeed, I say, and start a slide show of the company’s own images from their current autumn collection for women. 

-What would it look like?

The silence in the room is so sublime that it should be recorded and saved for posterity.

Nytänk i modeindustrin.

Jag är inbjuden till ett modehus för att hålla föredrag för deras ledningsgrupp. Om män och manlighet. Företaget har brottats i årtionden med att försöka få män att bli mer modeintresserade och handla mer kläder.

-Vi har inte knäckt koden, vi måste förstå män bättre, säger den kvinnliga HR-chefen som anlitat mig och stressat tittar på klockan.

-Jag har min egen lilla metodik för att skapa insikt, börjar jag. Hon lägger en hand på min arm och stoppar mig.

-Jag har fullt förtroende för dig Anders men jag måste springa till ett annat möte, säger hon och backar in i hissen.

Två veckor senare står jag i ett konferensrum med en befriande jämn könsfördelning.

-I grund och botten är det här ett marknadsföringsproblem säger jag och tittar ut över de välklädda männen och kvinnorna runt det blanka valnötsbordet. Jag visar min första powerpointbild av en håglös man som står och stirrar på sig själv i badrumsspegeln.

-Och nyckeln handlar om identifikation. Män vill kunna relatera till modereklam, visualisera kläderna på sig själva. 

Människorna runt bordet nickar instämmande, fyller på Ramlösa i sina glas, antecknar.

-Men inga män över 30 vill se män i sin egen ålder på bild, fortsätter jag och bläddrar fram bilden av Tommy från Pippi Långstrump.

-Män vill se en bättre version av sig själva. De vill se 12-åringar.

-12-åringar? säger marknadschefen och skrattar lite nervöst mot sina kollegor.

-Ja, max upp till 17 år. Män tycker om att titta på unga pojkar, det är vetenskapligt bevisat. Äldre män relaterar till unga, beniga pojkar eftersom alla män tycker om att påminnas om och idealisera sina förlorade barnkroppar. Som spröda porslinsdockor, säger jag poetiskt rakt ut i luften.

Människorna runt bordet börjar att skruva oroligt på sig och utbyta blickar, så jag höjer min röst ett par decibel och tar kommandot över mitt insiktsarbete igen.

-Sen är det ju allmänt känt att kläderna ser bättre ut på en 12-åring. Och jag pratar inte om småfläskiga snorungar med en arm i chipspåsen och den andra runt spelkonsolen här. Jag pratar om pinnsmala pojkar med klädsamma ätstörningar, missbruk, självskadebeteenden eller något annat som ger den där desperata looken som fotografer som Terry Richardson kan extrapolera till high fashion.

-Det här var det dummaste jag hört, säger plötsligt den manlige VD’n och reser sig upp. Han är flammande röd i ansiktet och nästan skriker åt mig. 

-Porsche säljer väl inte bilar med BARN i bild? Och teknikföretag låter väl inte BARN vara modeller för en ny PC eller en ny TV? Du målar ju upp något som kommer få oss att framstå som rena rama pedofilnätverket. Hur fan skulle det se ut om vår kollektion för män marknadsfördes med BARN, sjuka barn till och med?

-Ja, säger jag och startar ett bildspel med deras egna bilder från höstens kollektion för kvinnor. Hur skulle det se ut?

Tystnaden i rummet är så sublim att den borde kunna spelas in och sparas för eftervärlden.

Rättvisa, inte hämnd.

Jag promenerar med min gamla kompis Johan genom stan, när han plötsligt stelnar till utanför en blomsteraffär. Jag frågar vad det är och han säger att hans gamla mobbare från skolan står där inne bakom disken.

-Det där djävla aset fick mig att må dåligt hela högstadiet, säger han med en iskyla i rösten jag inte hört förut.

-Ja, men det var länge sen, du är förbi det nu, säger jag och försöker dra honom vidare.

-Han använde mig för att göra sig rolig inför de andra i klassen. Frågade om jag hittat mina kläder på återvinningsstationen, om jag trodde att mina finnar fick mig att se mer mogen ut. Han förminskade mig. Jag går in och slår honom på käften, säger Johan och håller på att tappa kontrollen.

-Var inte så omogen! Han blev florist och du blev riskkapitalist med flera miljarder på banken. Gudomlig rättvisa, säger jag och tror att saken är utagerad. Men jag tvingas hålla i Johan för att hindra honom från att springa in och göra något dumt.

-Låt mig sköta det här istället, säger jag till slut och håller Johans ansikte mellan mina händer tills han andas lugnt och kan fokusera blicken. Med tårar i ögonen nickar han tyst till svar.

Vi går in och Johans plågoande tittar upp utan att verka känna igen någon av oss.

-Hur går blomsteraffärerna? frågar jag glatt och låter blicken vandra över prakten i butiken.

-Jag ska inte klaga, även om folk är djävligt konservativa. Köper färdiga buketter och trista krukväxter, helt fantasilöst.

-Jag förstår, det lämnar inte mycket utrymme för din kreativitet och yrkesskicklighet?

-Exakt.

-Vad bra, för vi ska på en lite speciell tillställning och skulle vilja att du utnyttjar hela ditt kunnande och gör en sagolik bukett efter eget huvud. Pengar är inte ett problem.

Han skiner upp och drar igång skapandet av en uppsättning som är överdådig i sin blomsterprakt. Med ett hav av exotiska blommor där färgerna liksom glider i varandra, elegant separerade av blad som han skär till för att ge dem olika silhuetter med motiv. En häst, en palm och ett hjärta. Efter en evighet slår han till slut in hela härligheten i cellofan och överräcker buketten stolt som en tupp. 

-Utsökt, eller vad säger du Johan? Då sneglar floristen för första gången på Johan och någon sorts igenkänning sker. Floristen ler lite undfallande och frågar om de inte gått i skolan tillsammans.

-Nej, det tror jag inte, svarar Johan avmätt och tittar åt ett annat håll.

Jag betalar. Floristen följer oss belåtet med blicken hela vägen ut på gatan. Jag stannar till lite utanför skyltfönstret och vinkar in mot honom. Han vinkar lite osäkert tillbaka. Då tappar jag hela buketten på marken och utan att släppa honom med blicken stampar jag grundligt sönder den. Floristen skriker som Munchs Skriet där inne samtidigt som mina hälar förvandlar hans kreation till kompost.

-Alla borde ha dig som kompis, säger Johan tacksamt när vi går vidare.

-Jag vet, svarar jag. Men du behöver fortfarande jobba på din klädstil.

Våldgästningen.

Jag upptäcker att tomtedräkten missfärgats i tvätten och antagit ett batikmönster som skiftar i rosa och lila. Skärpet saknas så jag tar ett gammalt tyngdlyftarskärp och spänner runt midjan. Klockan är 7 på kvällen och min egen familj sitter katatoniskt i skenet av tv’n efter att ha druckit en glögg som jag spetsade till flygbränslenivå. Tomtemasken är intakt med sina två groteska, röda plastkinder som skär in under ögonen och liksom pressar ut ögonen så att jag ser glosögd och galen ut. Masken slutar under näsan och övergår där till skägget. Som ett ymnigt könshår rakt i ansiktet, med mina lite glöggblöta läppar mitt i. Ni fattar associationen.

Sen tar jag den gamla gjutesäcken som är fylld till bredden med besvikelser, tänder den gamla glaslyktan, sjunker ihop i hållningen och hasar mig ut i förorten. Jag går till Djursholm och väljer ut mitt årliga hus. Det enda kravet jag har är att det måste finnas spår av barn på tomten. Hockeymål, trehjulingar eller husdjursgravar. Jag slår med några knytnävsslag på trädörren så att det ekar genom huset. När en förvånad kvinna i kjol och knytblus öppnar så drar jag igång mitt uppträdande.

-Håhåjajaja, God Jul. Finns det några snälla barn här? hojtar jag med en grötig röst som jag stulit av Nils Dahlbäck från min barndoms naturprogram.

Innan kvinnan hinner reagera står plötsligt en flock barn bakom benen på henne och gastar i kör.

-Det är tomten, tomten är här, han har julklappar med sig!

Jag rör mig heroinlångsamt in i huset med leriga scooterkängor över oljade golv och orientaliska mattor. De andra vuxna i huset utbyter förvånade och lite oroliga ögonkast när jag når det perfekta vardagsrummet under barnens ivriga påhejanden. Jag slår mig ner i en gustaviansk fåtölj mellan granen och den öppna spisen med ett farbrorstön. Sen tar jag in sällskapet med blicken och nickar nöjt åt vad jag ser.

-Och var kommer den här tomten ifrån då? viskar en av de vuxna männen och liksom blinkar lite åt mig.

-Landet som ligger mellan sweatshopen i Asien och soptippen, viskar jag tillbaka och stirrar dött på honom tills hans nervösa leende slocknar som en lågenergilampa. Jag fiskar upp en handrullad cigg och tänder den med en liten gasolbrännare jag har instoppad i tyngdlyftarbältet. Sen vänder jag mig mot barnen med ett diaboliskt flin.

-Det är väl ingen av er som varit riktigt snäll i år? undrar jag och blåser ut röken rakt i deras förväntansfulla ansikten.

-JO! skriker alla barnen i kör. 

-Ok, men ingen öppnar förrän jag säger till, kommenderar jag samtidigt som jag snabbt matar ut ett paket till var och en i rummet.

-Nu får ni öppna, säger jag. Barnen sliter upp sina paket och tittar chockade på sakerna. En snaggad Barbiedocka med oljefläckar på, en tummad uppslagsbok från 70-talet, en luggsliten munkjacka med brännmärken och fläckar samt en nalle som saknar en arm och ett ben. De vuxna stirrar lika stumt på sina presenter. En lösgom, en pälsmössa där stora tussar päls saknas och en gammal sliten buttplugg.

-Fullt fungerande saker som slängts på tippen helt i onödan och som bekräftar vår arts predestinerade undergång, säger jag och pekar anklagade på sällskapet. Sen reser jag mig snabbt, fimpar på den sandfärgade mattan från Iran och går mot utgången.

-Slutet är djävligt nära nu, ropar jag profetiskt in i huset innan jag slår igen ekdörren med full kraft.

Att ge av sig själv.

Jag står vid charkdisken och väntar på min tur, när en liten kvinna dyker upp vid min sida. Hon har en banderoll över sin Barbourjacka med någon sorts text som jag väljer att inte läsa.

-Stör jag, frågar hon och ler inställsamt upp mot mig.

-Inte alls, ljuger jag för att inte skapa dålig stämning i butiken.

-Har du funderat på att donera dina organ någon gång? undrar kvinnan och plirar lite glatt mot mig. Då ser jag texten på hennes banderoll: MOD - Mer Organdonationer. Jag minns i samma ögonblick att jag pladdrat animerat om det här på någon middag, om att alla vi som ändå är ateister och lever utan hopp måste skriva upp oss. Det är vår skyldighet, minns jag att jag stod upp och ylade mot mina vänner.

-Ja, men jag har tyvärr inte anmält mig ännu, säger jag sammetslent och tar emot donationskortet och en penna som hon generöst erbjuder mig. Glasskivan som täcker sektionen där inälvsmat ligger tjusigt upplagt får tjänstgöra som underlag.

Jag känner mig generös och storsint, ända tills jag kommer till raden som undrar om jag vill exkludera några organ.

-Varför skulle jag vilja välja bort några organ? frågar jag kvinnan.

-En del har personliga eller religiösa skäl, säger kvinnan med huvudet lite på sned.

-Ja, det ska väl vara testiklarna då, säger jag och suger lite på pennskaftet. Jag har läst att transplanterade testiklar producerar spermier med samma genetiska kod som ursprungsägaren, fortsätter jag och ser bekymrad ut.

-Eh….jaha? Du gör som du vill, säger hon och flackar med blicken mellan fårtarmarna och kalvnjurarna.

-Då kan ju vilken idiot som helst bli far till mina barn, det går ju inte, säger jag och får samtidigt en ny ingivelse. 

-Säg såhär. Jag kan tänka mig att donera bort rubbet, men inte till vem som helst. Är vi överens då? 

-Nu är jag inte riktigt med dig…

-Jamen tänk om någon som rökt som en idiot hela livet ska få mina lungor. Eller om mina ögon hamna hos en nynazist, levern hos en kvinnohatare, min mjälte till en sexualförbrytare och njurarna till en svensk hantverkare. Det går ju inte. Jag vill att mina organ ska hamna hos människor som förtjänar en andra chans, säger jag och skrattar till.

-Organdonation handlar om att ge villkorslöst, det blir ohållbart för oss annars, svarar hon bistert.

Jag tittar länge på henne, skakar missmodigt på huvudet och suckar sen högt.

-Ja, men nu handlar inte allt om dig, eller hur? Nu är det mina organ, mitt eget kött och blod vi pratar här. Samtidigt sträcker jag min arm bakom disken och lyfter ut en kolever stor som en koskit och håller upp den i ansiktshöjd på henne samtidigt som jag höjer rösten.

-Annars kan du ju ta den här istället. Den ställer inga krav, den har inga moraliska hänsynstagande och bygger heller inte på att jag måste börja köra en motorcykel jag inte behärskar, klippa gräsmattan i flip-flops, simma med vithajar eller vara småpackad på Skanstulls T-banestation runt midnatt.

Kvinnan backar iväg från mig och kolevern som halkar omkring i mina händer, samtidigt som det plingar till och det är mitt nummer som får handla.

-Jag tar nog den här, säger jag till den finniga pojken bakom disken. Om inte kossan skrivit en lapp och sagt att hon inte vill säljas till folk som inte fyllt i sina donationskort, skrockar jag högt och får inte en enda gillande blick i hela matbutiken.

-Ja God djävla Jul på er också, muttrar jag samtidigt som jag går därifrån.