En kunglig vision.

Hovet ringde för några veckor sedan. Kungens 40 år på tronen skulle firas och de sökte desperat efter en idé som skulle kunna föreviga ögonblicket. 

-Underhållningen på Skansen sist för Madeleine och Chris höll på att ta kål på både äktenskapet och monarkin, så Kungen bad mig ringa till dig, förklarade kvinnan från Hovet.

-Varför mig?

-Kungen känner till att det var du som lanserade Plopp som lite större stycksak.

-Ja, det var en av mina största utmaningar som yrkesman. Balansakten mellan att inte skrämma bort målgruppen med löständer och samtidigt locka sockerberoende snorungar.

-Kungen älskar Plopp och har därför stor respekt för dig.

Jag sa att jag skulle fundera lite och återkomma. Två dagar senare ringer jag upp henne.

-Jag tänker mig en hyllande dokumentär?

-Det låter bra.

-Två tänkbara vinklingar. En är ett porträtt av den store monarken, med hela batteriet av maktsymboler. Emotionell musik och bilder på Kungen i olika möten med potentater från hela världen i storslagna miljöer. Han har kronan, spiran, manteln och det där bouleklotet i guld i varenda scen.

-Riksäpplet?

-Whatever, hela klabbet, fullt pådrag, som en mäktig engelsk kostymfilm. Slutbilden blir när han står på taket till slottet och blickar ut över den glittrande Stockholmsnatten. Likt en superhjälte som med öm blick alltid vakar över sitt kungarike.

-Jag tror inte att Kungen skulle känna sig så bekväm i den rollen.

-Då har vi underifrånperspektivet. Kungen går klädd i scoutuniform genom hela programmet, det skapar sympatier och ger bilden av en naturälskande människa.

-Kungen hatar att ha på sig den.

-Det skulle han tänkt på innan han blev Hedersordförande. 

-Ok, fortsätt.

-Han är en man av folket. Vi följer med när han handlar lågenergilampor på en byggvaruhandel, äter en kebab med en polare, köper en bag-in-box på bolaget och tar sen flakmoppen hem till Drottningholm där han går runt och dammsuger otroligt grundligt.

-Nej, det här....

-Sen klipper vi oväntat och dramatiskt till när han döper krigsfartyg och jaktplan. 

-Fortfarande i scoutdräkt?

-Självklart. Vi förmedlar subtilt känslan av en överbefälhavare med militär pondus men samtidigt känslan av en liten pojkes härliga nyfikenhet.

-Jag är ledsen, men jag tror inte vi kan......

-Ok, man kan blanda koncepten också. Kungen står i scoutdräkt på slottets tak och sjunger Kungssången a capella, lite vemodigt men samtidigt enormt starkt och emotionellt. Sen backar kameran och vi gör ett helikopterlyft, Kungen blir mindre och mindre, men fler och fler röster sjunger plötsligt Kungssången. Vi flyger sen över Sveriges böljande landskap där människor lagt sina arbeten ifrån sig och står i givakt och sjunger som ett enda gigantiskt körslag.

-Nu fick jag gåshud, kvittrade kvinna från Hovet.

-Själv har jag rabarbersvaj.

Operation struts.

Tommy är 18 år, hockeyback och son till goda vänner. Jag träffar dem på en sommarmiddag och när sonen är utom hörhåll väser föräldrarna bekymrat att han planerar en tatuering. De har försökt att avstyra det men klassiska pedagogiska verktyg, som hot och mutor, har visat sig helt fruktlösa. Jag säger att Tommy är en vuxen människa nu och att man måste tala med honom som till en en annan vuxen. De tittar vädjande på mig och undrar om inte jag, som lyckats fostra två bläckfria döttrar och som fortfarande klär mig som om jag vore 22, skulle kunna göra ett försök.

Smickrad över tilltron till mina förmågor drar jag mig sakta bort till den delen av tomten där ungdomarna står och dricker öl. 

-Hej, säger jag till Tommy och de fem andra i gruppen. De hälsar och nickar lite mot mig. 

-Kul att du ska tatuera dig Tommy, öppnar jag.

-Tack, jag visste att du inte skulle ha några problem med det.

-Verkligen inte, jag stödjer dig till 100%.

Han skiner upp och berättar entusiastiskt för mig och de andra att han surfat i månader på nätet efter motiv och stilar och sen besökt flera studios i stan och kollat in deras yrkesskicklighet. Till slut frågar jag neutralt vad han valt för motiv. Han ler stolt och berättar att han tänkt en hel på det. 

-En struts, säger han och strålar.

Här svajar marken till lite under mina fötter men jag försöker behålla fattningen.

-Jag tycker att det är så djävla coola djur, fortsätter Tommy entusiastiskt med lite högre tonfall.

-Och exakt var tänkte du ha den? undrar jag och märker att min röst hårdnat en smula.

-Här, på insidan av låret, säger han och markerar området mellan knäskål och skrev.

Jag drar handflatorna över mitt ansikte och försöker att behålla lugnet.

-Så när jag har boxerkalsonger på mig så ser man bara benen på fågeln sticka fram i underkant, broderar idioten vidare.

-Det här låter ju helt genialiskt Tommy. Så strutsens huvud ska liksom övergå i din...penis...., är det så du tänkt?

-Nej.....så har jag inte tänkt, fan är du inte klok?

Här höjer jag rösten väsentligt och tar tag i Tommys skjortslag.

-Ja, men vad ska jag tro här Tommy? Du väljer att föreviga en varelse som huserar en hjärna på 40 gram och som inte ens kan flyga, trots att det är en djävla fågel. 

-Den springer i över...

-Visst, men var är strutsens huvud då? Inte i sanden uppenbarligen, det kanske försvinner upp i röven på dig, ja det är ju kreativt och roligt.

Tommy tittar storögt på mig och skakar sakta på huvudet.

-Ja, det är ju inte straffbart med tidelag i Sverige så det behöver du inte oroa dig för i alla fall.

Min volym har successivt höjts och nu skvätter jag saliv i Tommys ansikte samtidigt som han skrämt tittar på mig.

-I bästa fall kanske det bara ser ut som om du föder en struts mellan dina hockeylår. ÄR DET DET DU VILL?

Jag är nära att börja gråta av frustration och hela trädgårdsfesten stirrar på mig. Så jag släpper Tommy och klappar febrigt med händerna på hans skjorta och hans axlar.

-Så ja. Jag ser verkligen fram emot att se den där. Lova att säga till mig när den är klart, ok? väser jag fram och samlar ihop mig. 

Sen vänder jag tillbaka mot hans föräldrar och alla andra som tystnat och följer mig med blicken. Jag nickar samlat och subtilt mot föräldrarna, som en läkare som ordlöst förmedlar att operationen var lyckosam. Patienten lever och det onda är borttaget.

Obama knackar på.

De ringer från regeringskansliet. Presidenten har tydligen överraskat alla med en önskan att få träffa en ”vanlig svensk” och eftersom alla på regeringskansliet läser min blogg, så dök mitt namn upp. Jag avböjer först, eftersom jag har ett boreliatest inbokat, men inser snart att de redan bestämt sig. Säpo har kollat upp mig, kommunen spärrats av och attackhelikoptrar fått tillstånd att hoovra runt kvarteret där även en ring av beväpnade vakter ska stå.

Jag lägger på och tänker att jag hinner tokstäda, få på mig en kostym, borsta tänderna och uppdatera mig lite kring internationella frågor. Men så minns jag orden från regeringskansliet om en vanlig svensk. Jag inser att Presidenten vill träffa MIG som jag ÄR, inte som den jag skulle vilja vara. Så tvättstugan får fortsätta se ut som Beirut, underkläderna på badrumsgolvet får vara kvar, likaså ostbågarna på den vita skinnsoffan och mina gamla hudceller som bildat dammtussar i hörnen. Mina Bamsetidningar får fortsätta att ha en framträdande plats i vår bokhylla, på samma sätt som bananlikören, elefantölen, bag-in-box’en dominerar i kylen.

Barrack anländer tidigt på förmiddagen, direkt från Arlanda. Jag öppnar ytterdörren i träningsoverall, foppatofflor och en frisyr som bara en dunkudde kan åstadkomma. Jag ber honom att ta av sig skorna i hallen, sen kör jag den obligatoriska husesynen. Jag beskriver med bedövande tristess vilka renoveringar vi gjort i huset och vilka som står på tur. Jag tar ett kort sidospår och pratar om hantverkare i allmänhet och flikar in några rasistiska uttalanden om de utländska. Självklart med öppningsraden ”jag är inte rasist, men...” Vi avslutar förstås i pannrummet där jag stolt visar bergvärmepumpen och detaljerat redogör för hur mycket pengar den sparar mig. 

Sen placerar jag Obama vid köksbordet där smulorna från brödrosten skapat en illusion av en strukturtapet. På den 90 tums LED-TV jag har på köksväggen rullar en gladporrfilm från 70-talet samtidigt som jag girigt röker en röd Prince under köksfläkten ända ned till filtret. Sen skär jag upp kanelkransen och häller upp bryggkaffet som stått hela morgonen. Jag bryter isen mellan oss på nytt genom att humoristiskt berätta att hans namn på svenska betyder ”a temporary shed”. Han nickar, ler plågat, dricker lite kaffe och frågar sen efter toaletten. Jag pekar och ropar glatt att det bor en silverfisk i sockeln som lite sällskapssjukt dyker upp varje gång man är där.

När han kommer tillbaka pladdrar jag på om vår svenska förträfflighet, den oöverträffade naturen, det fredsälskande folket med sitt utvecklade miljömedvetande och våra exportföretag som är lite bättre och mycket mer moraliskt ansvarstagande än resten av världens. En halvtimma senare skakar han min hand för andra gången och ser väldigt blek ut. Han säger att det här besöket gett honom en ovärderlig bild av Sverige och svenskarna. 

Jag dunkar honom i ryggen, ger honom en dignande soppåse och ber honom kasta den i tunnan på vägen ner.

Vi som inte passar in.

Flygvärdinnan kommer fram till mig när dörrarna till kabinen stängts.

-Jag ser att du är lång, det finns plats vid nödutgången som du kan byta till.

-Jag är inte lång, svarar jag, jag är vertikalt utmanad.

-Jaha, jag tänkte bara att du kanske vill ha lite mer benutrymme?

-Mmm. För att såna som jag ska helst inte blandas med folk av ”normallängd”?

-Nu tror jag nog att du missuppfattar mig.

-Inte alls. Jag är så trött på att bli kategoriserad och reducerad till ett fördomsfullt ord som ”lång”. Ett ord som antyder att jag är avvikande från normallängd - vad det nu är? 

Flygvärdinnan tittar på mig och vet inte riktigt vad hon ska säga, så jag fortsätter.

-I hela mitt vuxna liv har jag tvingats falla på knä för att kunna ta ut pengar ur bankomater. Jag slår i huvudet i räckena på tunnelbanan, jag hackar silverlök på köksbänken med ryggen krökt som en vindpinad buske. I mitt arbete med korta, manliga uppdragsgivare har jag tvingat hantera vår nivåskillnad för att inte äventyra samarbetet. Ibland reser jag mig inte upp för att hälsa, utan sträcker bara fram handen. Ofta ber jag att få sitta kvar i rummet efter mötet och ta några samtal och någon gång har jag gjort en närmast perfekt Stephen Hawking imitation för att få sitta kvar.

-Jag tycker att det är attraktivt med långa män, säger plötsligt flygvärdinnan och ler lite mot mig.

-Ha, det säger alla. Men vänta bara vad folk kommer att säga när du går arm i arm med mig. ”Åh, hon har gjort det svårt för sig. Konstant nackspärr. Det kommer att bli dyrt med en säng som är 2.10 lång. Hon kommer att få jobbiga förlossningar.” Då är det inte så kul längre.

-Jag måste förbereda för take-off, suckar flygvärdinnan och tänker gå. Jag fångar hennes arm och drar henne desperat till mig igen.

-Och trots att jag betalat lika mycket som alla andra här påminns jag konstant om att stolsryggarna är byggda för människor av en annan längd, att benutrymmet är anpassat efter en annan sorts ben, att mellanrummen mellan stolarna är anpassade för ”normalstora” människor. Flygplanstoaletten är egentligen den enda platsen där min kroppsstorlek har en positiv effekt. Jag står med pannan pressad mot den välvda flygplanskroppen och axlarna inklämda mellan spegel och sidovägg, vilket innebär att jag aldrig behöver oroa mig för att tappa balansen i en luftgrop och kissa ner mig själv...... 

-Tack, jag tror jag förstår....så du vill inte byta plats?

-Du kan inte sätta mig i business? säger jag med vädjande blick mot henne.

-Det går tyvärr inte för att....

-Jag fattar, jag fattar, ni vill inte smutsa ner affärsklassen med en andrasortering av mänskligheten.

-Ska du ha nödutgången eller inte? säger hon plötsligt irriterat.

-Ja, nu känner jag ingen behandlingen av oss. Föraktet, intoleransen, förföljelsen...

Hon lämnar mig med raska steg och jag sitter kvar och känner mig....lång.

Bajsmackan.

En inbjudan till en kräftskiva i Småland kommer via sms. I min iver att tacka nej snabbt så slinter mina överdimensionerade fingrar på telefonen och spellchecken ändrar det till ”tack vi kommer gärna”. Och då är det kört. Det handlar inte bara om att Småland ligger långt bort och är ett hopplöst landskap, det handlar om människor som är mer framgångsrika än jag. Och som därmed per automatik är obehagliga och tråkiga. Jag gör ingen hemlighet av mina borgerliga sympatier, men har också en tendens att förvandlas till Jan Myrdal när jag umgås med folk som det gått bra för.

En vecka och ett ark betablockerare senare sitter jag därför med en restylanretuscherad 35-åring till bordet och en kutryggig figur ur adelskalendern på andra sidan. Jag gör allt i min makt för att spela intresserad, avkopplad, glad och med på noterna. Men det finns gränser för hur ofta jag orkar höra hur fantastiskt Verbier är runt nyår, vad ont det var om ripor i år och hur svårt det är att hitta bra barnfickor nu för tiden. Och de ändlösa berättelserna om kräftorna som kommer från en sjö som någon vid bordet för övrigt äger.

Jag kopierar min bordsdams sätt att skala kräftorna för att försöka hålla mig själv i schack. Huvudena i vackra formationer. Stjärtarna för sig och bajssträngarna för sig. Jag tar en rostad macka, brer med silverkniven samtidigt som min bordsdam börjar prata om hur bra och viktigt det är med fils de commis. Så att gamla gårdar och herresäten kan stanna i släkten. Killen ur adelskalendern nickar med slutna ögon och applåderar genom att slå med fingrarna på ovansidan av andra handen.

Då vet jag inte vad jag ska säga, utan lägger bara upp hela högen med bajssträngar på min macka. Min bordsdam tittar förvånat på mig, så jag frågar om jag får ta hennes också. Utan att vänta på ett svar drar jag hennes bajssträngar med min hand upp på min macka. Sen tar jag en gigantisk tugga och sen en till. Jag mumlar med hela munnen full av den svarta sörjan.

-Fantastiskt. Vilken härlig sälta, säger jag samtidigt som det rinner svarta rännilar utmed min haka och ned på mitt mitt vita skjortbröst. 

Sen reser jag mig ostadigt upp och lyfter glaset mot församlingen som nu sitter som Barbie&Ken-dockor och stirrar på mig.

-Måste tyvärr gå. Jag har ett möte med de Röda Khemererna.

På parkeringen petar jag sen in ett kräftskal in i ventilationen på värdens Landrover. Så att han kommer minnas den här kvällen i evigheter.

Bättre än att simma med delfiner.

När solen gått upp och en tunn dimma låg över Comosjön gick jag ner till stenbryggan. Jag schasade bort åtta änder och deras luddiga ungar innan jag naken gled ner i det klara, spegelblanka, sötvattnet. Jag simmade utåt sjön, samtidigt som jag betraktade bergstopparna som omgärdar sjön. Det är någonting speciellt med att bada naken. Kanske är det kvarleva sedan fosterstadiet, eller så är det kittlingen över att vara naken på en offentlig plats.

Plötsligt såg jag en annan man som också tog av sig naken och gick ner från min brygga och simmade ut i sjön. Jag tänkte inte mer på det och simmade ryggsim med blicken mot ett sjöflygplan som just lyfte. Plötsligt noterade jag att mannen crawlat ikapp mig och låg bredvid och började imitera mitt ryggsim. Eftersom jag visste att han hade ett hus i området så kände jag omedelbart igen Clooney och nickade till en tyst hälsning. Han nickade tillbaka och log sitt härliga leende.

Som på en given signal började vi simma synkroniserat, med en artistisk fördröjning i varje simtag. När armen var som högst så pausade den en sekund, innan den drevs ner i vattnet och ersattes av den andra armen som restes. Harmoniskt rörde sig George och jag genom det blågröna vatten. Helt synkroniserat roterade vi plötsligt och övergick till ett sublimt fjärilssim. Likt två sjöfåglar på väg att lyfta flaxade vi graciöst fram över sjön. Som på en given signal dök vi sen ner under ytan. Vi stannade med huvudena mot botten innan vi sakta och i sublim harmoni sträckte upp varsitt ben upp mot vattenytan. Först syntes bara våra tår, sen reste sig våra ben ur vattnet som två håriga skulpturer, innan de sakta roterade för att sen som på en given signal sjunka ner under ytan igen. Därefter flöt vi upp till ytan med våra fotsulor mot varandra och armarna utsträckta. Som en spegelbild av Da Vincis ”Den Vitruvianska mannen”. 

Sen snurrade jag och fattade Georges anklar och han crawlade med sina armar, samtidigt som jag sparkade med mina ben. Vi förvandlades till en crawlande varelse på dryga 4 meter som forsade fram genom vattenytan med en imponerande hastighet.

Slutligen steg vi upp på bryggan, tog på oss våra morgonrockar och flip-flops. 

-Thanks for the swim, sa George och drog med händerna genom sitt fuktiga hår.

-Same time tomorrow? 

-You got it.

Surrogatpappan.

Jag missbedömer solens styrka, mina italienska gener och slarvar med solskyddet. En brännblåsa brer ut sig över vänster bröst, mellan nyckelbenet och bröstvårtan. Det blodröda området lugnar sig på eftermiddagen då huden istället sväller upp till en gigantisk vattenblåsa. Som ett silikonbröst, tänker jag utan att veta någonting om det.

Jag vågar inte punktera den och tillbringar hela kvällen ensam hemma framför italiensk TV. Till och med nyhetssändningen är som en sorts gameshow där gamla män ska bedöma unga kvinnors utseende. Natten är smärtsam och sömnlös och någon gång runt tre frigör jag mig från de svettblöta lakanen och går in i badrummet, fast besluten om att göra slut på den grapefruktstora blåsan. Men när jag står där med nagelsaxen och letar efter ett lämpligt ingångssnitt, så ser jag den. En liten, ensam fisk simmar runt inuti blåsan. Den stannar upp för ett ögonblick och möter min blick genom skinnet. Jag ryggar instinktivt tillbaka och tappar saxen i golvet.

Koleriskt tillbringar jag resten av natten genom att promenera mellan badrumsspegeln och min bärbara dator. Jag försöker koppla upp mig mot någon läkarsajt, men usb-stickan presterar aldrig mer än mellan 2kb/s och 16kb/s. Det skulle går fortare att springa hem till Sverige och rådfråga en läkare. Så jag ringer ett nummer till en lokal läkare som sitter på kylskåpet i huset jag hyr. Han pratar ingen engelska och jag svamlar mer osammanhängande än någonsin på italienska. Ord som ”fisk...fångad, inuti mig, hjälp” tror jag går fram. Men när han rekommenderar ett samtal med en psykolog så inser jag hur fruktlöst det är.

Min hjärna går på högvarv för att försöka förstå hur fisken hamnat inuti mig. Brände jag mig och badade sen och fick in rom och mjölke? Äcklat halsar jag en flaska grappa för att somna och vaknar dagen efter med en fruktansvärd huvudvärk. Fisken är kvar och glor anklagande på mig genom badrumsspegeln när jag borstar tänderna. Blåsan är fortfarande lika stor, men det som verkligen bekymrar mig är att fisken verkar ha växt under natten. Hur den hittat något ätbart där inne vill jag inte ens fundera på, men nu ser man helt klart att det är en normalstor ansjovis som bor där inne. Inte min favoritfisk men å andra sidan bättre än en barracuda.

Jag tar på mig en rymlig skjorta och ett par shorts och bestämmer mig för att ta mig till Apoteket. Det är en ensam kvinna bakom disken och jag frågar hoppfullt om hon pratar engelska, vilket hon naturligtvis inte gör. Jag förbannar beslutet att dubba all internationell film som sänds i landets till italienska och öppnar upp min skjorta. Hon måste tro att jag är en transsexuell blottare som enbart finansierat sitt ena bröst, för hon slår mig stenhårt på blåsan som briserar. Vatten och var plaskar ner på stengolvet, tätt följt av ansjovisen som ligger och sprattlar efter syre. Kvinnan skriker och min första instinkt är att rädda ansjovisen som ju på något sätt är en del av mig. Jag tar varligt upp fisken i mina händer och springer så fort flip-flopsen bär till stranden. Jag sätter mig på huk, sänker mina slutna händer under vattenytan och känner de svaga kittlande rörelserna av fenor och fjäll. När jag öppnar mina händer simmar anjovisen först ut ett par decimeter, innan den vänder sig om och liksom tittar tacksamt på mig. 

-Ti amo, säger jag lågt. 

Sen simmar den ut till havs.