Den perfekta djävulen.

Jag sitter på piazzan i Pietrasanta. En mindre by i Toscana, granne med Lucca åt ena hållet och de imponerande marmorbrotten i Carrara åt andra hållet. Det man först utgår ifrån är snö uppe på bergen, är i själva verket marmor som lyser och skimrar. Det var därifrån Michelangelo lät hämta det kvadratiska blocket ur vilken han sen skulle hamra fram David. Jag sippar på en Aperol Spritz, en läskande drink med lite bitter smak, och studerar folklivet omkring mig.

En 8-årig pojke fångar så småningom min uppmärksamhet. Han jagar duvorna på torget iförd shorts och en blå Super Mario t-shirt och försöker stampa på dem med sina espadrillos. Målmedvetenheten är imponerande och flera gånger är han skakande nära att trampa en duva rakt över ryggen. Ingen på kaféet eller torget reagerar när pojken ursinnigt jagar vidare.

Jag tänker att pojken kanske också är ett block av marmor, ur vilken en dag hans anlets- och karaktärsdrag ska skulpteras fram ur. Men jag ser ingen nutida David i den lilla pojken framför mig. Bara en tragisk varelse som kommer att bli en belastning för släkt, familj och samhälle. Samtidigt minns jag att ju tidigare man ingriper mot den här typen av beteenden, desto större är möjligheten att pojken hamnar på rätt köl. Alla är vi marmorblock från början, tänker jag storslaget och hoppas att någon förälder snart ingriper.

Det är då pojken får syn på en liten vit duva i ett hörn av torget. Den pickar brödsmulor på gatan, omedveten om att en knubbig mördare ställt in siktet och smyger sig närmare. Ingen mer än jag verkar se det hända och jag kan inte sitta still och se detta brott begås framför mina ögon. Symboliken är för stark, den lilla, vita fredsduvan kommer att krossas om jag inte ingriper. Så jag reser mig upp och följer efter pojken med raska steg. Jag hinner ikapp honom runt ett hörn till en tom gränd, där han precis rest sin fot över duvan och ska trampa till när jag väser på perfekt italienska.

-Vad fan håller du på med din djävla hängkuk?

Kanske inte exakt den fras jag sökte, men en av de få jag behärskar till fullo och som visat sig användbar i trafiksammanhang.

Pojken tittar förvånat upp på mig och duvan flaxar iväg upp mellan huskropparna. Jag följer den med blicken när den passerar tvättlinorna där damunderkläder och handdukar sakta vajar. Pojken är fortfarande i någon sorts chock när jag lugnt berättar för honom att små pojkar som dödar och plågar djur ofta blir psykopater. Människor utan samvete som sen hamnar i fängelse eller blir intagna för psykvård. Här överväger jag att brodera vidare kring risken att bli gruppvåldtagen och knivskuren, men bestämmer mig för att det här inte är tiden eller platsen för de detaljerna.

-Är det där du vill hamna? frågar jag honom vänligt och går ner på huk.

Pojken får plötsligt någonting roat i blicken. Sen slår han sitt ansikte stenhårt i stenväggen vid sin sida. Blodet forsar ut från näsa och hans spruckna läpp samtidigt som han ler skevt mot mig, innan han kastar sig på marken och vrålar.

-Hjälp, hjälp, hjälp!

Jag står kvar på knä och är helt handfallen, pojken tar då tag i min högerhand och gnuggar den i sitt blodiga ansikte. Samtidigt hör jag hur alla stolar på baren i piazzan skrapar till och faller till marken. Sen ljudet av ett 30-tal par skor som är på väg åt mitt håll. Jag inser att jag underskattat den lilla tjocka pojken, det här är psykopaternas Michelangelo. Ett litet djävulskt mästerverk som säkert kommer att bli premiärminister om 20 år.

-Du har precis det som krävs, säger jag och klappar honom på kinden. Sen springer jag för allt vad benen bär.

Min människosyn.

-Visst är du feminist, Anders?

-Jag är sprungen ur en kvinna, jag växte upp med tre kvinnor, jag är gift med en kvinna och jag har uppfostrat två kvinnor. Så svaret på frågan är förstås: Absolut inte.

Hon som frågade är en välkänd journalist som hoppades på min medverkan i en genusdebatt i Almedalen. Nu såg hon inte lika entusiastisk ut längre.

-Du skämtar?

-Verkligen inte. Efter ett helt liv omgiven av östrogen har jag vuxit upp helt utan manliga förebilder. Så nu prisar jag ögonblicken när jag får sitta tillsammans med andra män. Jag njuter av varje sekund och lyssnar andaktsfullt på det självbelåtna pladdret som bara syftar till att markera revir och position i rummet. För några hundra år sedan kissade män inomhus, nu sköter vi det genom att sitta med benen brett isär och slumpmässigt droppa begrepp som ”strategi, time to market, benchmark, högt upp i näringskedjan...” Ibland pratas det om kvinnor också, sexuella snedsteg och bristande engagemang för barn och hem legitimeras med analogier från djurriket. ”Lejonhannen har alltid flera honor. Det är helt naturligt för att säkra flockens tillväxt. Hos de flesta arter är det honorna som tar hand om avkomman och hannarna som står för jakten.” 

-Jag hör ju att du är feminist.

-Nej, jag är mer demokratiskt lagd och hatar alla människor lika mycket.

Husvagnssemester till havs.

En vän har köpt en båt. Jag stod vid sidan om och försökte nå igenom med förnuftsmässiga argument emot. Den enorma prislappen, den korta säsongen, det lynniga vädret och varvskostnaderna. Ingenting bet och jag insåg att båtägare lever under en sorts självbedrägeri som går utöver det vanliga. 

-Det är en enorm frihetskänsla att bara ge sig ut på havet. Jag tror det sitter i generna, sa min vän lyriskt när vi satt på plastdynorna i sittbrunnen.

Jag svarade att jag antagligen saknade den där genen där man pressar in familjen i en minimal farkost som dryper av fukt och mögeldoft och kallar det för semester. Han skrattade till och smekte med handen över ratten.

-Du skulle gilla det Anders, att bara ge sig ut och framåt kvällen sen ankra upp i en avskild bukt, njuta av tystnaden och naturen, det är livet, fortsatte han och tog på sig den vegamössa som ingick i köpet.

-Vet du, sa jag. Det är nog inte båten jag inte klarar av, utan mer människorna.

-Hur menar du?

-Båtfolket, som skvalpar omkring i skärgården och stirrar maniskt in i en GPS-plotter för att slutligen förtöja vid samma bryggor där 100 andra båtar ligger och skaver mot varandra. Sen sitter alla som en flock fiskmåsar och äter burksill på papperstallrikar och dricker lådvin i industriella mängder iförda fasansfulla kläder, gärna med en scarves runt halsen.

-Anders, lugn nu....

-De granskar och dömer andra båtägare och deras farkoster. Träbåtägare fnyser åt plastbåtägare och vice versa. I takt med att lådvinet töms tvingas de slutligen ner i ruffen för att, i bästa fall kissa, i ett öskar eller hink som de sen balanserar ut och tömmer diskret ut från aktern samtidigt som barnen i grannbåten borstar tänderna i havet. Östersjön smakar aldrig mer bräckt än så. 

Min vän hade vid det här laget tagit av sig vegamössan och liksom viftande den framför mig, men jag hade precis fått upp ångan.

-Sen kommer nattens blodbuss, mygg stora som humlor, och dricker sig proppmätta tills de flaxar asberusade genom den frostkalla sommarnatten. Då kryper båtfolket ner i ruffen till det hopplösa skenet av en fotogenlampa som effektivt förbränner allt syre som finns i den klaustrofobiska glasfibersarkofagen. De ligger i sina ”bingar” som har samma rörelseutrymme som i en magnetröntgenkamera och andas in varandras acetondoftande utandningsluft. Eventuella impulser till semestersex dödas slutgiltigt av att grannbåten som spelat E-type sedan kl 3 på eftermiddagen nu gått över till Skrillex. Det enda kluckande ljud som går att urskilja är den andra grannbåtens septitank. ”Det här är livet” tänker båtfolket. Ett folk som anser sig vara finare än de som åker på husvagnssemestrar, trots att de ägnar sig åt exakt samma sak. 

Min vän reste sig upp och gick upp på bryggan utan ett ord eller en blick åt mitt håll. Jag tror inte han var arg på mig, han hade nog bara efterköpsdissonans.

Pipsprängning på krogen.

Det är en hårfin skillnad mellan att ge bra service och vara påfrestande. Balansgången blev extra tydlig för mig i helgen när jag och min familj var ute på krogen. Servitören öppnade starkt med att hälsa lite för glatt och familjärt på oss alla. Han var under 30 år och talade ändå som om han hade i en roll i svensk pilsnerfilm.

-Varmt välkomna go’ vänner, varmt, varmt välkomna. Och vilken kvinnlig fägring du har med dig, blinkade han kamratligt till mig.

Redan där knöt sig min högerhand ofrivilligt till en knotig hickoryrot. Jag nickade stumt till svar för att liksom skapa en balans mellan oss, en subtil signal om att han skulle tagga ner lite. Han begrep det förstås inte utan la en hand på min axel (ett gigantiskt misstag) och ledde oss mot bordet. Där frågade han vad han kunde erbjuda ”för att fukta våra strupar”. Jag höll emot impulsen att slå honom och vi beställde under hans märkliga bifall.

-Utmärkt val, utmärkt val, gott folk.

Efter ett kort tag återvände han med två cola light, ett glas rosé, en alkoholfri öl och sjönk ner på huk vid bordsänden, la huvudet lite intimt på sned och ställde en helt idiotisk fråga.

-Så, vad tycker herrskapet om för typ av mat? 

-Spelar det någon roll? frågade jag snabbt. 

-Hur menar du,vännen? svarade han och log lite oroligt mot mig.

-Du antyder att du kan servera mig något som jag verkligen tycker om, men som inte finns på menyn.

Han skrattade till lite och bytte inriktning.

-Vad vill de tre sköna damerna ha, ska vi börja där?

Min familjs beställningar togs emot av honom under gillande nickar och instämmande hummanden. Till slut vände sig mot mig igen med sin lilla penna mot sitt lilla block.

-Och slutligen, vad vill min herre ha? 

-Har du grävling?

Han tittade glosögt på mig och blinkade till lite nervöst.

-Jag tycker väldigt mycket om grävling. Hjulhusmörad grävling på en hård macka med lite syltad lök och sicilianska oliver vid sidan om. Men om ni inte kan få till det så får det väl bli oxfilén med de rostade rotfrukterna.

När vår beställning sen serverades var han mer återhållsam och professionell. Jag trodde att kvällen var räddad, men precis innan han skulle återvända mot köket stannade han upp och kunde liksom inte låta bli.

-Ja, smaklig spis, kära vänner, väl bekomme!

Då brast det för mig och hade inte min fru greppat tag i mitt skärp så hade mina händer varit runt hans hals. Och likt en grävling hade jag inte släppt taget förrän det knakade. 

Scener från ett designmöte.

Av en slump hamnar jag på ett möte där ett designföretag ska prata med företagsledningen om en ny design av företagets starkaste varumärke. Jag är vän med VD:n och vi ska egentligen spela golf, men han drar in i mig mötet lite hastigt.

-Det går fort. Du kanske kan tillföra något?

-Jag kan inget om design, säger jag och följer lakoniskt med in i ett mötesrum där 12 personer sitter och ser uppjagade ut. Hälften av dem har antingen mössor på sig eller glasögon som skyddsombud skulle kunna rekommendera för svetsare. Jag utgår fördomsfullt och korrekt från att de kommer från designbyrån.

-Anders är en vän bara, säger VD’n när folk tittar på mig. Sen börjar designbyrån sin presentation och visar lite bilder som ger historiken kring produktens utséende och de förändringar som gjorts, vilka effekter de haft och vilka de överväger att testa nu. Jag håller på att kollapsa av tristess, i synnerhet när de börjar diskutera om Kalles frisyr kan bli lite modernare, om hans ögon ska bli lite mer öppna och inte kisa så mycket, om den blå bakgrundsfärgen skulle vinna på att bli lite mer ljusblå och därmed signallera både ”lekfullhet” och ”prisvärde”. Alla verkar vara överens om att Kalles skjortkrage är förlegad och borde ersättas med en mer folklig t-shirt.

Mötet hettar till lite när någon tycker att Kalle skulle äta en hård macka med kaviar på igen, som han gjorde förut. Någon från designbyrån håller på att få infarkt över den idén och menar att det är kunderna som ska köpa och äta Kaviar, inte Kalle själv. 

-Att backa bandet nu vore förödande, säger en person som rimligen aldrig ens sett ett kassettband.

-Vad tycker du Anders? frågar VD’n mig plötsligt.

-De där fräknarna, säger jag och pekar med min golfhandskebeklädda vänsterhand. En tryckt tystnad lägger sig i rummet. Jag reser mig upp och går fram till projektorduken och kisar på fräknarna i Kalles ansikte.

-De är centrala, säger någon från designbyrån med lite vibrato på stämman. Kalle ÄR fräknar, det signalerar dessutom hälsa, utomhus och vitalitet.

-Ja, jag kan ju ingenting om det där, men själv tänker jag bara på en skenande hudcancer, säger jag och skakar olycksbådande på huvudet. Alla i rummet kastar nervösa ögonkast mot varandra.

-Ett galloperande malignt melanom som gör att Kalle till slut bara sitter hålögt och knaprar cellgifter och släpar sig runt på olika strålbehandlingar.

-Vi kanske ska gå och golfa nu Anders, säger VD’n och bryter tystnaden i rummet.

Men jag har fått syn på någonting mer som jag vill dela med mig av.

-Och den där hyttventilen Kalle tittar ut genom, är den bra? Jag får en massa associationer till gamla tyska porrfilmer med män i sjömanskostymer som är på andra sidan av ventilen och......ja, eller katolska kardinaler för den delen som....

När VD’n och jag sitter i bilen lite senare på väg mot golfbanan trummar han lite på ratten och nickar belåtet.

-Skönt att du tog upp det där med hyttventilen Anders. Du satte nog ord på vad vi alla suttit och tänkt på runt bordet av och till. 

Nådastöten.

Jag kör hem från Småland. En del av Sverige som de lika gärna kunde använda för att göra testsprängningar av kärnvapen, om ni frågar mig. Jag har haft ännu ett fruktlöst möte med ett företag som envisas med att betala generöst för mina åsikter och råd, för att sen inte följa dem alls. Jag borde inte bry mig, tänker jag och kör utmed en hopplös, enfilig s.k motorväg helt utan vare sig sevärdheter eller mobiltäckning. Framför mig kör en tunnhårig gubbe sin Porsche och skickar SMS samtidigt. Det gjorde han redan när han körde om mig, det var därför jag tutade på honom och fick ett långfinger till svar. 

Plötsligt anar jag någonting som fladdrar till i vägrenen lite längre fram. En rörelse av någonting svart som liksom kastar sig in mot vägen. Jag hör ljudet av en kropp slå mot Porschen och ser det svarta byltet studsa ut i vägrenen igen med en våldsam hastighet. Gubben stannar inte, utan gasar snarare på. Det aset, tänker jag och bromsar snabbt in och känner hur adrenalinet forsar i blodet. Trevande går jag ut för se vad det är han har kört på. Jag sneglar oroligt åt alla håll, men ser ingenting. Kanske klarade den sig, vad det nu än var, tänker jag och är på väg att hoppa in i bilen igen, när ett gnällande ljud når mina öron. Det övergår till ett sorts rytmiskt ylande ljud och jag hämtar fram fälgkorset ur bakluckan innan jag går mot ljudkällan. 

Synen är fruktansvärd. En stor skogskatt ligger svårt skadad och försöker ta sig därifrån, men kroppen är illa tilltygad och lyder inte. Jag går fram till den och faller ner på knä med fälgkorset tryckt mot bröstet, som Påven, tänker jag utan att riktigt veta vad jag får det ifrån. Katten tittar vädjande på mig och jag vet vad som krävs av mig. Det går inte att vara svag nu, jag måste visa barmhärtighet och snabbhet. Jag lyfter korset mot den regntunga, småländska skyn och väser lågt för mig själv. ”God Gud förlåt mig”, vilket är otippat för en ateist, men just där och då kändes det så rätt. 

Sen slår jag. En gång, två gånger för att sen helt tappa besinningen och bara slå ursinnigt i chock, av sorg eller av nåd. Och kanske tror jag för ett ögonblick att det är Porscheägaren jag slår. ”Ditt djävla as, din djävla äckliga, förbannade, helvetes skithög....” skriker jag. Det är först när jag slutat slå som jag känner att jag inte är ensam. En buss fullastad med scouter i 9-års åldern har stannat bredvid mig. Ett 20-tal vargungar i uniform tittar chockat på mig där jag står i diket med blodstänk i hela ansiktet och fälgkorset luddigt av katthår. De står runt sin ledare, en kristuslik gestalt i löjliga kläder. Han håller för ögonen på några av barnen som gråter öppet, samtidigt som han tittar äcklat på mig.

”Det är en skogskatt” säger jag för att bryta den obekväma tystnaden.

Känslosamt möte med Meryl Streep.

Jag var i New York nyligen. Eller Brooklyn rättare sagt. Williamsburg för att vara kusligt exakt och samtidigt lite märkvärdig och trendkänslig. Eftersom vintern bitit sig fast som en grävling även där, var det rätt kallt och rått. Och för en känslig själ som jag innebar det att jag drabbades av en tråkig hosta. Så jag slank in i en mataffär för att köpa något jag kunde självbehandla mig med.

Jag hittade en stor glasburk med ekologiskt odlad honung bredvid vattenpiporna och gick nöjt för att betala. Kvinnan vid kassan bredvid mig kändes väldigt bekant på något oklart sätt, tills det gick upp för mig att det var Meryl Streep. Uppenbarligen ute med ett barnbarn. Jag försökte att inte stirra, men hade stora svårigheter att hålla blicken borta. När hon placerat barnbarnet i sittvagnen, kämpade hon med att försöka lyfta ner sin tunga matkasse från bandet. Jag hade precis betalat min honung och fått den i en plastkasse och grep tillfället. 

-Allow me Mrs Streep, sa jag och log älskvärt. Hon tittade upp på mig, samtidigt som jag drog min plastkasses handtag över handleden och därmed frigjorde mina händer.

Jag sträckte mig mot hennes tunga kasse utan en tanke på att min plastpåse med honungsburken liksom slungades som en katapult i samma rörelse. Meryl Streeps barnbarn fick burken med full kraft rakt i ansiktet. Skriket blandades med ett bubblande näsblod och katastrofen var ett faktum. Polisen anlände efter 12 minuter, vilken känns som en väldigt lång tid när man ligger med ansiktet mot ett stengolv och har en 120 kilos väktare på ryggen.

-I love your movies Mrs Streep, kved jag fram.