Ett litet världskrig.

När allt är klart och lungorna har en begränsad syreupptagning på grund av allt byggdamm du fått i dig, står du storögt och beundrar ditt nya kök. Efter en stund tittar du ner i flyttlådorna där stekpannor och kastruller bott den senaste månaden. Du kan inte för ditt liv förstå vems de här fula, flottiga köksredskapen är. Allt ser ut som om du just hämtat det från Myrornas. Du ställer motvilligt in dem i de nya blanka lådorna enligt ett eget, intuitivt system.

Efter två dagar är den nya spisen fortfarande helt oanvänd men nu är du så hungrig att den måste invigas. Kombinationen av ett enormt lågt blodsockervärde och en manual på samtliga europeiska språk som du inte behärskar gör att du slumpmässigt börjar trycka på alla knappar som spisen erbjuder. Det lyser, men ingenting verkar bli varmt. Så du prövar lyckan med den nya ugnen. Du gläds åt att du faktiskt får igång den och inser för sent att du satt den i rengöringsläge där den låser sig själv. Efter 35 minuter och 300 grader kan du skrapa ut falukorven som aska i botten på ugnen.

Du letar igenom alla dessa lådor som glider tyst och ljudlöst med speciella insatser för alla typer av redskap. I den sista lådan du öppnar hittar du platsen där du placerade de djupa talrikarna, logiskt bredvid müsli och sylvassa knivar. Sen öppnar du den nya kylen som är så hi-tech att du inte hittar yoghurten förrän den börjar pipa på en frekvens som är skakande likt tjuvlarmet. Du snor med dig en burk keso innan du kallsvettig slår igen dörren.

Den nya diskmaskinen har maskerats in med samma ytmaterial som resten av köket och är därför omöjlig att hitta. Du drog i en lucka tills naglarna släppte, sen fick det räcka. Du väljer därför att spara disk genom att skrapa ner den kremerade falukorven direkt i kesoburken. Så du står i ditt vackra nya kök och äter som en gris direkt ur burken, över vasken, eftersom du under inga omständigheter vill spilla på det nya golvet.

Med en lite bränd känsla i munnen noterar du sen att alla dina nya maskiner klingar på tyska namn. Du slås av att du kanske har lagt kriget bakom dig, men att tyskarna uppenbarligen inte gjort det alls.

Emigrationstankar.

Frågade en god vän vad han skulle sakna om han lämnade Sverige. Han satt uppkrupen i en fönsternisch iförd en stickad kofta och hade bägge händerna runt koppen till sitt örtté. Med ett introvert leende nickade han åt mig, ungefär som om han funderat på exakt denna fråga i större delen av sitt liv. Hade inte händerna varit upptagna hade han säkert fört ihop dem i en buddistisk hälsning.

Med blicken fäst upp mot den askgrå himlen svarade han med ett lite svävande tonfall, som Harry Martinson tänkte jag utan att egentligen veta ett dugg om den saken.

”Jag skulle sakna ljudet av knarrande snö under min skosulor.”

Jag nickade åt hans poetiska ansats och kände samtidigt en stark lust att bara slå honom i ansiktet. Hårt, kanske med ett sladdlöst ångstrykjärn. 

”Det kan man åstadkomma med potatismjöl eller talk” sa jag och försökte styra upp konversationen lite. ”Ta lite i handen och pressa med tummen bara.”

”Så vad skulle du sakna, Anders?” avbröt han milt med eftertryck på mitt namn.

”Inte så mycket.”

”Men säkert något?”

”Åh, jag vet inte. Offentliga toaletter som aldrig är rengjorda, butikspersonal som varken begriper service eller vad de säljer, betongflagorna från Slussen, påminnelserna från Transportstyrelsen, somrarnas bortregnade förhoppningar, köpcentrumens cancerlika tillväxt med exakt samma skitbutiker i alla och våra s.k Europavägar med en fil i vardera riktning. Vill du att jag ska fortsätta?”

”Vet du Anders, ibland får jag en sån lust att bara slå dig.”

Kostar det inte så smakar det inte.

Jag vet inte var det började. Fanns det i folksjälen från starten eller blommade det ut som syfilis under svältåren? Eller var det Ikea, H&M, Ö&B, Jula, Rusta, Prisextra och STOR STARK 29:- som gradvis förstörde oss? Det här att allt ska vara så billigt som möjligt. Vi är numera ett folk som helt förlorat vårt kvalitetsmedvetande till förmån för prismedvetande.

Det är därför upphandlingarna av äldrevården går åt helvete, utgångspunkten är att landstinget alltid ska välja den billigaste leverantören. Sen spelar de förvånade över att den som kostade minst också var den som presterade absolut sämst. Om ni frågar mig så handlar det inte ett dugg om vilken regi saker och ting drivs i, utan om beställare som pressar underleverantörer till den absoluta botten. Det är heller ingen slump att alla nybyggda skolor, sportanläggningar, simhallar och köpcenter ute i landet ser ut som provisoriska lador, det blev nämligen billigast så. Offentlig upphandling, du har många fula ansikten.

Och om folk vägrar att betala för mat som odlats eller producerats under rimliga förhållanden, så är det väl inte så konstigt att några ser möjligheter att färga en fläskfilé och sälja den som oxfile. Den utgångna köttfärsen kan märkas om och säljas igen och varför inte slänga ner lite häst i lasagnen? För folk märker ju ändå ingen skillnad.

Det är väl snart bara några bilmärken och advokater kvar som lyckas upprätthålla ett rätt självklart orsakssamband: Kvalitet kostar. Och det billigaste har en astronomisk prislapp.

Delfin eller människa?

Jag står och fingrar på en burk tonfisk i mataffären när en leende, 35-årig, småtjock gubbpojke i Coop-tröja kommer fram till mig.

-Den där är dolphin safe, det är därför den kostar lite mer.

-Jaha. 

-De använder speciella nät så att delfinerna inte fastnar.

-Där ser man.

-Tack för att du gör ett aktivt val och samtidigt stödjer....

-Du, om jag hade velat äta delfin så hade jag valt det. Nu håller jag i en burk tonfisk och förväntar mig varken delfin, fläskfärs eller majs i burken - utan just tonfisk. Inget mer, inget mindre.

-....men..det handlar ju om hur fångsten går till, ingen äter delfiner?

-Nej, av den enkla anledningen att de där gigantiska strömmingarna innehåller åt helvete för mycket miljögifter. Att hoppa genom rockringar och flamsa runt på rygg i en pool det kan de, men att äta rätt övergår tydligen deras förmåga. 

-...delfinen har ett nervsystem som påminner om människan...

-Ja, vi måste komma över den här stigmatiseringen av kannibalism, jag är helt på din sida där. Att döma av dina nagelband är du på god väg.

Den smygande tassens återkomst.

Min köksrenovering är inne på sin andra vecka. Någon undrade om jag blivit helt gråhårig över en natt, men jag förklarade att det bara var slipdamm. 

Eftersom hantverkarna har plastat över dörrar och fönster in till mitt kök, ser jag inte riktigt vad som föregår där inne. Ibland får jag för mig att de bara slår på slagborrar och cirkelsågar och sen sitter där och röker sina märkliga polska cigaretter och spelar kort hela dagarna. Så jag bestämde mig för att återuppväcka en figur från min barndom. 

Det var under perioden när indianer var populära i serietidningar och på TV. Så när jag fick äkta mockasiner i skinn i julklapp, föddes den mästerliga indianspanaren ”Den smygande tassen.” Nu, 40 år, 60 kilo och 1,5 meter senare, smög jag en smula osmidigare utanför mitt eget köksfönster, iförd ett par fodrade Foppatofflor, en ljusblå onepiece och en flaska vodka i handen. Spriten ingick i min plan om jag blev upptäckt, vilket jag naturligtvis blev. En av killarna klev ut genom köksdörren och såg mig stå på knä och försöka kika in genom det plastdraperade fönstret. Jag lyfte vodkaflaskan mot honom i en skål och tog en rejäl slurk och spelade full efter bästa förmåga. ”Njet vadna babushka” sluddrade jag fram. Det är visserligen en rysk fras jag snappat upp som betyder ”spotta inte på mormor”, men för mig är alla de där slaviska länderna och språken en enda ointressant gröt. 

För min polska hantverkare var det visst annorlunda, han förstod inte och ledde mig vänligt men bestämt in i huset och stoppade ner mig i sängen. Sen satt han på sängkanten och sjöng en bedrövlig polsk barnvisa som fick mig att minnas vänstervridna barnprogram från barndomen. Innan jag somnade frågade jag på engelska hur bygget fortgick. 

”Vi är snart färdiga” svarade han på fläckfri svenska. 

”Nostrovia!” sa jag och slocknade.

Spådomar och vedergällningar.

På nyårsnatten förutspådde jag ett fantastiskt 2013. Iförd min bästa bäverpäls och en flaska Absinth i handen basunerade jag ut att de fattiga skulle få det bättre, de ensamma skulle bli mindre ensamma, de svaga bli starkare och de missförstådda skulle visserligen fortsätta att vara missförstådda, fast på ett nytt sätt som gjorde att de kändes mindre tröttsamma. Jag blev rörd av min egen storsinthet där jag stod på Mariaberget och såg fyverkerierna spraka över min stad. Tänk att jag rymmer så mycket människokärlek, tänkte jag belåtet för mig själv.

Dagen efter vaknade jag febersvettig med nattsärken virad som en elkabel runt min värkande kropp. Influensan hade intagit mig med full kraft och dagarna som följde pendlade jag mellan liv och död med magsaften som enda sällskap. Jag insåg att influensan genomskådat mig, att mina generösa lyckönskningar egentligen bara handlade om en skamlös önskan om egen välgång. Influensan visste hur man läste undertext och hade bestämt sig för att straffa mig.  

Mitt förhållande till sjukdom är annars som en gammal indianhövdning, jag vill gå ut och lägga mig på en hästfilt i det fria. Rida ut stormen i ensamhet. Helst vill jag återvända till de levande, men tar inget för givet och kallar därför in min familj runt sjukbädden och dikterar ett nytt testamente vid varje förkylning eller influensa. Jag halvsitter i sängen och väser tårögt ut min sista vilja. Familjen himlar med ögonen och antecknar lite plikttroget. Jag känner mig lite missförstådd, fast på det där nya lite mindre tröttsamma sättet.

Prövningarnas tid.

Förändring är bra. Så tänkte min fru och jag när vi övervägde att sälja vårt hus och flytta in till stan igen. Ingen av oss är matematiker men vi konstaterade att om vi sålde för ett rimligt pris och betalade realisationsskatten så skulle vi ha råd att köpa 21 villor i Älgarås som ligger i Töreboda, landets lägst värderade kommun. Eller en designad tvåa på 45 kvm i innerstan.

Så vi bestämde oss för att bo kvar och renovera vårt kök istället. Möjligheten att få spendera obscena mängder pengar och samtidigt exponera hela familjen för ett motbjudande liv i ett månadslångt byggprojekt gick inte att motstå. Det är något visst med att få se sina älskade täckta i byggdamm och stå hopkurade som flyktingar i tvättstugan och värma en soppa på en kokplatta från förkrigstiden. Tvätten hänger från taket och vid ett tillfälle råkade jag panera en tubsocka och servera som wienerschnitzel. ”Tuggig, men mättande” var det diplomatiska omdömet från min yngsta dotters nya pojkvän. 

Klockan 7 på morgonen kommer hantverkarna med en uppsättning verktyg där förhållandet mellan ljudvolym och effektivitet verkar vara 10-1. Om jag vore mindre konflikträdd hade jag skeptiskt granskat deras arbetsinsats var 20:e minut. Istället gör jag mitt vanliga misstag, snackar med dem som om vi vore polare. Låtsas vara lite av en hantverkare själv, ljuger om att jag egentligen skulle gjort allt själv om jag inte var så upptagen med ”skrivbordsjobbet”.

Jag anstränger mig för att bli omtyckt trots att jag någonstans vet att de ser det som en svaghet som de hänsynslöst kommer att utnyttja. För säkerhets skull avrundar jag med lite snack om brudar på ett fördomsfullt sätt, eftersom jag tror att de uppskattar det. Jag skäms för mig själv, men kan inte hejda mig. Det är prövningarnas tid.