Ett ovanligt hett erbjudande.

Jag började nyligen prenumerera på en tidning som jag inte behövde. Genom att svara snabbt fick jag nämligen en present i form av produkten FlameBoy. En gasdriven brännare avsedd för efterrätter. I presentationen stod det att den var så snygg att den kunde stå framme på bordet, så jag lydde det rådet. 

Några kvällar senare är jag barnvakt åt våra goda vänners 4-åriga son. Han får tag i brännaren under middagen och när jag vänligt men bestämt säger att han ska ställa tillbaka den så trycker han in pistolgreppet och drar igång en svetslåga. Jag försöker febrigt ta den tillbaka, men då siktar han med lågan mot mina händer och ler varje gång jag skriker. Jag säger att det där är farliga saker och går mot honom, då kör han helt plötsligt upp svetslågan mot mitt ansikte. Han slutar inte förrän jag är helt hårlös och skakande lik en gammal kiwi, fast med en yta som creme caramél.

Jag börjar ylande att jaga honom med de få rester av hornhinna jag har kvar. Han springer som en liten vessla och lyckas antända soffan, gardinerna i vardagsrummet och min hund under sin flykt. Jag slänger blixtsnabbt en filt över hunden, river ner gardinerna och lyckas få ut dem genom altandörren. Soffan brinner med full kraft och jag hittar pulversläckaren i hallen som jag får igång. Hela vardagsrummet täcks av en blandning av pulver och rök. Då dyker ungen upp igen och skrattar vansinnigt, som Nicholas Cage. Han har fortfarande brännaren i handen och jag minns vagt att den har en kapacitet på 40 minuter. Är den utvecklad för markstrid, tänker jag och försöker samtidigt komma på ett sätt att desarmera den onda dockan. 

-Ska jag göra på dig nu? Frågar jag så mjukt det bara går, trots att jag ser ut som något ur en splatterfilm. Pojken nickar lite aningslöst, tar ett par steg framåt och ger mig brännaren. Jag tittar på den leende psykopaten framför mig och tömmer resten av pulversläckaren i ansiktet på honom. Sen kastar jag brännaren i soporna tillsammans med tidningen som jag egentligen aldrig ville ha.

Vi lärde oss alla en läxa den kvällen.

Att skriva redaktionellt och bli köpt.

Ett företag med stark dödslängtan har hört av sig. Jag kan inte tolka det på något annat sätt när de på allvar vill betala mig för att skriva om dem PÅ BLOGGEN. De har inte fattat att när jag jobbar så skrider en välklädd (nåja), verserad, rutinerad och charmerande yrkesman fram. När jag bloggar så släpper jag ut en figur som annars sitter i tvångströja och tuggar fradga om dagarna.

Men, om det är honom de vill ha - enjoy!

Företaget som hört av sig heter upnorthmediagroup.com och arbetar med den absolut lägsta formen av marknadsföring. Den när man köper bloggare eller journalister som sen ”av en händelse” råkar nämna en produkt i helt okritiska ordalag. Det här förekommer överallt numera. Lyssna lite noga på morgonprogrammen i kommersiell TV och radio så får du en bild av omfattningen. Men det kanske är priset man får betala när reklamtröttheten nått en nivå så att den är mätbar med geigermätare.

De erbjöd mig hissnande 700:- för att nämna ett blogginlägg på en pokersajt på ett så naturligt sätt det gick. Först föreslog jag progressivt att jag kunde skriva länken i avföring på toan på psykakuten. Eller i blod och säd från en get på Silverbibeln. Jag var till och med villig att sänka mitt gage eftersom målgruppen då snävades in en smula. De svarade att de helst såg en traditionell länk på min blogg. Så jag la lydigt in en länk från sajten där en kille skriver om en pokertävling i Las Vegas.

Allt du läst ovan ingick i mitt ursprungliga inlägg. Upnorthmediagroup.com svarade att det inte gick igenom granskningen, eftersom jag inte var tillräckligt tydlig i min referens till blogginlägget på pokersajten. Jag hade förstås tänkt publicera oavsett vad, eftersom jag vill sätta ljuset på en bortglömd princip. Nämligen att människor har rätt att få veta vad som är reklam och vad som är redaktionellt. Annars är det manipulation man sysslar med och det kanske inte är lika tjusigt att skriva på visitkortet? 

Jag kanske inte är 700:- rikare. Men jag luktar i alla fall inte torsk.

Strategimöte hos SD.

-Får jag lite uppslag på riktigt svenska saker som vi kan göra till våra.

-Som vadå?

-Folkdräkt till exempel.

-Jag tänker inte gå runt i en i alla fall.

-För att?

-De är djävligt fula, Jimmy såg ju helt rubbad ut.

-Ångest?

-Bra Eva. Ursvenskt.

-Björk?

-Ove, björk finns i en djävla massa länder.

-Gran då?

-Någon annan som har något riktigt svenskt.

-Bastu?

-Exakt! Skitsvenskt.

-Dörrslammarfars?

-Helt rätt.

-Bag-in-box?

-Bra, nu flödar idéerna här.

-Kebab?

-Perfekt. Svenskare än så blir det inte.

Episoder på gymmet.

När jag kommer in i bastun tror jag att det pågår en förlossning. Mellan två uppspärrade ben ser jag barnets fjuniga huvud och en liten spröd arm som lirkat sig ut. Det tar mig flera sekunder att begripa att det är en tjock kille som ligger på rygg med benen brett isär. När jag harklar mig, baxar han snabbt upp sig i sittande position och försöker se hotfull ut. Hans kropp är täckt med tatueringar, bland annat en pistol på halsen, tre tårar på kinden och en Hells Angels logotyp som kanske för 50 kilo sedan befann sig vid hjärttrakten.

Jag nickar mot hans smalben och berömmer tatueringen av vevstaken till en tvåtaktare. Han frågar intresserat om jag också är knutte. Jag svarar ärligt.

-Jag var det en gång i tiden. Jag hade en cykel utan växlar med änglastöd, rocketstyre, limpa och kartongbitar så att det skulle låta coolt när jag åkte runt. Jag ville också bli en sån där fläskig, otränad idiot när jag blev stor. Som köpte Pucko, Bamsetidningar och Mamba kondomer på macken och sen åkte runt, runt i stan helt utan mening eller mål tills vibrationerna fått arslet att somna. Men jag började plugga och arbeta istället för att sälja hembränt och knark till minderåriga. Jag valde bort friheten att få sitta med 20 andra förlorare i ett nerkylt garage och dricka sprit tills vi föll omkull. My-big-fucking-mistake.

Han har naturligtvis inte begripit ett ord vad jag  sagt, utan flinar bara tandlöst och håller fram sin knutna näve mot mig. Jag slår min näve mot hans och öser på mer vatten på aggregatet.

Huvudsaken är att jag får ett bra liv.

En korrekt tonårskille i gröna khakikläder stod och delade ut flygblad för någon sorts organisation vid mataffären. Han gjorde den fatala missbedömningen att jag var vänlig och intresserad och började prata med mig.

-Marknadsekonomin och kapitalismen har misslyckats. Vi lever i ett osunt konsumtionssamhälle som bara kan fungera genom ständig tillväxt och en konsumtion som tömmer planeten på resurser, sa han och sträckte fram sin propaganda på ett återvunnet A4. Efter att ha tittat på pappret gick min blick till killen.

-Jag tror att du pratar med fel människa här, sa jag och gav tillbaka pappret.

-Men du bryr dig väl om orättvisor och miljöfrågor?

Jag tog ett djupt andetag, för jag hade en del att säga.

-Jag tillhör en generation som haft stora problem med att leva i nuet. Vi har grävt i vår barndom och hoppats på insikter eller försoning, vi har tagit ut sjukdomar, skattesmällar, mögelsaneringar på dagis och knarkhärvor i skolan långt innan de ens inträffat. De flesta av oss har precis tagit oss förbi fasen där vi bara går omkring och är bittra över att livet inte alls blev som vi hoppades. En del har tatuerat Carpe Diem väl synligt för att påminna sig om att livet pågår HÄR och NU.

Killen började se kräkfärdig ut, men jag hade mer på hjärtat.

-Så jag har slutat att källsortera, kompostera, äta ekologiskt, ge till utsatta eller fundera över mitt koldioxidavtryck. Jag tog hand om skiten efter mina föräldrar, varför skulle du få det lättare? Den generation som lever i nuet får ta hand om det överhängande hotet just nu. Vem orkar oroa sig för en mänsklighet som ändå är dödsdömd när solen slocknar och allt liv utplånas? Nej, jag har det nog med mitt. Huvudsaken är att jag får ett bra liv. 

Killens ögon var tårfyllda, antagligen av tacksamhet och insikt. Jag la en kamratlig hand på hans axel innan jag gick vidare. Uppfylld av nuet.

Behagligt nära döden.

Min yngsta dotter har satt upp skylten för övningskörning på bilen och väntar otåligt på mig. Jag säger att jag bara ska kissa först och går in på toaletten och skjuter en morfinbaserad hostmedicin mellan tårna. Jag antar att kan det dämpa hosta så kan det antagligen dämpa dödsångest. 

Sen slår jag mig avkopplat ner i passagerarsätet. Jag känner mig glad, avkopplad, trygg och har helt tappat känseln i vänster ben. Min dotter kör om i en kurva, svänger utan blinkers, bromsar konsekvent i sista sekunden och letar efter dragläget med samma frenesi som jag söker efter en högre mening med mitt liv.

Jag berömmer hennes aggressiva körstil intill daghem och småskolor, hennes bristande uppmärksamhet på trafiken omkring oss och att hon konsekvent vägrar att sänka hastigheten innan vi studsar över hastighetshinder. Jag skrattar obesvärat när hon på påfarten till motorvägen börjar korrigera sidobackspeglarna. Jag ler överslätande när hon i 190 km i timmen på tvåan omedvetet glider över i det andra körfältet mot en timmerbil.

En timma senare stannar vi på uppfarten utanför vårt hus igen. Mina pupiller är små som pisshål i en snödriva och jag känner en enorm stolthet över henne.

-Fan gumman, du kör ju som om du haft körkort i evigheter.

Snabbkurs i affärsprat.

”Pengar är inget problem, tänk fritt” som chefen för ett stort bolag sa till mig en gång. ”Ta god tid på dig, det viktiga är att det bli bra. Och känn dig helt fri att ompröva våra tankar, vi är helt prestigelösa i den här frågan. Dessutom arbetar vi direkt med ledningen som är väldigt samsnackad.”

Det han alltså sa var att budgeten var hopplöst liten och att förhandlingen om arvodet skulle vara som att hamna på Guantanamo. Han ville absolut inte ha någon ny syn på saken och han skulle slåss till sista blodsdroppen för att få sin vilja igenom. Ingen i ledningen lyssnade på honom och företaget hade uppenbara problem med att enas om en gemensam syn på verksamheten.

”Vi är verkligen glada över att får jobba med dig” avslutade han det hela. Det betydde att jag var absolut sist på hans önskelista och att han såg fram emot att hunsa mig efter behag. Så jag svarade på hans språk efter bästa förmåga.

”Göran, att får jobba med dig är som att äta grisgödsel.”

”Tack, då kör vi!”