Huvudsaken är att jag får ett bra liv.

En korrekt tonårskille i gröna khakikläder stod och delade ut flygblad för någon sorts organisation vid mataffären. Han gjorde den fatala missbedömningen att jag var vänlig och intresserad och började prata med mig.

-Marknadsekonomin och kapitalismen har misslyckats. Vi lever i ett osunt konsumtionssamhälle som bara kan fungera genom ständig tillväxt och en konsumtion som tömmer planeten på resurser, sa han och sträckte fram sin propaganda på ett återvunnet A4. Efter att ha tittat på pappret gick min blick till killen.

-Jag tror att du pratar med fel människa här, sa jag och gav tillbaka pappret.

-Men du bryr dig väl om orättvisor och miljöfrågor?

Jag tog ett djupt andetag, för jag hade en del att säga.

-Jag tillhör en generation som haft stora problem med att leva i nuet. Vi har grävt i vår barndom och hoppats på insikter eller försoning, vi har tagit ut sjukdomar, skattesmällar, mögelsaneringar på dagis och knarkhärvor i skolan långt innan de ens inträffat. De flesta av oss har precis tagit oss förbi fasen där vi bara går omkring och är bittra över att livet inte alls blev som vi hoppades. En del har tatuerat Carpe Diem väl synligt för att påminna sig om att livet pågår HÄR och NU.

Killen började se kräkfärdig ut, men jag hade mer på hjärtat.

-Så jag har slutat att källsortera, kompostera, äta ekologiskt, ge till utsatta eller fundera över mitt koldioxidavtryck. Jag tog hand om skiten efter mina föräldrar, varför skulle du få det lättare? Den generation som lever i nuet får ta hand om det överhängande hotet just nu. Vem orkar oroa sig för en mänsklighet som ändå är dödsdömd när solen slocknar och allt liv utplånas? Nej, jag har det nog med mitt. Huvudsaken är att jag får ett bra liv. 

Killens ögon var tårfyllda, antagligen av tacksamhet och insikt. Jag la en kamratlig hand på hans axel innan jag gick vidare. Uppfylld av nuet.

Behagligt nära döden.

Min yngsta dotter har satt upp skylten för övningskörning på bilen och väntar otåligt på mig. Jag säger att jag bara ska kissa först och går in på toaletten och skjuter en morfinbaserad hostmedicin mellan tårna. Jag antar att kan det dämpa hosta så kan det antagligen dämpa dödsångest. 

Sen slår jag mig avkopplat ner i passagerarsätet. Jag känner mig glad, avkopplad, trygg och har helt tappat känseln i vänster ben. Min dotter kör om i en kurva, svänger utan blinkers, bromsar konsekvent i sista sekunden och letar efter dragläget med samma frenesi som jag söker efter en högre mening med mitt liv.

Jag berömmer hennes aggressiva körstil intill daghem och småskolor, hennes bristande uppmärksamhet på trafiken omkring oss och att hon konsekvent vägrar att sänka hastigheten innan vi studsar över hastighetshinder. Jag skrattar obesvärat när hon på påfarten till motorvägen börjar korrigera sidobackspeglarna. Jag ler överslätande när hon i 190 km i timmen på tvåan omedvetet glider över i det andra körfältet mot en timmerbil.

En timma senare stannar vi på uppfarten utanför vårt hus igen. Mina pupiller är små som pisshål i en snödriva och jag känner en enorm stolthet över henne.

-Fan gumman, du kör ju som om du haft körkort i evigheter.

Snabbkurs i affärsprat.

”Pengar är inget problem, tänk fritt” som chefen för ett stort bolag sa till mig en gång. ”Ta god tid på dig, det viktiga är att det bli bra. Och känn dig helt fri att ompröva våra tankar, vi är helt prestigelösa i den här frågan. Dessutom arbetar vi direkt med ledningen som är väldigt samsnackad.”

Det han alltså sa var att budgeten var hopplöst liten och att förhandlingen om arvodet skulle vara som att hamna på Guantanamo. Han ville absolut inte ha någon ny syn på saken och han skulle slåss till sista blodsdroppen för att få sin vilja igenom. Ingen i ledningen lyssnade på honom och företaget hade uppenbara problem med att enas om en gemensam syn på verksamheten.

”Vi är verkligen glada över att får jobba med dig” avslutade han det hela. Det betydde att jag var absolut sist på hans önskelista och att han såg fram emot att hunsa mig efter behag. Så jag svarade på hans språk efter bästa förmåga.

”Göran, att får jobba med dig är som att äta grisgödsel.”

”Tack, då kör vi!”

Se mig som en skogsbrand till salu.

Jag överväger att starta ett företag som ska hjälpa till att underminera konkurrenter så effektivt som möjligt. Det har helt enkelt blivit för jobbigt för näringslivet att produktutveckla och förbättra sig, så de kan anlita mig istället. Jag pratar om R.O.D (return on damage) och ser mig själv som en skogsbrand till salu. En person som skapar skandaler som konkurrenterna tvingas bemöta och förneka så ivrigt att det till slut är det enda folk minns.

Man sprider t ex ut att Fritidsresors Bamse har förgripit sig på barn i över 12 år. Över en natt får plötsligt Bamseklubben och ”Dagarna du minns” en fasansfull klang. Inte ens Lottie Knutsson kommer att kunna ta sig ur den härvan. Personer med liknande psykologisk profil som Johan af Donner placeras medvetet i konkurrerande hjälporganisationer, vi planterar in bandmask i ett parti med Coca Cola flaskor, sprider rykten om politiker på porrklubbar och att man kan få Creutzfeldt Jakobs sjukdom av Kalles kaviar.

Har ni hört att att sätena till Friends Arena sytts av människor som har ebola förresten?

Jag fäller regeringar, dödar bolag och åsamkar permanenta tapp i marknadsandelar. Och i askan efter min framfart, växer det igen. Det blommar till och med.

Men sen kommer jag tyvärr på att den här typen av företag redan existerar.

Blogghoran

Ett företag erbjöd mig nyligen rätt mycket pengar för att jag skulle skriva om dem med jämna mellanrum. De berättade att de tröttnat på traditionell reklam och istället börjat experimentera med alternativa medialösningar som utpressning, luftfakturor, mutor och bloggare med mycket lovande resultat. Och eftersom de menade att en av deras viktiga målgrupper var läsare av både bloggar och resumé så var jag den utvalde.

Jag undrade om de hade läst någonting av vad jag skrivit? De försäkrade att de älskade allt jag hade att säga, att de ville förknippas med min härliga människokärlek och värme. Jag gladde mig enormt över att bli positivt bekräftat för första gången sedan jag skapade med trolldeg på dagis och ställde mig till förfogande.

”Vilken produkt handlar det om? En ren formfråga naturligtvis, inte för att det spelar någon som helst roll” skrockade jag glatt.

Då höll de fram ett par Armani Jeans. Jag var beredd på det mesta, kan jag säga. Kemiska vapen, kranvatten med vitminer, porrsajter, miljövådliga kemikalier, tobak, Voltaren som smörgåspålägg, en teleoperatör - men inte det här. 

”Mina herrar, vem tar ni mig för?” sa jag och reste mig äcklat upp. ”Tror ni att jag är någon sorts prostituerad som skriver om vad som helst för pengar? Är det vad ni tror?” sa jag och lämnade mötet. Med huvud högt. Så högt att jag slog pannan i dörrfodret på vägen ut.

Remastra Astrid Lindgren.

För inte så länge sedan la jag fram förslaget till en chef på ett filmbolag att de borde ge ut en remastrad edition av alla Astrid Lindgrens filmatiseringar. Jag syftade inte bara på att scannra in materialet på nytt i HD och ge det nytt liv i glödande färger, utan att modernisera hela katalogen genom att klippa ner allt med ca 30%. Tempot är numera så långsamt att till och med de allra yngsta vill skjuta sig av tristess framför tv’n.

Dubba om kärringen i Pippi som alltid är i osynk och ta bort alla hopplösa panoreringar över skärgården i Saltkråkan. Och är skärgårdsbilderna heliga, så föreslog jag att vi adderar en rejäl algblomning för att det hela skulle se mer trovärdigt ut. Inslag av döda fiskar som flyter omkring ute till havs vore också önskvärt. Farbror Melkers piprökning var förkastlig redan då och istället för att försöka retuschera bort pipan tyckte jag att vi kunde addera en otäck hosta i nästan alla scener och pigmentförändringar som signallerar någon sorts galopperande cancer.

Jag framförde också möjligheten att byta rösterna på Tommy och Annika till två skickliga skådespelare och kanske få någon sorts liv i deras karaktärer. Undersköna Malin skulle få vara precis som hon var, möjligen med lite förstorade läppar, en svanktatuering och två fendrar till bröst, för att ge det hela lite mer verklighetsförankring för barn födda på 2000-talet. Georg Riedels musik borde självklart också bytas ut. Mungiga och munspel är ohygieniska instrument som kan innebära ett utbyte av kroppsvätskor och det vill vi inte uppmuntra till i modern tid.

När chefen för filmbolaget hört klart, undrade han om det inte vore enklare att göra en nyinspelning.

-Är du inte klok? Har du inte hört ett ljud av vad jag sagt? Jag pratar om att rädda ett svenskt kulturarv och du vill gör en platt remake?

Klasshat

”Fuck up your flat” är ett nytt tv-format jag utvecklat och som fångar upp den populära trenden med klasshat. Det är lite som You’ve been Punk´d möter Äntligen Hemma, Antikrundan och Ryska revolutionen. Förenklat bygger det på att vi lurar äldre, rika människor att tro att vi ska göra ett reportage om deras fantastiska hem och sen filma en visning för allmänheten.

Inställsamma inredningsarkitekter och värderare från våra ansedda auktionshus analyserar hemmet med ägarna. Gamlingarna får prata av sig lite om dyrgriparna på väggarna och möblernas historia. Sen följer vi hur vårt team varligt stylar om och småfixar tills hemmet strålar och är klart för en publik visning. Hemmet riggas också med dolda kameror och när visningen ska ske så sätts säljarna framför en tv i en studio för att följa visningen med varsitt glas Champagne och en programledare.

Vad ägarna inte vet är att vi klätt upp ett härligt gäng med ungdomar från en kriminellt belastad förort som bjudits på skitstark Cider spetsad med spolarvätska. Innan visningen börjar håller Janne Myrdal ett brandtal för ungdomarna om orättvisor och nödvändigheten av en blodig revolution för folkets resning.

Att ägarna började med två tomma händer, satsade sina besparingar och all sin tid på ett familjeföretag som efter 20 års slit blev framgångsrikt och skapade arbetstillfällen för hundratals människor, hoppar han över. Sen öppnas dörren till huset.

Det urartar på några sekunder. Det dansas i alla rum, några har gruppsex på en oskattbar asiatisk matta, det kräks på familjeklenoder och de cremefärgade heltäckningsmattorna, coffee tableböcker slits till konfetti, kylskåp välts, en oljemålningar av en holländsk mästare skärs upp med en brödkniv, badkar svämmar över tills vatten fyller alla golv. Parkettgolven bänds upp med blödande naglar, tapeter slits ner från väggarna, någon avlossar en hagelbössa, en kristallkrona faller till marken, en öppen eld har anlagts på matsalsbordet och någon skär sig med en köttyxa så att blodet sprutar. Vi pratar fängslande TV.  

Ägarna sitter katatoniskt och följer det hela. Oförmögna att säga någonting, eller ens att svälja champagnen som fortfarande skvalpar omkring i munnen. På en given signal vänder sig sen ungdomarna mot en och samma i kamera monterad i vardagsrumstaket och skriker i kör. ”We fucked up your flat!” och skrattar så att de faller omkull. Sen klipper vi tillbaka programledaren och det gamla paret, där programledaren skrattar så att han gråter och det gamla paret har fått synkroniserad infarkt.

Alla tv-kanaler älskar idén. De kommersiella kanaler ser dessutom en enorm potential i att helfinansiera det med ett av landets försäkringsbolag eller en värktablett. Vilken sorts klasshat serien föder är lite oklart, men jag tror inte det är så viktigt för vare sig tittare eller annonsörer.