Navelluddskoftan

Jag har samlat mitt navelludd i över 10 år nu. Förra månaden bestämde jag mig för att äntligen göra någonting av det och tog mina två sopsäckar till en tant på söder som kunde karda och göra nystan av alltsammans. Sen satte jag mig hemma och stickade en härlig kofta. Idag hade jag den på mig för första gången och skred ned i Hötorgshallen på lunchen med nyvunnen självkänsla.

-Vilken konstig kofta, sa en vacker kvinna bredvid mig i rulltrappan.

-Tack.

-Vad är den gjord av egentligen? Frågade hon och placerade hela handen över mitt hjärta och liksom masserade lite. Jag övervägde att ge henne sanningen med döda hudceller, könshår, smuts och hudfett. Men jag valde den andra vägen.

-Åh, den är spunnen av mina drömmar, mina tillkortakommanden och inre tvivel, svarade jag och kände mig som en utsökt blandning mellan Tranströmmer och Sture Dahlström.

Konflikthantering med grillvantar.

På en av mina tidiga arbetsplatser fanns det mycket ackumulerad frustration som hade en negativ effekt på företaget. Folk kunde inte prata med varandra och skilja mellan sak och person när livsavgörande frågor diskuterades. Som t ex om en ny chokladbit skulle ha mycket gult eller blått i bakgrunden. Om en rubrik till en annons sa för mycket eller för lite eller om det verkligen krävdes en av världens bästa fotografer för att ta en produktbild av ett hårbalsam. Och som ni vet så är det en hårfin skillnad mellan att vara passionerad i sitt yrke och komplett vansinnig.

Så en konsult kallades in. Det var en tjej utrustad med två grillvantar. Den ena hade hon målat grå, med en vargkäft och stora vita tänder mellan tumme och hand. Den andra var målad som en giraff och sträckte man på tummen kunde man med enormt god vilja tolka det som giraffens öron. Sen placerades vi vuxna människor runt bordet för att föra samtal med olika grillvantar på händerna. Alla lärde sig fort att ”vargspråket” inte var bra och ansträngde sig som bara duktiga elever kan för att prata ”giraffspråk”. I korthet kan man väl säga att det handlade om bra saker som att lyssna på varandra, respektera varandra, kvittera varandras åsikter, prata mer i termer av ”jag tycker” eller ”för mig”.

Efter en lyckad halvdag tillsammans åkte tjejen och grillvantarna hem till sitt. Och vi återgick till vår psykopat-vardagslunk igen.

Träd som faller, eller inte.

Mötte en filosof på en middag som tog upp den klassiska frågan om ett träd faller i skogen och ingen är i närheten att höra det, låter det ändå?

Jag sa att det gjorde det.

Han menade att jag hade fel, eftersom det krävs ett nervsystem närvarande för att uppfatta ljudet. ”Trädet i sig ger inget ljud ifrån sig utan det krävs ett öra för att uppfatta ljudvågorna som trädet skapar i fallet” sa han överlägset och krafsade sig i glipan i sin äckliga kofta.

”Jaha, men nu råkade det stå en påslagen bandspelare i skogen den dagen som definitivt spelade in ljudet” sa jag och serverade mig själv lite mer vin. ”Och senare samma dag spelades ljudet av det fallande trädet upp för en bunt med blinda filosofer i skogen med följdfrågan: Om man hör ett träd falla i skogen men inte ser det, faller det verkligen då?

Han tittade länge på mig. Vördnad är inte rätt ord, men det fångar ögonblicket.

Kvävd av sitt eget skratt.

Jag har varit i Örebro i två dagar på ett manusseminarium med fokus på att skriva komedi. De flesta av er vet redan att den kursen var helt överflödig för mig och jag måste verkligen hålla med. Jag var inte rolig innan och blev inte ett dugg roligare efteråt. Tvärtom känns det som om kursen cementerade bilden av mig som en aggressivt tråkig människa. För dig som inte vet skillnaden, så finns det passivt tråkig - folk som sitter i hörn och mest är tysta och tråkiga. Och så finns det aggressivt tråkiga personer - folk som pratar om enormt tråkiga saker utan att känna in att alla andra i rummet kämpar mot impulsen att vilja döda en på fläcken.

I min ensamhet sökte jag paniskt efter kontakt med andra under kaffepauser och sände oprovocerat långa haranger om mina hopplösa manus. Jag gick in i detaljer, refererade till panoreringar och åkningar som jag menade skulle lyfta vissa scener till Scorsese-nivåer. Jag läste upp fragment av min egen dialog och slog mig på knäna av skratt.

”Sån är jag, jag är inte riktigt klok, ibland vet jag inte var det kommer ifrån, det är inte jag som skriver skämten, det är skämten som liksom kommer till mig.”

Jag tog kopiöst mycket plats under själva föreläsningen också och ställde ändlösa frågor som bara syftade till att lyfta fram mig själv i en spännande och intressant dager. Allt ifrån att citerara stora filmskapare direkt ur minnet och göra petimeterinvändningar på föreläsarens syn på tre-akt-strukturen.

När jag sen åt alla mina måltider ensam vid ett bord för 12 personer misstolkade jag det för att alla andra kände sig hotade av mig och mitt komiska geni.

Att återse sin barndom, två gånger per dag

Jag träffar många människor som försöker legitimera sin hopplösa personlighet genom att skylla på sin barndom.

-Anledningen till att jag uppför mig som ett kräk, är att jag hade en dålig relation med min pappa.

-Jag är en väldigt krävande och tråkig människa, men det beror på att min mamma inte ammade mig tillräckligt länge

Själv är jag påfrestande och irriterande eftersom jag rent fysiskt åker igenom mitt barndomshem två gånger per dag. Där tunnelbanan går rakt ut ur underjorden på Stocksundssidan och över bron och Edsviken, just där stod vårt hus inan vi exproprierades och tvingades flytta. ”Som en ursprungsbefolkning uppsliten med rötterna” som jag brukar säga för att ge det hela en intressant touche av förföljelse. Upplevelsen är nästan surrealistisk när jag ser grannshusen som står kvar, träden som växt upp, gatan som vindlar sig ned mot vattnet och SWOOOSCH, så är jag inuti vårt gamla vardagsrum. Med den lilla skillnaden att det sitter en Djursholmstant i päls på sätet framför mig, med andedräkt som gammal gorgonzola och tryffelolja.

Sånt här ger men för livet, tro mig.

"Pappa, vad blir det till middag?" "Schäfer!"

De flesta förpackningar i mataffären avbildar det som finns inuti. Med ett stort undantag - djurmat. Där avbildas vem som ska äta det.

Jag vet inte var det här påhittet kommer ifrån, men slås ibland av hur märkligt det är.

Tänk om jag kom till Sverige från en annan kultur och hamnade i mataffären. Antagligen skulle jag tro att i det här landet äter man gärna Labrador på burk och katt i små portionsförpackningar. Det finns uppenbarligen någon sorts pyttipanna också med en flock av olika sorters hundkött i som säljs i gigantiska sopsäckar. Det verkar också vara viktigt att deklarera om hundköttet kommer från valpar eller fullvuxna. Antagligen en smakfråga. Att avbilda djuren i rörelse är också viktigt, så att man förstår att det inte är en stillasittande knähund man äter, snarare ett spänstigt och aktivt djur i sitt livs form.

Ägna nu hela tisdagen åt att fantisera fritt kring hur det skulle se ut om Tacoprodukter, landets billigaste flaska sprit och räkost hade personerna som köper dem på förpackningen.

Historien bakom bajskaffe.

Riktigt dyra saker har nästan alltid en bra historia som motiverar priset. Whiskyn som kostar som en en normal bil har fått sin malt från en liten ekologisk odling på Norra Islay där Golfströmmen och vindarna har en alldeles unik effekt på skörden.

Rostningen av malten sker med torv från en plats där stora slag om Skottland skett ochinnehåller fragment av både djur- och människokroppar. När rostningen är klar destillerar man 12 gånger i kopparkolonner som återvunnits ur gamla nattkärl från 1600-talet. Vattnet som används för att späda ut whiskyn kommer från en underjordisk källa i Ben Nevis och hämtas för hand av 6 dvärgar för att sen fraktas med lamadjur genom den otillgängliga terrängen.

Lagringen av de ädla dropparna sker i gamla kruttunnor från Columbus skepp Santa Maria och den ädla drycken vilar sen i 45 år i ruinen av Kung Arthurs slott "Tintagel". Tunnorna vrids moturs varje fullmåne och ett kvarts varv medurs varje skottår, av en liten tjock tant med en konstig hatt.

Jag nämner det här eftersom jag drack världens dyraste kaffe i helgen. En produkt med lite svagare storytelling. Bönorna kommer från Bali och har där ätits upp av ett litet mårddjur och passerat igenom matsmältningssystemet. När bönorna lämnat systemet samlas de upp, rengörs och rostas som vanligt.

Varför jag ändå drack den här produkten, överlåter jag helt åt er läsare att spekulera kring.