Mindfulness, på mitt sätt.

Som sagt. Vi stannade hemma i Sverige i sommar för första gången på 10 år. Den nya hundvalpen och två döttrar just hemkomna efter ett år utomlands gav oss inget annat val.

Självklart hade grannhuset just sålts och den nya ägaren bestämde sig för att renovera och borra för bergvärme hela sommaren. Att hela bygglaget härstammade från någon öststat är självskrivet eftersom ingen svensk hantverkare skulle börja arbeta så tidigt och sluta så sent. (Jag skriver detta med enbart positiva förtecken) Vi väcktes och somnade till ljudet av slagborrar och doften av ryska cigaretter. (Lite mindre positiva förtecken.) I ögonvrån kunde jag konstatera att grannen målade alla rum vita, vilket verkar vara industristandard om du vill vara med i ett inredningsreportage numera. Alla dessa vita människor i sina vita hem, tänkte jag och mindes ett äckligt par i någon tidning jag bläddrat i.

De stod framför en vit soffa och bildtexten som förklarade att kuddar och människor får stå för färginslagen i deras hem. Min absoluta känsla var att ingen färgad människa någonsin satt sin fot i deras hem, trots att de hade en ensam afrikansk mask på en vägg, eller kanske just därför. Jag mindes också hur jag provocerades av alla coffetable böcker som låg utstuderat halvöppna i hemmets alla vrår. Böcker tjocka som byggmaterial med flotta hotell, svartvita fotografier av grönsaker och japansk kalligrafi. Böcker som ingen frisk människa någonsin skulle öppna.

Här började min fantasi löpa fritt och jag såg horder av små pojkar i 10-års åldern framför mig som invaderade det vita hemmet. Med nervsystemen dränkta i kroppseget GHB, blåbärssaft i rangliga dricksglas och fragment av daggmask och jord under naglarna springer de gatlopp genom huset. Själv lösgör jag majestätiskt en hel kennel med Grand Danois efter en lerig höstpromenader in det kök som mest ser ut som en obduktionssal i en svensk Wallanderfilm.

Den här typen av dagdrömmar får mig att komma ner ordentligt i varv på sommaren.

Budgivning från helvetet.

Jag känner mig generös och vill ge min fru en present. För lång och trogen tjänst skulle man kunna tro, men snarare som en sportdryck för att hon ska orka ett tag till. Så jag surfar in på en auktionssajt och hittar en gammal klocka från 60-talet. Jag lägger ett bud men oroar mig för att mina 1700:- kanske inte kommer att räcka, därför slår jag även på live-auktionen och väntar in mitt objekt.

Eftersom jag aldrig lagt bud på det sättet förut vill jag testa hur det går till. Så jag provtrycker på knappen ”lägg bud” lite på måfå. Jag förväntar mig ett litet ”är du säker på att du vill lägga ett bud? Bekräfta genom att trycka på...” Men det händer inte, så jag trycker några gånger till på andra varor. När jag tryckt på 3 knappar går det upp för mig att jag just lagt ledande bud på en gustaviansk stol för 12.300:-, enkristallkrona för 37.800:- och en hel samling av glaskonst av Ulrica Hydman-Vallien för 47 100:-. De kortaste 30 sekunderna i mitt liv passerar och jag följer katatoniskt hur jag vinner alla mina bud.

Min tunga har torkat ihop till en soltorkad tomat, det ilar och krampar i bröstet och jag hinner tänka att en infarkt eller hjärnblödning vore en gåva i det här läget. Jag får tyvärr bara lite näsblod.

-Jag hade just ätit grillad kyckling med händerna och slant över tangenterna, vädjar jag till knytblus-kärringen på auktionsfirman på andra sidan pansarglasfönstret.

Efter ett SMS-lån på 98.900:- sitter jag på väg hem i en hyrd skåpbil och försöker öva på de rätta orden.

-Jag har en liten överraskning.....jag tänkte på dig idag.....gissa vad jag har köpt till dig....

Småländsk idyll.

Jag är hemma i Sverige på semestern för första gången sedan år 2000. Jag minns den sommaren ovanligt väl eftersom vi även då hade en ny hundvalp och lockades av idén att se lite mer av Sverige. Dessutom skulle vi få besök av vänner från England och ville gärna visa upp Sverige från sin bästa sida. Utanför Skultuna hittade vi ett större hus som enligt ägaren var en riktig småländsk idyll. Jag som försörjer mig på att överdriva och skönmåla med ord och bilder, borde ha vetat bättre. Den enda bild jag fick av ”Fiskarstugan” innan jag bestämde mig föreställde en tätt beskuren veranda med en tom solstol. Ägaren hävdade att de inte hade fler bilder, trots att huset varit i familjens ägo sedan utvandringen. Godtroget betalade jag in hyran och såg fram emot några härliga veckor i det som ibland kallas för Sveriges vagga.

Stugan var visserligen röd med vita knutar och låg avskilt med närhet till en sjö, precis som det stod i texten. Men det mest iögonfallande med Fiskarstugan var snarare att den var belägen mitt i en kohage och inhägnad med taggtrådsstängsel runt om. Närmare bestämt sju meter från den tätt beskurna verandan och en och en halv meter ifrån den rangliga s.k utegruppen. Närvaron av en flock kor runt alla gavlar gjorde också att flugorna surrade som tinnitus dygnet runt och doften av kospillning låg som ett kraftfullt doftljus i hela huset.

Så jag utnyttjade hela mitt yrkeskunnande och skrev ett välformulerat mail till ägaren och förklarade pedagogiskt att jag kände mig vilseledd, att Fiskarstugan hade mer gemensamt med Auschwitz än en Småländsk idyll. Ägaren svarade med begrepp som blivit industristandard när människor ska prata inför media, men är helt utdöda i vanliga samtal: Kränkt och bestört. Han menade att korna i kohagen varit pricken över i:et för andra gäster som hyrt huset. I så fall så borde det väl ha stått i annonsen med fet stil, svarade jag. Mailväxlingen pågick under ett par dagar samtidigt som jag löpande hällde i våra engelska vänner sinnessjukt starka drinkar, så att vistelsen åtminstone skulle ha någon sorts positivt töcken kring sig. När tjuren en tidig morgon våldtog en kossa i det strilande regnet framför ögonen på mina döttrar och min hundvalp, var måttet rågat. Vi lämnade stugan och jag krävde att få tillbaka pengarna för veckan jag inte utnyttjat. Ägaren började givetvis att förhandla och när han fått ner mitt krav på återbetalning så att han var nöjd, skrev jag att han kunde betala in pengarna direkt på postgiro 90 00 72-0. ”Det tillhör Amnesty International, en organisation jag sympatiserar med och som bland annat delar min syn på det här med taggtrådsstängsel.” Han svarade genom att höja beloppet till Amnesty, vilket fick mig att ompröva honom en smula. Det gjorde också att jag för ett ögonblick drabbades av lite dåligt samvete. Innan jag lämnade Fiskarstugan hade jag bajsat i en långpanna och ställt in i varmluftsugnen på 52 grader. Och kortet på köksbordet kändes plötsligt också lite för mycket. "Tack för en underbar tid i ert vackra hus. Jag har gräddad något litet gott i ugnen. Väl bekomme."

Fåfängans fyverkeri.

Säg såhär. Du är borgmästare för en liten sömnig stad på Rivieran, i skuggan av Nice och St Tropéz. Vad gör du? Du har en filmfestival sedan 1946 och kombinationen av kultur, sol, bad och champagne ger uppmärksamhet, men uppsvinget för staden uteblir under resten av året. Så du expanderar en smula och lägger till en tv-mässa en annan vecka. Det fungerar och du adderar ytterligare med en porrfilmsfestival, en reklamfestival, en musikmässa, en fastighetsmässa, en hålfotsinläggsmässa och Gud vet allt, tills du till slut fyller staden med människor året runt. Människor som inte bara bokar hotell, äter och dricker ursinnigt, utan till och med betalar för att få komma dit under en vecka och tro att just deras jobb är viktigare än något annat. Det här är inte Cannes - det är genialt.

Produktutveckling i verkligheten.

Jag har precis köpt ett par hörlurar som har sk noice-cancelling system. Jag satte de på prov och konstaterade att de verkligen dödade en hel del störande ljud från omgivningen. Tyvärr verkade de inte fungera på taxichauffören igår.

-Vaharupårejförlurarnurå?

-Förlåt. Jag hör inte dig nu.

-JOJAGSAVAHARUPÅREJFÖRNÅT?

-Hörlurar som gör att kan få vara lite för mig själv när jag reser, säger jag lite för högt och hoppas att han fattar vinken.

-JAG FÅR ONT I ÖRONEN AV SÅNA DÄR LURAR, FÅR INTE DU DET? Skriker han tillbaka. Jag ler, rycker på axlarna och låtsas inte höra honom. Min blick vandrar ut över asfalten på Sveavägen som småkokar i värmen.

-DET LÅTER SOM EN BRA GREJ DET DÄR. DET ÄR JU SÅ MYCKET LJUD NUMERA.

Jag nonchalerar honom och försöker lyssna på ”Avalanche” med Jenny Seeräüber. Chauffören skriker på där framme och söker min blick i backspegeln.

-EN ANNAN TYCKER JU OM ATT DET BLIR TYST IBLAND OCKSÅ. FOLK SKA JU PRATA MED EN HELA TIDEN OCH BERÄTTA OM SINA LIV OCH SKIT. JA, DET SKA BLI SKÖNT MED THAILAND I SOMMAR. EN ANNAN HAR JU VARIT DÄR 12 GÅNGER NU. DJÄVLA BRA FOLK OCH VILKET KÄK....

I det här läget tar jag av lurarna och möter hans blick i backspegeln.

-Hur skulle det vara om du höll käften och körde mig dit jag ska istället?

Det var old-school-noice-cancelling och det höll sig resten av resan.

Återfallet.

Mötena på AH (Anonyma Hundägare) har varit ett stort stöd för mig mot den värsta abstinensen. Ett helt år har gått utan hund och jag kan säga att jag känt mig stark och motiverad en längre tid. Så när jag mötte tre Jack Russelvalpar under en promenad i skogen i helgen, tittade jag osentimentalt på de små liven som krälade runt mina fötter. Jag använde en klassisk AH-teknik som går ut på att blockera undan emotioner genom att framkalla negativa och obehagliga hundminnen. Jag tänkte på hundbajs, fästingar som faller som blåbärsklasar, hundars andedräkt, hundar som juckar på små barn, hundar som äter bajs, doften av blöt hund, ouppfostrade hundar, hundar som bits, hundar som rymmer, hundar som släpper sig och hundar som inte begriper ett dugg. Sen föll jag ned på knä och grät av lycka och lät mig slickas systematiskt i ansiktet av alla tre. 3 timmar senare hade jag köpt korg, matskålar och en bur för flyg- och bilresor. Samt Signe, 12 veckor gammal.

”Jag heter Anders och jag är hundägare.”

Titta! Ett hålfotsinlägg.

Jag har bokat tid för att gjuta sulor till mina skor. Jag är inte säker, men tror att det ingår i den Tibetanska dödboken som ett av förstadierna till döden. Under alla omständigheter är det ett enormt ålderstecken som man helst ska tala väldigt tyst om. Vilket kan bli svårt i mitt fall. Inte bara därför att jag har en tendens att kräkas ur mig oväsentligheter, utan också därför att vi pratar om inlägg i storlek 47. Det är ingenting man omärkligt smyger fram på gymet när de ska in i gympaskorna. Det är som att hala fram två kajakpaddlar i omklädningsrummet.

Jag ser också middagar framför mig, där någons spädbarn krälar ut från hallen med mitt ena hålfotsinlägg i munnen. Föräldrarna skriker och sliter inlägget ur munnen på barnet. Det hamnar en bit bort på parketten och gästerna spekulerar oroligt och okunnigt om det är någon sorts djur barnet haft i munnen. Ett platt, fult djur. Jag föreslår då att det är ett australiensiskt näbbdjur och närmar mig det med en gaffel i ena handen och min skinnjacka i den andra. Folk beundrar mitt mod när jag liksom cirkulerar runt djuret och till slut slänger skinnjackan på golvet och lägger mig över den. Sen reser jag mig upp och har lirkat in handen som liksom roterar inne i skinnjackan och skapar en perfekt illusion av ett instängt djur. Jag säger att jag måste ta den till Skansen och tackar för en underbar kväll.

Ja, det är ett djävla jobb att ha hålfotsinlägg.