Efterbörden av Niklas.

Det blev fasligt mycket reaktioner på mitt arbetsintyg för Niklas. Hans fackförbund ringde upp mig och menade att jag kränkte Niklas genom att skriva om honom på det sättet. Jag frågade hur de tyckte att jag skulle skriva istället. Tanten från fackförbundet sa att jag skulle fokusera på det positiva med Niklas, inte det negativa.

”Ska jag skriva att han lekte med sig själv på arbetstid?” Det tyckte hon inte, trots att jag försökte förklara det antagligen var den enda sexuella relation Niklas kunde förvänta sig i livet - vilket ju är dubbelt som bra som ingen alls. ”Nej, det är inte positivt” sa tanten från fackförbundet och blottade hela sin stigmatiserande inställning. Hon tyckte att jag skulle skriva mer allmänt hållet om någon positiv färdigheter. ”Som när han äter sitt eget snor SAMTIDIGT som han uppdaterar sin facebooksida?” fyllde jag i. "Nej, jag syftar på en sida som kanske inte syns idag, men som skulle kunna gro fram och utvecklas på en annan arbetsplats, en egenskap som är svår att se idag” fortsatte tanten.

Jag funderade en liten stund och frågade sen om hans rasism skulle kunna vara lösningen. ”Han har ett hakkors tatuerat på halsen som han försöker dölja med en halsduk.” Tanten från fackförbundet tyckte att jag tänkte rätt, men att just den sidan kanske smalnade av hans potentiella arbetsgivare en smula. Jag svarade att många supporterklubbar och taxibolag skulle ta emot honom med öppna armar och antagligen utveckla hans fientlighet till oanade höjder.
”Det känns inte som om vi förstår varandra” sa tanten och la på.

Det inte fullt så vita pulvret.

Läser att det genomförts en raid på Stockholms krogar och att stora mängder kokainrester hittats på toalettlocken. I mina öron är det här en triumf för framförallt WC-ankan. En produkt som alltså lyckats få stadens snortare att betrakta offentliga toaletter så kliniskt rena att de väljer att använda dem som serveringsplats. Jag vill minnas att en del toaletter jag besökt på krogen saknar lock, vilket får mig att undra om några lägger linan direkt på ringen då? Living on the edge, bokstavligt talat. Men å andra sidan kanske det inte är så märkligt det här. Kan man tänka sig att dra upp ett pulver i näsan som transporterats hit i någons fåtöljgång, då klarar man väl det mesta?

Konstkritiker för en dag.

De ringde från Östgöta Correspondenten och undrade om jag kunde tänka mig att recensera en stor utställning med den hyllade hallandsmålaren Jörgen Frid. Jag sa att jag varken var konstvetare eller journalist, varpå chefredaktören försäkrade mig om att nästan inga journalister har någon egentlig utbildning eller kompetens numera. De sitter mest och väntar in pressreleaser som de sedan ändrar tempus på och publicerar. Han vände sig till mig eftersom han visste att jag skunde skriva en text som lockade och drog besökare till utställningen. Han glömde att fråga vad jag själv tyckte om Jörgen Frids verk.

Så jag åkte ner till Malmö i veckan och skrev följande:

Konstnären Jörgen Frid slog igenom 1986 med en stor utställning i Halmstad. En svit av gigantiska, nonfigurativa målningar med mystiska titlar lyckades åstadkomma en osäkerhet hos publiken som ledde till ett, i mitt tycke, reflexmässigt hyllande. Men jag lägger mina förutfattade meningar åt sidan när jag skrider in i Malmö Konsthall. Det första som möter mig är en gigantisk vulva på 1x3 meter målad i olja, betitlad "Oidipussy". Ett försök att vara bevandrad i grekisk mytologi, men den enda insikt den förmedlar till mig är att Jörgen Frids flickvänner (om han haft några) aldrig kan ha upplevt orgasm.

Jörgen Frid själv hasar omkring lite småpackad i en randig, stickad tröja som inte kan ha tvättats sedan 70-talet och försöker se intressant ut. Han kan stanna upp vid ett av sina egna verk, liksom fundera över djupsinnet i det och sen kasta gillande leenden till folk omkring honom. Ungefär som om han just upptäckte någon ny sida i sitt konstnärsskap. Tyvärr tror jag inte att dimensioner som ”oduglig, platt och pretentiös” dyker upp i hans grumliga intellekt.

Jag var nära att ompröva honom runt mitten av 90-talet när hans performanceverk "Miljö 2.1" visades på Folkets Hus i Fiskebäckskil. Jörgen drack i filmen 7 liter havsvatten från Kattegat och Skagerack och grenslade sen en spann utrustad med ett durkslag. Resultatet i hinken tjänstgjorde därefter som grundfärg till en klinkerbyggd roddbåt som Jörgen rodde över till Danmark och eldade upp. Här kände jag att han var på något. Men två år senare retarderar han till sin ursprungliga, låga nivå igen med ett hopplöst fotoprojekt där Jörgen använde sig själv och sitt kön som återkommande objekt. "Rabarbersvaj" avbildar Jörgen, kapad vid huvudet, iförd morgonrock och med en utgjutning straxt under midjan. "En ganska modest utgjutning, på gränsen till ett tygveck" som Ing-Marie Göransson på Sydsvenskan träffande uttryckte saken.

Men här i Malmö konsthall kan man alltså se flera av dessa verk, inklusive resterna av roddåten vars doft ackompanjerar och summerar Jörgen Frids samlade produktion med ordlös magi.

P.s Artikeln refuserades. Chefredaktören hade ett belöningssystem från stadens attraktioner där han fick ersätttning för all trafik hans tidning skapade. Dessutom samlade han på Jörgen Frids tavlor och såg fram emot vad en haussning skulle kunna göra för värdet på hans samling. D.s

Hönskanonen och smaken på mat.

Jag oroar mig för maten ibland. Äggen smakar fisk och det är tydligen för att de ger fiskpulver till hönorna. Även fisken smakar fågel ibland och det bekymrar mig ännu mer av någon anledning. Jag minns hur någon berättade om hönskanonen för mig. Det är en maskin de använder när de ska testa nya jetmotorer. Man slungar höns i mycket hög hastighet rak in i jetmotorn och ser vad som händer. (Vad som händer fågel har de nog rätt klart för sig.) Jag fattar att det kan vara bra att veta om en flygplansmotor klarar av en havsörn eller en formation av Canadagäss. Kondor också, om man bor på de breddgraderna? Men kan det vara så att alla flygplan rensar luftrummet på fåglar och sprider en finmald, lättrostad fågelmüsli över våra hav? Det skulle förklara en hel del av de här smakavvikelserna på fisk tycker jag. En gång åt jag en flundra som smakade Berguv, det skrämde mig enormt eftersom Berguven är en fredad fågel.

Yoghurten oroar mig också. Alla dessa färgglada förpackningar med härliga bilder på bär och frukt jag aldrig sett eller hört talas om. Och så att det innehåller 0% fett. Då ser åtminstone jag en gigantisk balja framför mig där det flyter runt ett gäng nötkreaturkadaver. De kokas i dagar tills de fått fram ett gelatin som kan grundlura både ögat och munnen att du äter en fräsch naturprodukt. Lägg sen till färgmedel, konserveringsmedel och smakämnen som har mer gemensamt med plutonium än frukt.

Så jag gladde mig enormt åt att hitta den här ärliga, uppfriskande måltidsdrycken härom dagen. Den ersätter kaffe latte och middag på en och samma gång. Ibland värmer jag den i mikron och kryper upp i en fönsternisch insvept i en stor kofta. Sen sitter jag där med bäge händerna runt min kopp med rykande blod och blickar drömmande upp mot skyn. Där fiskfoder en gång cirklade fritt.

Parlör för kontaktannonser i tryckt media.

Jag läser ofta kontaktannonserna i DN och undrar vilka det är som fortfarande söker kärleken där. Nej, det gör jag egentligen inte alls. Undrar alltså. Jag vet precis vilka de är. Det är en kombo av den sista spillran av folket som inte har internet och landets mest depraverade existenser. Ett otäckt litet gäng som går igång på att publicera sina egenheter i illa förtäckta ordalag i en rikstäckande morgontidning. För dig som inte upptäckt kodspråket ännu kommer här en liten parlör. Så att du vet vad du svarar på.

Mogen=jättegammal.
Mysiga hemmakvällar=tv-knarkare.
Lydig=masochist.
Öppet sinne=ospec. pervers.
Skogspromenad=kraftig könsbehåring.
Allt som gör livet glatt=desperat.
Tjejkvinna=ful.
Bestämd=sadist.
Gentleman med pojksinne=ful och psykiskt sjuk.
Kramgo=smällfet.
Sensuell=översexuell.
Berest=åkt finlandsbåt.
Ekonomiskt oberoende=bidragstagare.
Trygg=rädd.
Nyfiken=vill gå på toaletten på dig.

Slutsnippat.

Så jag sitter och fikar på Wayne’s med ett stort antal tjejer. Vi pratar om Japan, Libyen och svenska Gripenplan tills någon räddar allt och byter samtalsämne. Hon berättar om sin 3-åriga dotter och den högaktuella frågan hur de ska referera till hennes underliv på ett naturligt sätt. Är det snippan, blomman eller muffen som gäller?

Samtalet får en härlig glöd när en av tjejerna absolut förordar ordet slida, som hon menar är helt värdeneutralt och ingen löjlig omskrivning. Det uppstår en väldig oenighet där genusperspektiv och semiotik flyger genom luften. Jag sitter mest och lyssnar med min björnpälsmössa lite på sned. Det skrattas åt att framstjärt kanske kan få en renässans och då erkänner en av tjejerna att de säger just det, vilket leder till ännu större skrattsalvor.

Då vänder sig någon mot mig och undrar vad vi hade för ord, när mina tjejer var små. Jag ler lite blygt och säger att jag inte minns. Att det var så länge sedan.

-Det är klart att du minns, manar de mig. De tittar förväntansfullt på mig när jag fruktansvärt långsamt dricker en slurk av mitt sibiriska örtte. Som Gandhi drack, tänker jag, utan att veta vad jag fått det ifrån. Tystnaden är fullkomlig när jag försiktigt baddar min mun med servetten och samlar mig.

-Bibbi. Så kallade vi den.

Alla tittar stumt på mig. Några har munnen lite på glänt, man kan skymta en bullbit i en av dem. Jag gestikulerar lite ut i luften och liksom småropar med ljus röst mot några imaginära barn.

-Glöm inte att tvätta Bibbi när ni badar flickor!

Sen lyfter jag på björnpälsmössan och bockar åt sällskapet som liksom stelnat som stearin. Jag skrider ut i snöfallet och känner en kall vind äntra mitt ena skotskrutiga byxben i gabardin för att sen fortplanta sig uppåt och kyla ner Bobbo på ett tråkigt sätt.

Vad heter bergvärmepump på italienska?

Jag har varit i Italien igen och besökt min yngsta dotter som är utbytesstudent i Mantova i ett år. Vi fick tre dagar tillsammans där vi bland annat fick träffa hennes värdfamilj för första gången. Det bjöds på mat kan man säga. Vi åt som om det inte fanns någon morgondag och möttes över alla kulturella och språkliga barriärer.

Familjens tre barn kunde engelska hjälpligt och föräldrarna inte alls. Så jag exponerade familjen för mina fasansfulla språkliga övergrepp. Bland annat genom att försöka förklara på italienska för pappan i familjen, som är byggnadsingenjör, att i Sverige är det vanligt med bergvärmepumpar i husen. Jag pladdrade även ostrukturerat och obegripligt om nya isoleringstekniker jag hört talas om och en hel del annat som jag inte ens behärskar på svenska. När den andra efterrätten kom in (pizzabottnar med Nutella på) var jag så mätt och utmattad att jag liksom bara satt lite ihopsjunken på stolen, blank i ansiktet och med ett imbecillt småleende på min flottiga läppar. Den italienska familjen såg mest illa berörda ut efter min timslånga utläggning med en treårings ordförråd. (Och intellekt, hörde jag någon läsare just lägga till!)

Sen pussade vi på vår dotter och åkte iväg mot flyget i Milano. Vi grät så att vi tvingades dricka vätskeersättning för att inte torka ut och anlände 25 minuter innan planet skulle lyfta, vilket betydde att de inte släppte ombord oss. Vi orkade inte käfta emot utan bara gav upp, köpte nya biljett till dagen efter, tog in på ett hotell, åt en brakmiddag och somnade till en ny, obegriplig italiensk gameshow.