Ett rekommendationsbrev åt en fd kollega.

Till den det berör, vilket jag hoppas är väldigt få.

Att använda ordet arbete i ett intyg som handlar om Niklas känns egendomligt. Han fanns här under en tid, det känns som en mer korrekt beskrivning. Den enda synliga färdighet jag kunde se hos Niklas var att han gick omkring med mössa inomhus årets alla dagar. Om det berodde på hans bristande hygien eller cerebrala förmåga är oklart. Jag gissar att det är oavgjort på den punkten. Hans dagar förbrukades huvudsakligen av ett konstant uppdaterande av sin Facebook status, vilket åtminstone antyder ett visst mått av uppfinningsrikedom med tanke på hans händelselösa och andefattiga liv. Att vi råkade anställa Niklas var ett misstag av galaktiska proportioner och jag har personligen avlivat den skyldige enbart med hjälp av en nötknäppare.

Niklas visade sig också vara mycket svår att bli av med, eftersom han var organiserad - vilket säger allt om hur desperata fackföreningarna är att få medlemmar numera. Att avlägsna den blodfyllda fästingen blev både kostsamt och energidränerande.

Med risk för att vara övertydlig vill jag starkt avråda alla från att anställa Niklas, oavsett roll eller uppgift.

Varma hälsningar

Anders Tempelman

I begynnelsen, straxt före NIX.

När barnen var små och telefonförsäljare ringde med kirurgisk precision när vi åt eller såg på film, tvingade jag döttrarna att svara. Min regi var att att de skulle säga att ”pappa är död” när de frågade efter mig. Om säljaren då blev tyst eller frågade efter mamma, så skulle de lakoniskt säga att ”han har legat på golvet i flera dagar”. Sen skulle min yngsta dotter imitera ljudet av flugor i bakgrunden.

Men sen kom NIX och den här fina familjeunderhållningen kom av sig. Tråkigt på sätt och vis.

Djupa tankar.

Jag ligger i magnetröntgenkameran och reflekterar över mitt liv, mina val och missgärningar. Det är lätt att hamna där när ens inre blir kartlagt. Jag har kalsonger, strumpor, ett blågrönt sjukhusförkläde och hörlurar på mig. I min hand har jag en knapp som jag kan trycka på om jag får panik. "Varför skulle jag få panik?" frågar jag syster som jabbar med en nål för att hitta en av mina vener som i rent självförsvar dragit sig så långt in i kroppen som den bara kan. Syster hör mig inte och lyckas till slut gräva in en nål och skickar mig sen raskt in i trumman.

Min näsa är snubblande nära det välvda taket, mina axlar skaver mot sidorna och systers röst hörs i lurarna. "Då börjar vi. Ligg still." Maskinen börjar att hamra samtidigt som dragspelsmusik börjar ljuda i lurarna. Då är jag snubblande nära panik. Jag försöker tänka att det är som att ligga i ett solarium. Samma trånga yta, hopplös musik och kanske samma härliga cancerrisk - minus den fräscha brännan. "Nu sprutar jag in kontrastvätskan" säger plötsligt syster uttryckslöst i lurarna och jag känner någonting kallt strömma in i kroppen.

Jag tänker på mellanöstern, de stigande räntorna och att odlad lax inte innehåller någon omega 3. Sen börjar jag undra hur mycket syster egentligen ser på sin skärm. Sitter hon och tittar på mitt kön nu, kommer jag på mig själv att undra? Maskinen hamrar vidare och jag känner mig utspädd och skör.

En signal utan mottagare.

Ibland ringer jag till okända människors landställen, väl medveten om att ingen är där. Jag tycker om idén att det ringer i ett nedkylt, insnöat hus ute i skärgården. Mina signaler skär igenom tystnaden som ett rakblad. Kanske får jag en kråka att flyga iväg eller en liten näbbmus att stanna upp och lyssna uppmärksamt. Jag ser de gamla grå telefonerna framför mig, hur de skälver till av ringsignalerna och sen - den massiva tystnaden som följer. Ibland ringer jag i gryningen, ibland mitt i natten. Det ger mig en känsla av inflytande och betydelse som jag tycker om.

Jag ser mig själv i blommorna.

På ett hotellrum i Juan Le Pins hänger den här tavlan. Jag skrattade när jag såg den och undrade hur det kändes för konstnären att efter ett antal år av konststudier, ambitioner och nudelsoppor sluta som visuell muzak på ett halvsunkigt hotell. Sen började jag plötsligt gråta okontrollerat och slängde mig på sängen och det överkast som antagligen innehöll lika mycket DNA-spår som Bert Karlssons kalsonger.

Jag kunde inte för mitt liv begripa varför jag överrumplats av sorg. Vad var det i tavlan som väckte såna starka känslor? Var det min gränslösa empati för allt och alla eller det faktum att jag ätit peperoncino till lunchen? Kanske såg jag mig själv reflekteras i blomstermönstret? Mina egna tillkortakommanden, mina egna grusade krokidrömmar eller min opublicerade diktsamling ”Regnet gråter”. Och om det var så, då var det verkligen stor konst som hängde på hotellrummet.

Tekniksvårigheter.

Det är tre minus ute och jag går och pratar i min sk Smartphone. För att avsluta samtalet utan att behöva ta av mig handskarna i svinläder, trycker jag pekskärmen mot min näsa och försöker träffa den röda telefonsymbolen. Jag trycker telefonen åtskilliga gånger mot näsan och försöker få träff. Till slut blir jag så irriterad att jag drämmer telefonen med full kraft i mitt eget ansikte. Det är framgångsrikt på så sätt att samtalet avslutas, men skärmen är täckt av näsblod.

Jag börjat desperat att torka av luren med handskarna samtidigt som tårar rinner ur mina ögon och blod fortsätter att rinna ur min näsa. Halva Kungsgatan har stannat upp för att titta på mig vid det här laget. Handskarna är genomdränkta av blod och mitt ansikte ser helt demolerat, när det plötsligt ringer. Jag anar genom tårarna och blodet att det är ett mycket efterlängtat samtal från chefen för Dramaten som övervägt att beställa en svit av pjäser av mig. Vi har ringt om varandra flera gånger och jag inser att jag måste svara.

Jag sliter av mig ena handsken och trycker med fingret på den nedblodade skärmen. Ingenting händer. Mitt finger plaskar nu ursinnigt runt i alla hörn, helt utan resultat. Jag misstänker att blodet kortsluter skärmen på något sätt och drar därför hela telefonen mot min vargpäls. Flera gånger, tills armen på pälsen är helt nedblodad. Sen försöker jag svara igen, men då rinner en tjock stråle blod från min näsa och studsar på skärmen och vidare ned på mina cowboyboots. Jag gnider telefonen mot mina gröna manchesterbyxor och försöker svara igen. Ingenting fungerar och jag står med armarna slappt hängande utmed sidorna och låter blodet och tårarna strömma okontrollerat ur mig. Som en skadeskjuten varg, så känner jag mig.

Ett år fyllt av möjligheter.

Jag har inlett en privat kampanj för att förnya mig. Den går i huvudsak ut på att byta ut alla mina vanliga rutiner, mot helt nya. Jag öppnar starkt varje morgon genom att åla mig nedför sängens kortsida. Sen använder jag bara benen för att pressa mig utmed golvet in i badrummet. Enormt jobbigt och ger stora skrapsår när jag ska över trösklarna. I badrummet sitter jag och kissar och äter samtidigt en baguette som jag gjorde i ordning kvällen innan. Jag duschar inte utan gnider en rå lök i armhålorna innan jag tar jag på mig en kostym från 80-talet och köar hela vägen in till Hötorget mitt i rusningstrafiken.

Jag tittar in på ett café på vägen från garaget och inser att jag saknar en idé för att förnya min kaffekonsumtion. Men jag finner mig till slut och ber om en Cappuchino, på grismjölk. ”En underskattad mejeriprodukt med en liten accent av bacon” proklamerar jag för barristan som står handfallen. ”Vi har soya och laktosfri, men inte grismjölk” säger han lite lamt. Jag skriker några könsord åt honom, vilket också är helt nytt för mig och därför känns spännande och i linje med mitt nya liv.

På jobbet sätter jag på mig en gigantisk basker som släpar i marken efter mig som en slängkappa. (Se bild, tänk bort skägget.) Jag alternerar mötena mellan att prata bebisspråk i det ena och recitera Sofokles i det andra. Hittills har det känts bra, på alla sätt och vis.