Att bli erkänd efter sin död.
Riktigt stora konstnärer får aldrig något erkännande under sin livstid, utan först efter sin död. Därför har jag bestämt mig för att publicera extra mycket efter min död. Det gör jag genom att skriva som en idiot och senarelägga själva publiceringen. Sisådär 30 år fram i tiden har jag satt vår programvara på. Längre än så vill jag inte var med. Skulle jag leva längre, får jag ändra publiceringsdatumet vecka för vecka, tills dess att jag känner livsanden lämna mig. Det som då kommer att brisera är en hybrid mellan Kafka, MAD, Dostoyevsky, Bamse, Murakami och Erich Fromm.
Skulle jag däremot bli överkörd av en buss i morgon, då kan man säga att det blir ett väldigt långt uppehåll mellan mina inlägg. Men det är inget att göra åt då. För att säkerställa kanoniseringen av mig har jag också funderat på att formge omslaget, skriva filmmanuset, sälja reklamrättigheterna till en amerikansk snabbmatskedja och designa den serie sadistiska leksaker som oundvikligen kommer att efterfrågas. De enda små svagheterna som min plan har, är att jag egentligen kanske inte har någonting vettigt att skriva om och att det lilla kvicksilverbatteriet som styr just klockan i datorn slutar att fungera. Annars är det idiotsäkert.
Delge mig gärna era egna funderingar kring hur ni ska överleva livet.
Modeveckan, gäsp.
Jag vet inte någon bransch som jag tycker är så pretentiös och löjlig som modebranschen. Uppenbarligen är känslorna besvarade, för de har aldrig velat jobba med mig heller. Däremot har jag fått min beskärda del av modefotografer, hår, make och stylister. Ett entourage som helst går runt med pälsmössa, 35 armband, skojiga glasögon och använder oavbrutet begreppet ”rätt känsla” som ett substitut för idé och tanke.
De rör sig i flock och skrattar som hyenor åt folk som lever vanliga liv och inte är sjukligt intresserade av kläder. Deras arbetsmetod består huvudsakligen i att bläddra i internationella modemagasin, riva ut bilder och citat (som de inte begriper innebörden av) och sen klistra dem osystematiskt på en vägg. Sen anlitas en modell eller två som är det mest anorektiska marknaden kan uppbringa just nu.
Under hela fotograferingen står hyenorna sen och pendlar helt slumpmässigt mellan att säga ”love it” eller ”hate it” samtidigt som de smörjer in sig med hudlotion och kollar in sig själva i spegeln. Slutresultatet blir en bildsvit som är skakande lik samma bilder som de rev ut i tidningarna tidigare, men snäppet sämre. Det är en fotomodell som poserar i en artificiell miljö och antingen ser ut att vara våldtagen, drogad eller lobotomerad. Gärna en kombination. ”Helt rätt känsla” säger hyenorna, lägger huvudena på sned och ser sammanbitna ut. Bifogar en bild på en bag som hovnarcissisten Marc Jacobs har gjort och som säger en hel del om hur skakande lite modebranschen har att säga.
Kulturlunch.
Jag småspringer ner till Dramaten på lunchen. Det är så halt att jag glider på skosulorna hela vägen nedför Hamngatan. Passerar den konstiga mannen som bara har shorts på sig även mitt i vintern och ett hårsvall som Art Garfunkel. (Tänk könshår från 70-talet.) Biljettkassan på Dramaten öppnar 12 och det är kö. Jag är yngst och flämtar, vilket möts med ogillande blickan med inslag av grön starr. Med biljetterna i plånboken liksom hasar jag mig vidare till Nationalmuseum. Jag betalar 100:- och går upp två plan för att stirra beundrande på Caravaggios ”Den helige Franciscus”. Jag flackar med blicken mellan originalet och kopian som hänger bredvid och fnyser lite föraktfullt åt kopian, som om det vore helt uppenbart vilken klåpar som gjort vad. Sen skummar jag igenom texterna om hur man avgjorde äkthetsfrågan, men jag står kvar tillräckligt länge för att ge intryck av att läsa enormt grundligt. Jag lägger pekfingret över munnen och liksom hummar och nickar, som man bör göra när man är kulturell. Kanske ler jag introvert också, det är svårt att säga. Sen halkar jag nöjt tillbaka till jobbet och skriver en okritisk hyllning till en produkt som ingen vill ha och ingen behöver. Jag gör det så övertygande att jag blir rörd.
En present, till oss båda.
Blocket är fantastiskt. I helgen fick jag hem ett exemplar av försvarets fårskinnspäls, helt intakt och oanvänd från beredskapsåret 1941. Den är vit, enorm och väger 3,4 kilo. Jag köpte den till min fru, som ett alternativ till burka. Jag har länge retat mig på att andra män glor på henne och nu syns hon knappt alls när hon hasar sig fram mellan arbete och hem. Jag är övertygad om att hon också ser det positiva med att inte bli betraktad som objekt längre, utan mer som en hybrid mellan ett får och ett isberg.
Nyårsafton på 70-talet.
Vi bestämde oss för att ha ett 70-tals tema på nyårsfesten. Vi gick på Myrornas och köpte porslin, dukar, glas och kläder. Min fru hittade en gräll, batikliknande klänning som Di Leva skulle älskat. Jag hittade en basker/keps i brun sammet, beige nyloskjorta, beige, bred slips och en kavaj med slag, stora som måsvingar.
Vi bjöd på San Fransico (vodka, bananlikör, juice) till fördrink tillsammans med salta pinnar och kringlor. Förrätten var en svit med krustader med olika fyllning och till huvudätt serverades oxfilé provencale med ett Beajoulaisvin. Till detta en potatisgratäng i en brun s.k ungsfast form. Efterrätten? Glass au four, vad annars?
Efter 12-slaget åkte karaokemaskinen fram och hits från 70-talet avlöste varandra. Sen när festen led mot sitt slut så plockades plötsligt en salladsskål fram och bilnycklar samlades in. Det var Kjells nya, finska kvinna som drev på, nästan lite maniskt tyckte jag. Speciellt med tanke på att hon och Kjell just blivit ihop. Då undrade jag om inte nyckelparty var mer ett 60-tals fenomen. Men finskan skrattade ett finskt skratt, låtsades blunda och greppade direkt mina bilnycklar med sina knubbiga fingrar. Jag försökte först med att det var en firmabil och att den hon i så fall skulle ligga med var Rolf Sundberg på GE Money Bank. Men hon släpade iväg mig samtidigt som jag höll något anförande om att 70-talet handlade mer om att röka hasch och ha diffusa föreställningar om ett klasslöst samhälle.
Utanför hennes mexitegelhus fick jag för första gången grepp med mina näbbstövlar och slet mig loss ur hennes grepp. Jag sprang gråtandes hela vägen hem. Jag kände mig som man bara kunde göra på 2000-talet - kränkt och bestört.
Cold Turkey.
Jag tar min kalkon under armen och går hemåt. Det går sådär. Han sprattlar, flaxar och skriker hela tiden. Så till slut får jag lov att använda det illerkoppel som jag fått låna av en kompis. Kalkonen lommar bakom mig över Hötorget och väsnas fortfarande. Först tänker jag att han (eller hon, svårt att säga) är orolig, vi känner ju inte varandra ännu. Den måste känna sig lite som ett barnhemsbarn som blir hämtat av en okänd person. Så jag försöker klappa kalkonen och visa ömhet, skapa en relation mellan oss bortom kopplet. Jag nynnar en härlig barnvisa när den plötsligt biter mig i handen. ”Vi måste bjuda till båda två” säger jag anklagande och pekar med hela min blödande hand mot fågeln som nu flaxar med sina stora vingar och liksom ylar. Sen slår det mig att den kanske fryser om sina små fötter, så jag köper ett par lovikavantar i barnstorlek av en handlare.
Efter en del brottande lyckas jag få på dem, men när vi går vidare försöker kalkonen dra bort dem med näbben. Vantarna hänger slappt som stora strumpor från fötterna, det medger jag, men de skyddar mot kylan. Jag säger att den får skylla sig själv om vantarna åker av, jag tänker inte sätta på dem en gång till, då får du stå ditt kast. Så säger jag och drar den in i tunnelbanevagnen. Där uppför den sig också väldigt illa. Biter främlingar (huvudsakligen av utländsk härkomst, vilket genererar mig enormt) flaxar och till slut bajsar den inne i vagnen. Oförsvarligt, oacceptabelt. Jag säger till på skarpen och den sista biten hem pulsar vi genom snön under tystnad. Lovikavantarna har åkt av, men ingen av oss bryr sig längre. Hemma följer kalkonen med in i köket där jag förberett stuffingen. ”Nu vill jag inte ha några mer scener från din sida” säger jag och börjar slipa kniven.
Miljötänk i praktiken.
Jag storhandlar inför julen och känner att en man studerar mig på avstånd. Han ler lite överseende och skakar på huvudet. ”Nu förstår jag varför klimatkonferensen havererade” säger han och pekar mot min back med importerat, italienskt källvatten. Jag mäter honom med blicken. Jag känner igen sorten. En liten undernärd figur, uppväxt på baljväxter och som bara kan göra sig intressant genom att mästra främmande medmänniskor med sitt miljöengagemang. ”Jag tycker om vatten som har färdats” svarar jag poetiskt. ”Vatten som varit med om något, som bär på en historia. Inhemskt vatten smakar så inskränkt och provinsiellt” avslutar jag med ansiktet väldigt nära hans. Han ser illa berörd ut, börjar backa ifrån mig och jag följer efter.
”Tänk när de buteljerar isvattnet från våra smältande poler och säljer det. Vilken storslagen upplevelse, att få dricka vatten som är miljoner år gammalt och lika rent som planeten en gång var. Se det så!” ropar jag efter mannen som nu småspringer ut ur butiken med sin hink industriellt processad tofu från andra sidan jordklotet. Han hoppar in i sin sönderrrostade Saab V4 och sladdar ut från parkeringen. Sen går jag till charken och ber om lite av den där svenska skinkan som utfodrats med en annan gris. Mer inhemskt och lokalt än så finns inte.