Mitt förhållande till julen.

Jag förvandlas till Ernst Kirchsteiger och går runt i en flanellpyjamas med bägge händerna runt en varm kopp örtté och bara tänder levande ljus och lyssnar på julsånger. Jag tittar på morgon-tv i lotusställning och lär mig hur jag kan plantera hyacinterna och dekorera ytterdörren med saker från skogen. Sen samlar jag min familj, precis som Pernilla Wahlgren, och förvandlar köket till ett enda härligt kaos av bulldoft och julglädje.

Jag njuter enormt av att åka ut och handla julklappar också, bland alla härliga, generösa, stockholmare. Kanske får jag en stund för mig själv över en glögg på NK, innan alla klapparna är inköpta. Sen skriver jag rim och äter min hemlagade knäck ett par dagar före julafton. Långa, härliga rim på vers som fångar personen på pricken och samtidigt uttrycker min gränslösa kärlek.

I mellandagarna bygger jag en enorm snögubbe med alla barnen i kvarteret och blir den där härliga, varma killen som sen är stendöd resten av året.

En ny finansiering av välfärden.

Jag har en idé till en ny skattemodell. Jag tror att den här solidariska modellen är stendöd. Vi lever i en tid där allt kretsar kring oss själva och hur mycket vi synts i media. Solidaritet är just nu lika modernt som Bananlikör. Så min tanke bygger på att personifiera skatten. Skatten hamnar inte i ett svart, solidariskt hål längre, utan hos en människa. I år kanske jag betalar för en garderobiär på Stadsteatern. Vilken skillnad det gör! Då kan jag göra studiebesök och se på när mina pengar gör nytta i den skattefinansierade sektorn. Jag kanske tillbringar helgerna med att stå och granska hur han jobbar? ”Är det klokt att hänga den där kappan så långt in till höger?” säger jag och påminner subtilt om att det är jag som är chefen. Sen följer jag med och ser på när min garderobiär äter lunch. ”Är han inte lite för tjock?” säger jag till en passerande servitör. ”Gör lite mindre portion, det är ju ändå jag som står för fiolerna!” Plötsligt blir alla offentligt anställda, individuellt anställda. Sedda människor som inte jobbar åt ett stort, grått kollektiv - utan åt mig eller dig. Och du och jag betalar med glädje vår skatt och får varje år en möjlighet att bli välgörare åt en ny människa. Nästa år kanske just du får en mimartist? Jag ska ta upp det här med Anders Borg. Det är genialt, om jag får säga det själv.

Anders Tempelman

Skaldjursplatå med fallhöjd.

Så jag lägger upp skaldjuren på en bädd av is som jag fick med mig från Hötorgshallen. Hummer, havskräftor, en krabba, räkor och så 4 enorma ostron. Jag har aldrig öppnat ostron förut, men minns vagt någonting om att man ska trixa in en kniv i ena änden. Så jag tar ett ostron i en handduk och börjar jobba med min korta Sabatier-kniv.

Efter en del brottande, slinter jag med kniven och driver den rakt in i min handled. Med min sedvanliga tur träffar jag pulsådern och blodet står som en tjock stråle i köket. (Hunden börjar slicka upp det och jag är för chockad för att stoppa honom.) Såret är djupt och går från halva underarmen, ända ner till handflatan. Jag lindar snabbt in armen i en fuktig handduk och kör bilen till Danderyds sjukhus akutmottagning. Jag kan jag knappt stå upp på grund av blodförlusten.

De tar in mig och syr ihop såret, sen ligger jag i en säng och pustar ut, när en läkare kommer in. Han är psykiatriker säger han och tittar lite vemodigt mot mig. Trots mitt tillstånd förstår jag och försöker klargöra för honom att det var en olycka, att jag slant med kniven. Jag säger att jag förstår hur det här ser ut, självmordskandidater som verkligen vill dö skär längs med armen, snarare än rakt över handleden.

Han säger åt mig att ta det lugnt. Jag säger att jag är lugn. Han säger att jag verkar upprörd. Jag svarar att jag har förlorat flera liter blod. Du verkar bekymrad, säger han och tar fram en spruta. Jag sätter mig upp, skrattar nervöst och frågar om jag ska få elchocker snart också. Han undrar om jag fått det förut. I samma ögonblick kommer två stora killar in och spänner fast mig i sängen med remmar. Sen får jag en spruta och allting svartnar. Dagen efter vaknar jag med en smak av papegojbur i munnen. Jag är fortfarande fastspänd och psykiatrikern står lutad över mig och frågar hur jag upplever min situation. Jag säger att jag känner mig fastspänd.

Frågelekar.

Ibland leker vi frågelekar med varandra på jobbet. "Vilken låt ska de spela på din begravning?" Här har jag inga som helst svårigheter, "Here comes the flood" med Peter Gabriel. "Om du måste bo någon annanstans än i Stockholm, var bor du då?" Någon svarade Skåne, en annan Norrland och en tredje Gotland. "Själv vill jag bosätta mig i Nina Perssons skrattgropar" sa jag och möttes av en kompakt tystnad.

Sidoverksamheter.

De ringde från ett australiensiskt produktionsbolag i veckan och undrade om jag kunde tänka mig att spela in uppföljaren till programmet Krokodiljägaren. "Du har ju ändå så lite att leva för" som de uttryckte det diplomatiskt. Jag tror att de syftar på det faktum att jag verkar i en bransch som väcker så mycket äckelkänslor att människor numera är villiga att betala för att slippa se och höra eländet. Jag känner kanske inte att jag personligen bidragit så mycket till människors motvilja till reklam, men ett visst ansvar måste jag nog ta på mig ändå.

Min desperation var i alla fall inte tillräckligt stor för att hoppa på erbjudandet, utan jag fortsätter nog att frilansa som råttfångare i Stockholms kloaksystem på helger och kvällar. Ett jobb där jag visserligen kan få mig några hugg i smalbenet av transparenta albinoråttor, men där jag gör nytta och kommer till min rätt. Jag strövar miltals i en lätt hopsjunken stil med pannlampa, en GPS i ena handen och en hink råttgift i den andra. Ibland slås jag nästan omkull när en luden vägg av råttor springer förbi mig. Sen blir allt tyst igen, bara ett dovt skvalande av avloppsvatten, mullret av trafik ovanför mig och min egen röst som lågmält nynnar på Rustas "Take it easy".

Här är mitt liv.

Helena har åkt till New York. Äntligen, säger jag. I flera veckor har jag lyssnat på hennes pladdrande om restauranger hon ska gå på, sevärdheter hon ska se och Gud vet allt. Jag får för övrigt många mail om hur Helenas och min relation egentligen ser ut. En generation uppväxt på Big Brother och Big Mac spekulerar flåshurtigt och helt utan satsbyggnad kring vårt eventuella förhållande.

I helgen övervägde jag och min familj att ta oss an en utbytesstudent från Sicilien. Först var alla entusiastiska, innan jag målade upp bilden av håglös, porrsurfande 17-åring som sitter inlåst på sitt rum och hetsäter mascarpone i bara kalsongerna.

Vi oljade också golven i helgen, med påföljd att jag tvingades flytta alla möblerna runt i huset och sen inte fick beträda golvet på hela söndagen. Jag vinschade in familjen i sovrummen genom fönstren på kvällen. Själv tog jag mig in genom att fästa sugproppar på knän och händer och därefter klättra in via innertaken som en fluga.

Forma din tonåring.

Tonåringen vill i grund och botten frigöra sig från dig och bli din diametrala motsats. Det här har jag förhållit mig till genom att medvetet dikta upp mitt förflutna. På det sättet liksom drejar jag fram en personlighet med önskvärda drag hos mina barn. "Jag älskade folkdans i din ålder och rökte heroin på kvällarna" har jag sagt i förbifarten någon gång, vilket bör leda till en rockälskande men drogfri personlighetstyp. Ni fattar principen. Men sen upplyste någon mig om att barn inte gör som jag säger, utan som jag gör. Och då blev jag plötsligt väldigt osäker. Så numera försöker jag täcka upp hela fältet genom att blanda uttalanden med handlingar, helst så motsägelsefullt som möjligt. Jag nickar när jag säger nej, säger att jag hatar dem samtidigt som jag omfamnar dem osv. Jag tror att vi pratar om en banbrytande pedagogik här, som kommer att forma tonåringar för livet.