En fredlig plan.
Nobels Fredspris passerade framför näsan på mig igen. Jag som inte bara pratar om att förbättra världen, utan dessutom gör det. Dagligen sprider jag fred och hopp i norrförort när jag flanerar med min luddiga hund i ett stramt koppel. Ibland lyfter jag på min gröna hatt med svinborst på sidan och kommenterar vädret i positiva ordalag till vilt främmande människor. På middagar är det jag som konsekvent leder bort samtal från skilsmässor och skönhetsoperationer. "De måste sluta slåss i mellanöstern" utbrister jag lagom till vaniljpannacottan och reser mig upp. "Jag tycker att vi, som har så mycket onödig yta, skänker allt ovanför Gävle till Palestina. Eller Israel, det gör detsamma. Det är ju ändå bara en massa skog och mygg där uppe. Då får de något annat och tänka på också, samtidigt som de slipper reta sig på varandra." Sen lämnar jag rummet lite högtidligt och låter klokheten sjunka in, lika långsamt som teskeden i pannacottan. Nästa år är priset mitt.
Det förflutna dyker upp.
Cate ringde häromdagen igen. Hon gör det bara när hon är full och nostalgisk. Att hon inte kommit över mig ännu, det var ju evigheter sedan vi var ihop. Jag var utbytesstudent i Melbourne och hon pluggade teater i kvarteret där jag bodde. Ibland satt vi i hennes råttbo till etta och läste Shakespeare. Hon spelade ut hela sitt register som Ofelia och jag var en oinspirerad Hamlet med en kall Fosters i handen. På något sätt tror jag att mitt bristande intresse lärde henne en hel del om teaterns villkor. Hon svamlade i telefonen om saker vi gjort, saker jag sagt och en massa händelser som jag inte minns ett dugg av, vilket gjorde henne lite stött. Så jag bytte ämne och frågade om hennes man hade gjort någon plastikoperation ännu. Jag förklarade pedagogiskt att det antagligen kan klassas som någon form av restaurerande operation, snarare än en skönhetsoperation som ju har lite av ett dåligt rykte. Då slängde hon på luren. Det här med att ta kritik har aldrig varit hennes starka sida.
Vem betalar min konst?
På en fest nyligen hamnade jag bredvid två unga skådespelare. Den ena såg ut som Micke Nyqvist efter en ansiktslyftning och hade svårt med ögonkontakt. Vi pratade om svårigheterna att försörja sig som skådespelare och Lill-Micke började hålla någon sorts anförande med blicken mot taket. "Skådespelaren är spjutspetsen inom människans anpassningsförmåga" mässade han utan en tillstymmelse till leende. "Konsten handlar om att beskriva vad det innebär att vara människa, det måste få kosta" fortsatte han och började få upp ångan. "Precis som sjukvården, det är något vi alla måste bidra till, eller hur, eller hur?"
Då började jag tröttna lite och frågade stillsamt om han var villig att betala mig för att jag skulle fullfölja min dröm att bli mimare? En lite smalare form av mimkonst, som bygger på att jag sitter naken på en tebricka och rullar runt på apelsiner. Förberedelserna tar flera år och själva framförandet ska ske utan publik, men däremot dokumenteras av flera 70 mm's Imax kameror. Den färdiga filmen ska sedan grävas ner på en soptipp i en sladdrig, blå gymnastikpåse som det står "Anders" broderat på. "Betalar du det?" undrade jag. Lill-Micke mötte min blick för första gången, log besvärat och gick sen iväg för att hämta ännu en gratisöl.
De förlorade tingens skimmer.
Jag ser mig själv på ett foto från förra sommaren och noterar de ovanligt snygga shortsen. "Vart tog de vägen" frågar jag min familj anklagande. De säger att de inte vet och det blir startskottet för ett ursinnigt sökande. Jag kan rota igenom allas garderober samtidigt som jag pratar högt för mig själv om hur mycket jag älskade de shortsen. Jag kan också bli gråtfärdig när jag tänker på den där härliga tuschpennan som jag alltid hade i min väska för 10 år sedan, men som nu är spårlöst borta. Eller pappas gamla fiskarkniv som han har på bilden från mitten av 60-talet och de där solglasögonen jag hade på mig på Sicilien 2001. "Vad är det för ett samhälle vi lever i, när älskade saker kastas bort" kvider jag med armarna djupt ner i soptunnan. Någon gång har jag stått på vinden i skenet av en naken glödlampa och faktiskt hittat en kavaj som jag mindes med en sådan värme. Jag tog den på mig den och gick ner till familjen och log lyckligt. "Titta, här är den." De tittade på mig och sen skrattade de sig fördärvade. Denna grymhet, var kommer den ifrån.
Min högra fot.
Efter tre veckors taxiåkande till och från jobbet, spartanska luncher inne på kontoret, inga promenader, ingen idrott och ett konstant häcklande av det som tjänstgjort som sko på höger fot, är jag nu tillbaka efter att ha tagit bort stygnen.
Jag trippade från sjukhuset, som i min barndoms somrar på grusgången ner till bryggan. Om jag hade ambitioner inom poesi skulle jag skriva en hel bok med max fyra ord per sida, med en kraftig överrepresentation av begrepp som papperstunn, hudlös och skygg. Allt detta för en löjlig nerv i foten.
Jag överväger att skada mig på en mer regelbunden basis och därigenom få möjlighet att känna tacksamhet oftare. Kanske pressa en stor lågenergilampa rakt igenom handen för att 4 veckor senare återigen få känna glädjen i att omsluta en kall starköl, min fru och en yxa. (I valfri ordningsföljd.) Finns det möjlighet att lobotomera sig och sen återställa sig lite senare? Tänk vilken glädje över att få upptäcka sina egna minnen och spektakulära tankar på nytt. Visst tänker ni såhär också? Visst gör ni det?
Middagen tänker inte.
Jag har länge undrat hur vi skulle reagera om forskare plötsligt bevisar att djurs medvetande är mer utvecklat än vad vi någonsin trott. Ungefär lika överraskande som när de kom underfund med att spädbarn visst har känsel och att operationer kanske borde utföras med bedövning. Tänk om djuren har ett rikt intellektuellt liv, drömmar och ett språk som vi aldrig begripit. Skulle vi inte se på kalkonen i ugnen och grisen på julbordet lite annorlunda då? Skulle det inte kännas extra konstigt att stå och stirra på Skansen eller Kolmården då?
Jag tänkte på det här speciellt igår kväll när vi satt runt middagsbordet och pratade om vilken hund vi skulle ha nästa gång. Vi gick igenom gulliga hundar vi sett och pratade i munnen på varandra om vilka raser vi föredrog. Kanske en mindre hund nästa gång. Och en tik, ja självklart, där var vi alla överens. Plötsligt blev jag medveten om att någon tittade på mig. I hörnet av köket låg vår gamla labradorhanne, Gillis. Jag blev först lite illa berörd, men sen märkte jag att hans tomma blick följde den smörgås jag hade i handen och inte samtalets innehåll. "Dig slänger vi i containern för brännbart" sa jag till honom och tog en tugga. Då viftade han på svansen. Jag tror att vi kan fortsätta äta kött ett tag till med gott samvete.
"Bra, för du har en skalpell rakt in i foten just nu."
Så sa läkaren bakom ett grönt skynke igår när han fick ett jakande svar på frågan om jag mådde bra. Jag opererade bort 4 cm av en nerv och kirurgen brottades med min fot där bakom. Jag såg framför mig hur han skar i min fot som de gör i charkdisken när de frilägger ett ben ur en lammstek. Efter 10 minuter var han klar och jag rullades ut i rullstol med foten i paket. Och nu ligger jag hemma i sängen och reflekterar. Om det stämmer att medvetandet och nervsystemet är intimt sammanflätade, så har jag nu kapat bort en del av mitt medvetande. Jag känner inte min fot längre, än mindre mig själv.