Mitt livs novell.

Hur lång tid måste förflyta innan jag törs börja använda stoff ur mitt yrkesliv för att roa andra? Någon filosof har sagt att fullkomlig uppriktighet bara är möjlig under total anonymitet. Det stämmer säkert, det är därför jag skickar min fru anonyma brev med negativ feed-back. "Varför är det ingen som tar ut den nydiskade disken ur diskmaskinen? Det gör mig rasande." Signerat Anonym. Ibland ringer jag upp mina barn med en röstförvrängare på och sänder en drapa om vikten av att hjälpa till hemma, gå ut med hunden, städa sina rum och inte ha för korta kjolar. I yrkessammanhang har jag helt gått över till att prata i tredje person när jag ska framföra synpunkter till kunder. "Någon tyckte att ert varumärkeslöfte var tunt som alpluft" har jag sagt vid ett tillfälle. "Det har sagts att era kolkraftverk i Västeuropa kanske motarbetar er ambition att framstå som en miljövän" som jag sa jag till en VD vid vårt första och sista möte. Jag borde bli anonym som Prankmonkey, min son från ett one-night-stand i 10-års åldern. Men tills vidare skriver jag vidare, undvikande och ryggradslöst som ett skrämt djur.

Gubbmanér.

Du vet sorten. Han som aldrig kan sluta prata om man råkar fråga vad han sysslar med. Han som namedroppar höjdare som han "känner" och refererar till sitt jobb som "huvudsakligen strategifrågor på ledningsnivå". Han säger sig vara klädintresserad, vilket förklarar den ofta förekommande rosa skjortan. En sitter i caféet där jag är nu. Han har ett möte med en kvinna han inte känner, när plötsligt hans telefon ringer. Lady in Red med Chris De Burgh. "Ursäkta mig, jag måste bara svara på det här lite snabbt" säger han. Kvinnan ler lite plågat. "Börje? Jag sitter mitt i ett möte nu, kan jag ringa dig i eftermiddag? Jaha, jaså. Nej, han är väl inom Proventus...." Sen pratar han högt vidare alldeles för länge. "Vid 6 säger du, nja, jag skulle nog kunna ringa dig vid 7 eller 7.15 Ska vi säga så?" Sen lägger han på luren och nämner ett okänt namn och har sen den dåliga smaken att börja återge varför han ska träffa den här okända personen han just talat med. Kvinnan flackar med blicken åt mitt håll för ett ögonblick. Jag ler lite hastigt för att ge henne det stöd hon behöver för att hälla den nu ljumma latten i knät på gubben och mula honom med en muffin. "Om inte du gör det snart, gör jag det" säger jag.

Anders Tempelman

I händelsernas centrum.

Klockan 08.45 i morse går jag uppför Kungsgatan när det plötsligt slamrar till bredvid mig. Mitt i körfältet ligger en pistol. Typ den du ser här. Två snubbar står  uppe på bron och tittar ner på gatan. Bilister, cyklister, fotgängare, alla tittar vi på vapnet som ligger precis vid övergångsstället med magasinet bredvid. Inga kulor i, vad jag kan se. Snubbarna uppe på bron står kvar och glor, så de kan inte ha kastat pistolen. Jag överväger att gå fram och plocka upp vapnet, men inser hur löjligt det skulle se ut om jag plockade upp det med en hundbajspåse. Jag hade varken en proffsig penna eller en latexhandske tillgänglig just idag. Sen hör jag sirenerna och kan lugnt gå till jobbet, med en fin liten anekdot om hur jag i stort sett befann mig på plats när Forex rånades idag.

Anders Tempelman

Som en skänk från ovan.

Vissa dagar har man svårare för att hitta ett tema för sin blogg. Andra dagar dimper det rakt ned i brevlådan. Det här är väl ändå direktreklam i sin mest majestätiska form - en VHS-kassett om JC och hans korta och rätt hopplösa liv. Jag kan höra snacket på stiftet, hur de pratat om vikten av tajming för att frälsa själar och lämpligheten i att påminna om Jesus i anslutning till just Påsken. (Han var ju tydligen väldigt glad i ägg.) Sen har de sneglat lite åt Hollywood för att försöka pressa in lite liv i den här uppenbart hopplösa B-rullen. "Världens mest sedda film, baserad på världens mest lästa bok" står det på omslaget. Vi pratar sälj, vi pratar kommers, vi pratar Guds son. En liten detalj som de tyvärr missat är att jag lämnat kyrkan för många år sedan, av vad jag anser, väldigt goda skäl. Förtryck, skam, krig, maktmissbruk för att ta några ur högen. Sen kan jag tycka att användandet av VHS-formatet ändå ger en hygglig bild av i vilken tidsålder kyrkan befinner sig. Varken jag eller Gud har nämligen någon bandare kvar.

Anders Tempelman

Att vilja men inte kunna.

Jag har varit på Nordiska Muséet igen. De måste göra någonting rätt som lockat dit mig två gånger det senaste halvåret. Den här gången är besvikelsen någon sorts medveten modehelg med inslag av vintage. (Förra besvikelsen hittar du här.) I ett skrämt hörn av den stora salen står lite handlare med lite kläder och produkter på skrangliga ställningar. Man går artigt förbi, som när man defilerar ett lik, och försöker intressera sig. Men det är varken en utställning värd att se eller en marknad värd att besöka. Sen är det någon sorts syateljé uppför trappstegen mitt i lokalen, jag går inte upp eftersom syslöjd skrämmer mig. Men hela upplevelsen är andefattig, halvhjärtat och enormt okommersiell. Varför klappade de inte på och fyllde hela bottenvåningen med stånd så att man för ett ögonblick trodde sig vara i Istanbul eller Camden? Idén är det ju inget fel på, men utförandet är bedrövligt. 

Anders Tempelman

Blod tunnare än regnvatten.

En nära vän till mig fick nyligen reda på att han har en halvsyster. Hon är tydligen bara sex månader äldre än honom och han blev förstås enormt nyfiken. Så han bestämde han sig för att bryta isen. Efter ett ovanligt glatt telefonsamtal bestämde de sig för att ses. 10 mil senare stod de öga mot öga för första gången. En kvinna som var väldigt lik honom, med sina breda axlar och 1.98 i längd. Samtalet flöt på rätt bra i början, de pratade om sina respektive familjer, tittade på bilder på den gemensamma pappan (död sedan länge) och sen började den här vilt främmande och enorma kvinnan att babbla om husvagnar. Hon gick igenom de modeller som de haft de senaste 10 åren och vilka modeller de övervägde att köpa som nästa. Det hela blev inte direkt bättre av att min polare utlovats en lunch och enbart serverades snabbkaffe och mariekex. Så han satt där i flera timmar med blodsockret på samma nivå som Titanic och lyssnade på sitt livs tråkigaste föreläsning. I något läge undrade han hur hon ens gick in i en husvagn. När de skildes åt var halvsyrran salig och tyckte att de måste göra om det här riktigt snart.
På hemvägen stannade min vän på Statoil och hetsade i sig 4 korvar och insåg att han aldrig ville se sin halvsyster igen. Men då var det för sent. Nu har hon ringt och propsat på att de ska ses igen. Umgås familjevis, kanske åka på husvagnssemester ihop?
"Vad säger du, brorsan?"

Anders Tempelman

Fiskehistoria.

Hem&Skola har ringt igen. De har gjort det under flera års tid med en regelbundenhet som till och med skulle imponera på Tredje Riket.
-Hej Anders. Ove Zetterberg här, från Hem&Skola.
Så inleder han telefonsamtalet och jag får för ett kort ögonblick en bild framför mig. En mjällig man i en illasittande kofta, pipdoftande och ett par tofflor som systematiskt gröpts ur av låga fotvalv och kraftiga svettningar. Han säger att han ringer mig i ett viktigt ärende, men jag vet bättre.
-Det handlar om våra barn, Anders. Vad är viktigare än våra barn, Anders?
Genom att använda mitt namn flera gånger röjer han sig som vanligt. Den jag pratar med är en plufsig säljare i ett nedgånget källarkontor med lysrör i taket och enbart en telefon och en kopp varm blåbärsdryck framför sig.
-Jag vet inte, pengar kanske? undrar jag lite försynt.
-Eh.....det jag vill prata med dig om är rökningen, Anders. Den sjunker i åldrarna. Många börjar redan i 12-års åldern, Anders.
-Dyr hobby, säger jag och minns när jag fick abborrar på kastspö som barn och slängde i dem med kroken kvar, så att jag kunde hala in dem en gång till.
-....ja, det är möjligt.....men vi måste hjälpa barnen Anders. Vi har tagit fram ett arbetsmaterial för skolan där lärarna kan........
Jag ser 14 sladdriga OH-bilder framför mig och en skäggig farbror som står och kisar i motljus inför en likgiltig mellanstadieklass. Jag kastar ut abborren igen och väntar tills nästan hela rullen är utmatad, sen matar jag in honom igen och säger samma sak som förra året.

Anders Tempelman