Bokälskarens resa.
Jag hittade en bok av Chuck Palahniuk som jag inte läst - "Survivor". Så jag gjorde som vanligt, köpte boken, en liten princesstårta och bokade en slumpmässig tur- och returbiljett med tåg och lät mig fraktas iväg. Jag har suttit i kupén hela dagen och sett vårt fula land susa förbi samtidigt som jag ätit tårta med ena handen och läst med den andra. Bläddrandet blir lidande av den kladdiga handen, så jag bläddrar med näsan i stället. Tåget går tydligen till Eslöv, som jag tror utmärkt sig som Sveriges tråkigaste ort. Men jag har min underhållning med mig och skrattar högt med munnen full av grädde och marsipan. De andra i kupén tittar dömande på mig, men jag är stark i de här lägena. Integritet är inte rätt ord, men det är det enda jag kommer på just nu. Jag tillbringar 27 minuter på Eslövs station i väntan på tåget tillbaka och eftersom jag läst lite mer än hälften av boken, väljer jag att betrakta människorna på perrongen. Skåningar är fula, summerar jag när jag sitter på väg tillbaka mot Stockholm igen med en Schwarzwaldtårta i ena handen. Jag menar det inte på ett dömande sätt, mer som ett konstaterande. Nu är jag färdig med både boken och tårtan. Känner mig mätt, både bokstavligt och intellektuellt. Undrar vart det bär av nästa gång?
Anders Tempelman
Den absolut bästa skolan.
Det finns skribenter som gärna refererar till författare som varit deras stora inspirationskällor i tonåren. De där författarna vars texter gick rakt in i deras väsen och lockade fram lusten att skapa själva. Inte sällan refererar de till namn som t ex Proust, Flaubert, Hemingway och avslöjar därmed vilka pretentiösa tråkmånsarna de är. Själv växte jag upp på MAD, en tidning som innehöll hela kostcirkeln av osunt tänkande. Tidningens frontansikte, Alfred E Neuman, fångade med kirurgisk precision hur vi såg på oss själva under den där djävulska tiden när vi varken var barn eller vuxna. (Jag såg mig mer som en växt, när jag tänker efter.) Vi kanske inte fick dansa på skoldanserna, vi kanske inte hade cykel med limpa och rocketstyre, vi kanske prövade snus och kräktes och ibland brände vi myror och skalbaggar med förstoringsglas på lunchrasten - för oss fanns MAD. Ett livsstilsmagasin som räddade liv, tro mig. Platsen där vi kände oss mindre ensamma, eftersom vi var många som skrattade åt det absurda, groteska, avskyvärda och kränkande. Titta på den pojkens leende, visst blir man alldeles varm i kroppen?
Anders Tempelman
Allas toalett.
Produkter som produceras och fryses in i samma ögonblick som de kommer ut. Det påverkar tydligen hållbarhet och smak på ett positivt sätt. Som hundbajs på vintern, tänker jag då. Speciellt nu när våren närmar sig och snödrivorna krymper ihop och frigör hundbajset som legat i en liten tidskapsel där tiden stått stilla. Nu får den äntligen breda ut sig och sprida sin fräna odör när jag liksom hoppar hage på förortsgatorna för att undvika att trampa i det.
Det här är ett laddat ämne för hundägare. En del vägrar nämligen att ta upp efter sin hund. En inställning jag kanske skulle kunna sympatisera med om man har en Grand Danois, vilket antagligen kräver en snöskovel och en sopsäck för att radera spåren efter. Men jag ser inget mönster mellan hundras och ägarnas vilja eller ovilja att ta upp. Om ni frågar mig, vilket ni gör, handlar det snarare om risken att bli upptäckt. Jag blev själv upptäckt en gång när vår labrador Gillis hade uträttat sitt värv en bit upp i ett skogsbryn. Jag hann knappt börja gå förrän en mansröst skrek efter mig. "Du där! Öh, du!" Han var ursinnig och småsprang fram till mig och drog en harang om barn som leker här. Jag gjorde det enda rätta och ifrågasatte hans lämplighet som förälder om hans barn tillåts springa mellan skogsbrynet och vägen. Han blev helt paff och jag pladdrade monotont vidare och undrade om han även hade synpunkter på älgarnas, rådjurens och grävlingarnas rätt att använda skogen som toalett. Och orienterarnas, hur skulle det går för dem om inte skogens mäktiga salar stod på vid gavel för deras naturbehov?
Killen stod och stirrade på mig, som om jag också var något som just tinat upp efter månader i en snödriva. Sen gick han och jag åt skilda håll.
Anders Tempelman
Min sista skoldag.
Jag går på mitt sista utvecklingssamtal med min yngsta dotter. Det är ett stort ögonblick, jag vinkar farväl till skolvärlden igen på obestämd framtid. Jag vet inte hur många olidliga föräldramöten jag varit på, jag har valt att förtränga de flesta. Alla dessa rektorer som presenterat skolan som om det vore Atlas Copco och refererat till sig själva som enhetschefer och skolan som ett verksamhetsområde. Kärnvärden har de också, precis lika platta och icke förpliktigande som hela näringslivets. "Respekt, inspirerande, nyfikenhet, kommunikation". Jag kysser också farväl till ögonblicken när fröken tittar ut över föräldrarna i skolbänkar och undrar om det finns några frivilliga till att bli klassföräldrar? Den tystnaden som infinner sig är så sublim att den borde spelas in och ges ut på talbok. Ingen vill nämligen sitta på sin fritid och prata klassresa eller skolans roliga dag (som är så bedövande tråkig) med några främlingar vars enda merit är att de hade produktiv sex ungefär samma månad som du.
Min dotter tar emot mig i skolan och knuffar snabbt in mig i något kollektivt utrymme utan fönster. Det stryker förbi en del lärare och alla ser ut som Jehovas vittnen, eller är det Mormoner jag tänker på? Svarta kostymer, slips och alla är under 30 år. Men jag tänker att jag ska avsluta min relation med skolan på ett värdigt sätt, utan att genera min dotter. Så till slut sitter jag i ett litet mötesrum utan fönster och lyssnar när fröken och min underbara dotter pratar om vilka val hon ska göra till andra ring. Jag upptäcker att jag njuter av ögonblicket och när fröken säger att Jackie hade G- på sista matteprovet, kan jag inte hålla mig längre. "Bra gumman!" ropar jag alldeles rörd.
Anders Tempelman
Att drömma är gratis.
Jag har någon gång erkänt att Hobbex antagligen var avgörande för mitt yrkesval. Jag längtade efter deras katalog som barn och kunde ägna dagar och nätter åt att läsa igenom den. Det var så målande skrivet, så lockande, förföriskt och så in i helvete missledande. Ta kastkniv-setet som jag köpte till exempel. "Ligger alltid rätt i luften" är meningen som fortfarande ekar i mitt huvud om knivarna som fladdrade planlöst genom luften och landade med skaftet eller sidan först. Vid ett tillfälle köpte jag en IC-krets som beskrevs så storslaget och heroiskt att jag var tvungen att köpa den. När paketet kom tittade jag på den lilla grå elektronikdelen och hade inte en aning om vad jag skulle ha den till. Skämtartiklarna orkar jag inte ens prata om. Numera har jag ett mer luttrat förhållande till kataloger som Hobbex, Biltema, Luthman och alla andra som huserar i en korg på toaletten. Tvångsmässigt tar jag katalogerna och intalar mig själv att jag får välja vad som helst på det uppslag som jag råkar slå upp. Ibland har jag tur och hamnar på ett uppslag med gitarrer och kan ägna lång tid åt att välja mellan olika modeller. Ibland har jag otur och hamnar bland skruvar eller bilvårdsprodukter. Men då har jag infört en liten regel som innebär att jag antingen får bläddra två sidor bakåt eller framåt. Inte mer, inte mindre. Sådär kan jag hålla på utan att någonsin köpa något. När jag åker tåg gör jag samma sak. "Nästa hus jag åker förbi måste jag bo i resten av livet" tänker jag. Om det visar sig vara ett riktigt skräphus, korrigerar jag mig själv och säger att jag bara måste bo där en vecka i sommar. Nästa hus däremot är för alltid. Så jobbar jag.
Anders Tempelman
Hus-swingers.
Jag har gått med i en husbytarförmedling och är alldeles uppspelt. Det känns som ett äventyr, vilket kanske säger en hel del om hur mitt liv är i övrigt. Jag har i alla fall lagt upp vårt hus med bilder och allt och sen angett vart vi kan tänka oss att åka i sommar. Kabul har jag valt bort, liksom Gazaremsan, men annars har jag ett öppet sinne. Jag har redan fått ett svar från Italien. En liten ful lägenhet i utkanten av Bologna. "In vostro sogni" svarade jag med vändande mail. Igår spenderade jag en hel kväll med att titta på hus från hela världen där familjer angett Sverige som ett semesteralternativ. Varför är obegripligt, men jag tänker inte ifrågasätta det. Jag uppskattar speciellt familjer som lagt upp familjebilder, det berättar så enormt mycket. Jag zoomar ofta in barnen för att försöka avgöra om de är benägna till skadegörelse. Annars går jag mycket på yrken. Läkare, advokater, revisorer favoriserar jag. Människor inom reklam och media väljer jag bort direkt. Jag vet för mycket. Själv har jag betitlat mig "writer", kort och gott. Jag tänkte att det kunde väcka associationer till Bergman eller kanske Strindberg (minus kvinnohatet).