En mörk historia.
Jag har av miljöskäl infört ett släckt-hus-dekret hemma som innebär att vi helt enkelt inte tänder. Det här gällde även i badrummet men efter en svit av obehagliga incidenter har jag tvingats att blåsa av den här hedervärda insatsen. Myggstiftet är skakande likt deodoranten i mörkret. Idominsalvan går inte att skilja från tandkrämen, linimentet har samma form som krämen mot flatlöss och p-pillerkartan känns precis som vitaminkartan. Så om ni undrar varför jag haft extremt dålig andedräkt, LP-skivor under armarna, luktat tigerbalsam och kliat mig ursinnigt i skrevet och utvecklat runda höfter och större bröst - nu vet ni varför.
Anders Tempelman
En strid i hemmiljö.
Det är en lusepidemi på gång. En kollega fick sanera sig själv och hela familjen flera gånger i helgen. Krypen har visst utvecklat någon sorts resistens mot traditionella behandlingar. Så jag var lite beredd när det häromdagen drabbade min familj. När mina döttrar fick en våldsam klåda och det liksom rörde sig i håret, parkerade jag dem på tomten och hällde bensin över deras huvuden. Sen laddade jag min luftpistol. "Stå still" skrek jag från min utomhusfåtölj med en björnfäll över benen och sköt bort lössen, stora som guldhamstrar från deras huvuden. Min fru smörjde jag in hårbotten på med surströmingsspad (egen idé, kanske kan patenteras på sikt?) och mig själv behandlade jag i förebyggande syfte genom att gå omkring med en skulpterad hjälm av kolsyre-is hela dagen. De ska få se vem de djävlas med.
Anders Tempelman
Ett dödligt budskap.
Det var i faxens tidevarv. Vi hade jobbat med Arla och deras gräddprodukter ett tag och hoppades att vår skicklighet skulle göra dem till en större kund på byrån. Byråns ägare, som nästan alltid bar svarta slacks och stickade tröjor med skinnlappar på axlarna, hade träffat kvinnan som var ansvarig för juicer. En kvinna i min ålder, 15 år yngre än min chef. Han höll fram ett skrivet A4 framför mig som han avsåg att faxa till henne. "Kan jag skicka det här" undrade han och flinade så nöjt att jag insåg att han skulle skicka det vad jag än sa. Det var så han var. Han sökte aldrig råd, bara bekräftelse. Jag läste faxet och skrattade till nervöst, innan jag sa som det var. Att det här skulle kunna landa lite snett. I värsta fall även uppfattas som kränkande. Han skakade på huvudet och tittade sorgligt på mig, som om han hade väntat sig mer av mig. Sen stod han och skrockade framför faxen när den processade hans genidrag som skulle leda till ett nytt uppdrag: Hej Helene, det vore roligt att få smaka på dina juicer någon gång framöver. Hälsningar Sten-Åke.
Behöver jag kommentera utfallet?
Anders Tempelman
Ord som skrämmer mig.
En barnläkare myntade ordet stjärtfluss i veckan. Det handlar om streptokocker (bara det ordet!) som får fäste i just stjärten. Eller förhuden, stod det också i artikeln. Framstjärten stod det aldrig, men jag misstänker att man kan få framstjärtsfluss också. Jag blev så skrämd av de här nya insikterna att jag tvångsmässigt går runt på kontoret och skojar om de här nya begreppen. Ingen skrattar utom jag. Det känns ensamt på något sätt.
Anders Tempelman
Senildemens.
Jag var hos veterinären nyligen. Min hund har både epilepsi och cancer och det var dags för ett kontrollbesök. I väntrummet hos veterinären finns lite allt möjligt att vila blicken på. Det ena är inramade ögonblicksbilder på hundar med små texter i tusch på. Hundarna har själva skrivit i första person singular om hur bra de mår efter en lyckad insats av någon av veterinärerna. Oftast avslutas det med rader som ”Kram från Ludde och hans matte.” Det andra i väntrummet som fångar mitt intresse är ett ställ med foldrar om olika åkommor hos djur. Jag läser lite slött rubrikerna när en får mig att stanna upp - senildemens. Symptomen kretsar tydligen kring trötthet, håglöshet, märkliga beteenden och personlighets(?)förändring. Jag tittar lite oroligt på min hund, sen frågar jag honom om han vill ha en godis. Då tittar han snabbt upp och svansen går som en propeller. Jag andas ut.
Anders Tempelman
Trä minns.
Det är någonting med kombinationen trä och kött som får mig att må dåligt. Planksteken är ett uppenbart exempel, toalettsitsen är ett annat. Jag vet inte varför jag reagerar så starkt, men misstänker att det är någon sorts hygienaspekt som får min fantasi att skena. Löst grundad (som alltid) på antagandet att trä liksom minns. Hårdplast, metall och porslin har inte samma förmåga intalar jag mig själv. Jag borde kanske se det annorlunda. Att trä visserligen är ett levande naturmateria och att människans första toalettliknande konstruktion antagligen var just en gren av trä. Men när trä lackas är det lika ogästvänligt för bakterier som andra material. Men jag tror att träsitsen minns att den en gång i tiden var en ståtlig tall i en svensk urskog, som vajade majestätiskt och blickade ut över de svenska vidderna. Nu hämnas den genom att ackumulera mänskliga bakterier på restaurang Sawadee och sedan sprida dem generöst. Som pollen för vinden.
Anders Tempelman
En rysk höst.
Jag läser Dostojevskij på kvällarna för att kunna framstå som intressant och beläst på kommande middagar och fester. En sidoeffekt är att jag numera växlar slumpvis mellan att kalla mig för Anders, Lars och Ante-Pante. Jag praktiserar samma sak på mina kollegor och skapar ett intressant kaos där ingen vet vem som är vem längre. Jag pratar ofta rakt ut i luften utan att titta på någon, vilket skärper iakttagelseförmågan hos samtliga och tvingar folk att försöka tolka vem jag talar till. Den senaste veckan har jag börjat kalla en kund som heter Björn för Kolja, vilket skapat en intressant atmosfär i våra möten. Han tittar och lyssnar på mig med helt nya ögon. Igår sågs vi igen och då kallade jag honom för Ivan när han kom, presenterade honom för en kollega som Kolja och avslutade mötet genom att kalla honom för Björnovitz och ge honom blöta kyssar på kinderna. Sen tog jag på mig min björnpäls och mössa igen och halsade en liter vodka till lunch.
Anders Tempelman