Olympiska tvångstankar.
Jag har en tvångstanke som återkommer vid varje sommar-OS. Den går ungefär såhär: Jag har en given plats till nästa sommar-OS i London om fyra år. Jag måste sluta arbeta och kommer sparras av de bästa tränarna i världen fram till spelen. Nu handlar det bara om att välja en gren där jag har de bästa förutsättningarna. Målet är inte ett OS-guld (även om det är fullt möjligt i mitt fall), snarare att delta utan att genera Sverige eller besudla de olympiska idealen. Med visst vemod inser jag att jag passerat bäst-före datum för de flesta friidrottsgrenar, utom möjligtvis diskus där jag kan se mig själv kasta den där lilla fjantiga frisbeen sinnessjukt långt. Tyngdlyftning ( i synnerhet ryck) bör man kanske undvika, stavhopp är ju enormt mäktig, men kanske lite för tekniskt. Men är det verkligen omöjligt att bli vass i rodd på fyra år? Lerduveskytte borde väl också vara rätt lätt. Segling, speciellt som gast, måste ju vara rena barnleken. Men samtidigt känner jag att fyra år är en lång tid och att jag måste gilla det jag ska träna så hårt och så länge. Boxning vore roligt, men jag är lite orolig för att bli slagen till pappersmassa och sen för alltid gå runt och se ut om Lillen Eklund. Beach-volleyboll kan jag se mig själv i också. Kanske spela med någon av tjejerna från Brasilien?
Anders Tempelman
Bevisföremål 1.
Det har antytts från flera håll att jag hittat på episoden med de små kalsongerna på Sicilien. Jag känner mig naturligtvis kränkt av de här beskyllningarna och bifogar därför ett bildbevis som för evigt ska tysta de illvilliga röster som ifrågasätter min ärlighet. Jag har lagt en fönsterskrapa bredvid kalsongerna som referensobjekt, för att ge en tydlig bild av hur trånga de faktiskt är.
Anders Tempelman
Ingen information alls, när du behöver den som mest.
Det finns ett helt nytt grepp inom produktdesign som skapar väldigt starka känslor till sina varumärken. Man eliminerar helt enkelt den fakta som kunden söker i just det avgörande ögonblicket. Koktid på pasta till exempel. Vattnet kokar, du lägger ner pastan och söker efter den enda information du behöver just nu – koktiden. Ögonen far epileptiskt över förpackningens alla ytor på jakt efter en siffra eller möjligen två siffror med ett mellanslag emellan. Men nej, det står inte framtill på paketet, inte baktill där däremot alla ingredienser finns redovisade på fyra olika utrotningshotade språk. Först när pastan destillerats ned till en bränd kräm i botten av kastrullen, ser du texten. Sex punkter stor, väl dold bakom en usel illustration av ett durumvete. Målarfärg är ett annat exempel. Du har målat klart och överväger att lägga penseln i en plastpåse eller i ett miljövänligt lösningsmedel, beroende på torktiden. Den informationen är omöjligt att hitta och du vet inte när färgen är övermålningsbar igen. Du söker utmed burkens alla ytor och inhalerar omedvetet så mycket starka ångor att du förlorar medvetandet. Barnen hittar dig utslagen med en trasa i munnen och en flaska thinner bredvid. Det ser inte bra ut. Eller när man bjuder hem en vän på middag som är aggressiv nötallergiker och råkar bjuda på pesto. Hans adrelanin- eller antihistaminsprutor har ingen text som tydligt anger var nålen ska in. Så det slutar med att du sitter på hans bröst och hamrar in en spruta i hjärtat på honom och den andra i höger bröstvårta. Han överlever, men sms’ar inget tack dagen efter.
Är det bara jag som har de här problemen?
Anders Tempelman
Den sommaren gick jag runt i väldigt små, löjliga kalsonger.
Ni vet hur man hänger upp sitt livs kronologi på speciella händelser? Sånt som får utgöra bokmärken för en hjärna som annars befinner sig i brant utförsbacke. Som den sommaren när jag och min kompis Bettan sneglade in under bakdörren till torrdasset och fick se när farbror Gunnar bajsade. (Nej, det var inte förra sommaren, snarare sommaren -69.) För mig kommer den här sommaren att bli ihågkommen för mina kalsonger. Redan första dagen efter att bagaget försvann på Sicilien tvingades jag ut i Cefalú för att handla det nödvändigaste. Jag hittade någon sorts modeaffär där jag köpte två t-shirts och två par kalsonger. Jag köpte dem utan större omsorg, som salt eller spolarvätska ungefär. Väl hemma i huset pressade jag mig in i det minsta par kalsonger i storlek XL jag någonsin ägt. De slöt tätt, kan man säga. Men det värsta var att den lilla svarta…herrtrosan är inte rätt ord, men det är det bästa jag kommer på….hade en text på baksidan. En text som var väl dold vid inköpstillfället, tro mig. Med sirlig guldtext står det ”Gold Member” över stjärten. Mycket märkligt, speciellt eftersom företaget som producerar denna kastrerande teko-produkt har ett helt annat namn. Vad syftar texten på? Att man vill ha en Gold Member där bak eller att man är en stolt ägare till en framtill? Att man är en Gold Member i någon sorts klubb som producerar pyttesmå kalsonger till sina medlemmar? Eller läser jag in för mycket i det här? Jag vet inte, men har i alla fall kommit fram till att vara mycket sparsam med att använda de här i framtiden.
Anders Tempelman
Romarrikets fall – en hypotes.
Varje gång jag besöker en gammal italiensk stad, där trampet efter romarrikets soldater fortfarande ekar mellan huskropparna, undrar jag vad som var orsaken till romarrikets fall. Flerfrontskrig, inbördeskrig, blybägare, incest och blodiga maktövertaganden spelade säkert en viss roll. Men de där lövtunna sandalerna med skinnsulor måste ha varit en enorm bov i dramat. Gå genom Florens, vandra i Rom, besök en bergsby var som helst i Italien och konstatera att gatstenarna är hala som såpa även med ett par Nike på fötterna. Jag tror att whiplash-skador, brutna nackarn och kotförskjutningar måste ha varit en faktor att räkna med. När romarriket liksom halkade från makten.
Anders Tempelman
Vattumannen.
Poolen är så full med döda insekter att man bör simma med stängd mun, om man inte vill kliva upp med något som påminner om en rejäl grovsnus under överläppen. Jag vet det här eftersom jag spenderar mycket tid i vatten just nu. Jag badar i poolen och i havet och försöker se ut som om jag är duktig på att simma, vilket jag inte är. Men ett par obesvärade simtag i crawlstil, några sublima meter ryggsim och ett bröstsim med professionell ansats (huvudet under ytan vid varje simtag, ni vet) skapar bilden av mig som en enormt simkunnig person. Det känns viktigt för mig att markera mitt alfahanneskap även i vatten. Den simstil jag undviker när andra tittar på är fjärilssim. Helt klart den vackraste och svåraste simstilen och därför den mest åtråvärda att behärska. Min fru har tävlingssimmat i just fjäril och gav mig några lektioner i morse. När jag sedan prövade min nyvunna teknik så skrattade hon så mycket att hon knappt klarade av att hålla sig flytande. Så jag kanske väntar med att introducera den simstilen i min repertoar ett litet tag till. Annars hade jag en ödla på besök i huset idag igen. Att de aldrig lär sig?
Anders Tempelman
En objuden gäst.
Förra året skrev jag om fladdermusen som tog sig in i vårt hus i Lucca en kväll och som krävde både mod och skicklighet från min sida att eliminera. Årets djurbesök hittills är en ödla som kröp utmed väggen i vårt sovrum alldeles nyss. Han var inte lätt att upptäcka eftersom han hade antagit väggfärgen. Det såg mer ut som en fuktbubbla som rörde sig över väggen. Min fru och mina barn bestämde sig för att gå till köket när jag klev in i sovrummet utrustad med en handduk, väl fuktad i ena änden. (Alla som varit en prepubertal pojke, vet vilken kraft som en fuktad handduk kan utveckla.) Jag ser honom slinka bakom ett Sicilianskt klädskåp, som jag bryskt vinklar ut. Han är blottad, men snärtytan är för liten för att få en bra träff. Han flyr ner till golvet och kryper bakom vår ena resväska, som jag slänger mig mot och pressar med hela min tyngd mot väggen. Då ser jag hans slemmiga svans bakom ett annat skåp. Jag vrider upp det och han flyr utmed golvet, mot dörren. Jag siktar och försöker hitta ett snärtläge, när han liksom placerar sig i ett nytt läge och ligger blixt stilla. Som en skänk från ovan har han har placerat sig mitt i dörrskarven där han kan sägas både vara inne i rummet och ute i hallen. Så jag stänger dörren och blir hjälte i ett hus fullt av kvinnor igen.
Anders Tempelman