34° och 1 km ovanför havsytan.

Jag är på Sicilien igen. Det mesta är sig likt. 3 av 4 resväskor försvinner i Milano och bruden som sköter Lost&Found i Palermo sitter planlöst för hand och skriver av några siffror som syns på hennes dataskärm. Grön text mot svart botten, om någon minns? Fem dagar senare går jag fortfarande omkring i min frus solklänning och en bred, flätat solhatt. Nere vid stranden i Cefalu spelar de på kvällarna in tv-programmet ”Veline” som för italienarna kanske motsvarar ett Allsång på Skansen möter Stadskampen. Folkligt, festligt och kringresande. Det kretsar i vanlig ordning kring en äldre man som påminner om Berlusconi och 20 modelliknande brudar i bikini och en jury. Tjejerna får först förnedra sig genom att t ex låta som en speciell fågel, låtsas köra bil berusade etc. Sen kommer tävlingsmomentet som bygger på att dansa så porrigt som möjligt i 30 sekunder. Sen kröns vinnaren i Cefalu genom jurybeslut och därefter drar lastbilarna vidare till nästa badort och efterlämnar bara en lätt härsken doft efter sig. Alldeles nyss kom resväskorna. Synd. Jag kände mig sedd och uppskattad i kvinnokläder.

Anders Tempelman

Ikea och jämlikhet.

Definitionen av ett jämlikt förhållande är när man öppet kan säga till sin fru att man aldrig mer kommer att åka med till Ikea. Jag har sedan flera år tillbaka lyckats uppnå den här ömsesidiga respekten. Det handlar inte bara om att varuhusen driver mig till vansinne med sina hav av spånskivebaserade produkter, märkliga gångar, oändliga köer till kassor och fula människor utan mening eller mål. Det handlar också om manlig kontra kvinnlig shopping. Min fru kan åka dit som om det vore en nöjesresa, i bästa fall med något halvt uttalat inköpsmål, men det är mest för syns skull. Senast tror jag att hon skulle köpa gardiner, men kom hem med två sängbord (som två månader senare fortfarande står och glor på mig i sina pappkartonger), lite handdukar samt en sopsäck full med värmeljus. Både hon och Ikea vinner på att jag aldrig mer åker dit.

Skärgårdsliv.

När jag var liten hade vi ett landställe på Söderöra. Där var midsommarfirandet en enda lång fest. Det var en roddtävling tvärs över viken. Gubbarna (varav många hade spelat i Allsvenskan) mötte grabbarna uppe på fotbollsängen i en match som alltid blev lite för allvarlig. Stången kläddes och restes och barnen dansade. Senare på kvällen spelades det på dragspel på ångbåtsbryggan och de vuxna dansade hela natten. Vi barn kunde kasta bollar i hinkar och spela på någon sorts tombola och granska gamla halvfulla fiskargubbar i vegamössor som satt på medhavda pallar och bara såg gamla ut. En av dem såg ut som Quasimodo minns jag. Och hans läskiga tonårsson som var dvärg, eller i alla fall väldigt kort för sin ålder. De bodde tillsammans på andra sidan ön, som var skogstätare, fuktigare och fulare. Det var där man grävde efter mask när man skulle meta och alltid var livrädd för att den gamla krumma fiskargubben och hans son skulle dyka upp ur ingenstans. Kanske med varsin banjo i handen?

Anders Tempelman

God uppfostran.

Jag har slutat att uppfostra mina barn på det traditionella sättet, utan har helt gått över till fjäderbatong och starkström. Två pedagogiska redskap som jag tycker har fått oförtjänt dåligt rykte. Förr kunde jag gnälla verkningslöst flera gånger i veckan över att de sprider sina smutsiga kläder över hela huset, lämnar frukosten framme och duschar i timmar. Nu har en slagserie med batongen och två renande elchocker helt lyckats eliminerat alla negativa beteenden. Jag tycker också att vi ska komma ihåg att inga framgångsrika och intressanta människor vaskats fram genom dalt och klem. Själv hade jag en genomtrygg uppväxt och har därför tvingats framleva mitt liv i medelmåttighetens träsk.

Anders Tempelman

Min osvikliga känsla för timing.

Vi skulle ha ett möte med ett stort företag inom detaljhandeln. Ett möte där vi skulle berätta lite om oss i förhoppningen att kemi skulle uppstå och därigenom ett nytt uppdrag. Marknadschefen är en otroligt trevlig man och mötet går fantastiskt. Vi skrattar åt samma saker, vi förstår varandra och delar uppfattningar inom en rad områden. När mötet går mot sitt slut berättar mannen att han och hans pojkvän ska åka och hämta en hundvalp i helgen. Jag undrar vilken ras det är och när han säger labradorhanne skiner jag upp och känner mig manad att dela med mig lite av mina erfarenheter. ”Jag har en som är 8 år. Blev tvungen att kastrera honom, han juckade på allt som rörde sig. Sen fick han epilepsi och hårar som fan, men annars – en underbar hund.”
Det är märkligt hur ett möte kan svalna på så kort tid. Efter mötet skrev jag ett mail och bad om ursäkt för mitt okänsliga uttalande. Han svarade aldrig.

Anders Tempelman

Fight Club på Gärdet.

Jag har spenderat årets varmaste söndag inne på Restaurangakademin på Gärdet. Jag och 12 andra sorgliga män (samt en kvinna) hade samlats för att gå en grillkurs. Jag tror att alla hade fått den här kursen som present av sin andra hälft eller sin psykolog. Kocken hade i alla fall tagit uppgiften på allvar och ordnat en veritabel köttfest. Vi talar en helstekt entrecote stor som en björkstam. En halv bröstkorg från en gris. 16 kotletter från gris, ett hav av lammfiléer, tonfisk i perfekta torskblockformer, nudelsallad, salsor och Gud vet allt. Från 9.30 till 16.00 vadade vi i kött, marinader, rubs och tillbehör. Vi delades in i team och pratade lite trevande med varandra. ”Jag har en kolgrill, vad har du?” var en vanlig öppningsreplik. Sen stod vi plötsligt utomhus, samlade runt två klotgrillar på en infart till ett parkeringsgarage i vita förkläden och vita t-shirts med Restaurangakademins logotyp på. Det fräste om köttstyckena på grillarna, blod rann på skärbrädorna och gillande blickar utbyttes. Som Fight Club, tänkte jag. Vi är män (och en kvinna), vi grillar kött tillsammans och har känslor.

Anders Tempelman

En dvärg?

Jag fick höra en episod från verkligheten som jag gärna vill dela med mig av. En kvinna sitter med sin 5-åriga son i knät på bussen i rusningstrafiken. Bussen stannar vid en hållplats och på stiger en dvärg. Kvinnan känner hur sonen liksom hoppar till och klistrar dvärgen med blicken. Hon försöker avleda pojkens uppmärksamhet samtidigt som dvärgen går rakt emot dem i mittgången. Men det är för sent. När dvärgen är alldeles framför dem fäller pojken ut armen och pekar med ett knubbigt finger på honom. ”Titta. En bäver!” säger han högt i hela bussen. Pojken är inte helt fel ute, orden är lika långa, har tre gemensamma bokstäver och likartad klang. Jag kan tänka mig att den här småväxta mannen har kallats för en hel del i sitt liv, men bäver måste vara ett helt nytt epitet. Snart ska jag gå till bävrarna på Skansen och ställa mig bredvid en dagisklass. ”Titta barn, vilka fina dvärgar!”

Anders Tempelman