Gubbar med pengar.
När jag var yngre föraktade jag de där medelålders, tunnhåriga gubbarna som åkte omkring i dyra sportbilar, hade coola märkeskläder och de dyraste skidorna utan att kunna åka ordentligt. Och värst av allt, de som släntrade omkring i musikaffärer och köpte dyra gitarrer som var helt bortkastade på dem. Min inställning var att pengar borde man ha som ung, de gamla skulle ju ändå snart dö och hade ingen glädje av sakerna de köpte. Så när jag i julas köpte en elbas som jag drömt om sedan jag var 12, kändes det som om någon stod och tittade dömande på mig. Kanske en liten, benig, mörkhårig kille med bruna ögon som var skitkass på bas och knappt kunde ta ett barréaccord på gitarr. Den här basen hade varit fullkomligt bortkastad på honom. Så enkelt är det med den saken.
Anders Tempelman
Digital existentialism.
Vid något tillfälle bestämde jag mig för att inte låta mitt mailprogram hämta mail automatiskt. Jag ville vara herre över min tid själv och inte förvandlas till en mailnarkoman som hoppades att nästa mail skulle innehålla någonting livsavgörande. Ett skämt, ett glädjebesked, ett kärt återseende eller en hydraulisk pump som kan förlänga kroppsdelar till oanade längder. Jag trivdes bra med mitt nya, kontrollerade liv men utvecklade efter hand en otäck ovana. Nästan spastiskt klickar jag numera på ”Hämta e-post” i hopp om att bli bekräftad som människa. Och nu i sportlovstider får jag så få mail att jag promenerar in till vår server med jämna mellanrum och kastar okunniga blickar på maskinparken. Det kan hända att jag frågar mina kollegor om servern ligger nere. Men de försäkrar mig om att de får massor med mail hela tiden. ”Det får jag också”, brukar jag svara då.
Anders Tempelman
Förföljd av en röst.
Tidigare gick jag till Wayne’s i konserthuset på mornarna, men det går inte längre. En äldre kvinna som pratar med sig själv är alltid där numera. Hon pratar högt för sig själv och gärna med blicken fäst på mig. Jag är van vid den här sortens uppmärksamhet, av alkisar, pundare och kortväxta, packade killar. De ser någonting i mig. Men det här är verkligen irriterande. Jag sitter fördjupad i min dator eller en bok och hör plötsligt denna malande, mumlande röst. ”Ja, så kan det verkligen inte vara, han var inte alls ledsen, mjölet måste i före smöret, men det vet jag ingenting om, hon var alltid glad på mornarna….” Första gången det hände tittade jag upp lite förvånat och mötte hennes blick, såg mig omkring och försökte begripa vem hon pratade med. Numera undviker jag att titta på henne och stoppar direkt in lurarna till min mobil och spelar musik. Fast det tar inte bort den obehagliga känslan av att någon tittar på mig och pratar med mig. Min hund har samma blick när han behöver gå ut eller vill påminna mig om att han inte fått sin middag ännu. Den här kvinnan kanske också vill någonting som jag inte riktigt begriper? Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag talade tillbaka. På hennes sätt. Med en massiv vägg av ord och osammanhängande meningar. Skulle hon tystna och lyssna intresserat för ett ögonblick? Jag tänker inte ta reda på det. Nu sitter jag på ett annat fik på mornarna och oroar mig mest för att hon ska hitta mig igen.
Anders Tempelman
Att göra sig hörd.
Jag har alltid undrat hur det går till. Ögonblicket när man ser en stor blank, obesudlad yta och samtidigt inser att man har en fet tuschpenna i fickan. Eller är det tvärt om, man har en tuschpenna i fickan och söker aktivt efter en yta? Plötsligt står man i alla fall framför en ny, stor och blank plåt i tunnelbanan. Men nu är frågan, vet man sitt viktiga budskap eller improviserar man? Jag ser en ekvation framför mig där man väger antal stavelser med ytstorlek och önskat budskap. Kanske ingår även önskad effekt i relation till ytans geografiska placering? Det kan inte vara ett hastverk att klottra. Till slut bestämmer man sig för att jobba typografiskt stort och satsa på enkelhet. Resultatet blir föredömligt synligt men budskapsmässigt lite svagt? Är det jag som är bög, är det killarna som jobbar bakom plåten som är bögar (plural i så fall) eller är det klottraren själv som är bög? Det blir liksom ingen reaktion när syftningen är så luddig och diffus. Och det är väl trots allt en reaktion man är ute efter? Om klottrarna inte kan bättre än såhär, är det bara att tvätta bort.
Anders Tempelman
Inavel och siffran 475.
Det finns en fråga som förföljt mig ett tag och som jag gärna tröttar ut folk med på fester och middagar. Om Homo Sapiens dök upp i Afrika för ca 200.000 år sedan och dessutom kan härledas till en stam på mellan 500-10 000 individer, borde inte inavel varit ett stort problem för artens fortlevnad? Borde vi inte alla ha dubbla tandrader och sitta och spela banjo på dagarna? Därför har jag ägnat kvällen åt att försöka hitta ett svar. Och svaret är tydligen 475. Det är nämligen det antal individer som krävs för att undvika inavel. Sen kan man ju inte låta bli att undra vad som hände innan vi blev just 475, för någonstans måste det ju ha börjat med färre individer. Jag har en känsla av att jag kommer att förstöra flera middagar och fester med det här framöver. Hör gärna av dig om du kan hjälpa mig.
En sjuklig fixering vid matematik.
Jag har en känsla av att vi är rätt många som hatar matematik. Det grundar sig inte bara i att vi alla har haft lärare med nikotingula fingrar, mjällbeströdda axlar och en komplett oförmåga att förklara användarnyttan med andragradsekvationer. (Fast det kan ha spelat en viss roll.) På något konstigt sätt har matematik lyckats uppnå en särställning inom skolan. Du kan vara hur duktig på språk, historia och andra viktiga ämnen som helst, men är du svag i matematik så hamnar du i en stödgrupp. Det händer aldrig i svenska eller SO. Hela skolan ger eleverna en känsla av att ”är du dålig i matte så kommer du antagligen att börja knarka, prostituera dig, bli kriminell och förtidspensionerad.” Jag förnekar inte nyttan med grundläggande matematikkunskaper eller vitsen med numerisk hjärngymnastik, men det finns ingen måtta. Att vara duktig i språk eller konstnärligt lagd är på sin höjd charmigt, men knappast akademiskt meriterande. Jag vet inte, men har jag röjt att gick ut gymnasiet med underkänt i matematik nu?
Anders Tempelman
Musikalisk identitet.
När jag var tonåring brukade jag öppna fönstret till mitt rum när jag spelade musik högt. Planen var att alla snygga brudar som passerade utanför skulle stanna upp och undra vilken snygg kille med häftig musiksmak det måste bo där. När jag köpte min första bil investerade jag i en musikanläggning som kunde ge whiplashskador när man tryckte på. Numera använder jag iChat på samma sätt. Under mitt namn ser alla som jag har kontakt med mig vilken musik jag lyssnar på. Det här är också lite stressande, eftersom jag inte bara gillar hårdrock eller destruktiv musik som odlar bilden av mig som en spännande människa. Jag har också en helt ocool sida som gillar smetig pop, smöriga ballader och fjantig jazz. Därför stänger jag av den här funktionen på iChat när det passar mig. Precis som när jag stängde fönstret för att lyssna på Supertramp, Wings eller annat som man skämdes för.
Ska man aldrig växa upp?
Anders Tempelman