Fräls oss ifrån ondo?
Det är något som inte stämmer. Jordens samlade isdepå smälter okontrollerat och vad gör vi? Vi filar på våra kroppsliga små åkommor! Tag dig en titt på närmaste reklampaus och förundras. Ett helt ordinärt reklamblock inleds med botemedel mot ändtarmsbesvär, analklåda och hemorrojder. 30 sekunder senare följer tips om hur du blir av med din förtretliga förstoppning över en natt. Nästa budskap gäller tabletter mot illaluktande flytningar, tätt följt av munskölj, herpessalva och huvudvärkstabletter. Och detta inom loppet av fem minuter! Vad säger det om oss människor? (Jag vet inte om jag vill veta.) Vi talar primetime! Tv för en uppväxande generation, för samhällets mitt-i-livet-människor och för dess makthavare. Är det på ett högabsorberande trosskydd vi ska flyta iland när vattennivåerna stiger? Är det till apoteket jag ska styra kosan när luftlarmet går? Ska skolorna dra ner på den lärarledda undervisningen och istället satsa på pharmaceuter?
Nej, jag vet inte var man hittar lösningen på världens problem. Men en sak är jag tämligen säker på: Längst in i naveln finns bara lite ludd.
Helena Helsing Mork
Den svåra konsten att ge dricks.
Inte ens när jag jobbade på Hotell Wellington på Storgatan kunde jag förhålla mig till dricks. Jag avskydde att få dricks, kände mig billig och usel på något märkligt sätt. Det hände att jag avböjde en framsträckt sedel, vilket gjorde det hela ännu konstigare för gästerna. Att ge dricks är också ångestladdat för mig, mest för att jag oroar mig för att ge för lite eller för mycket. (På ett Hamam i Istanbul en gång tvingades jag gå ut och besöka en bankomat för att farbrorn som gned min kropp med en mintdoftande tvättsvamp skulle få den dricks han dikterade.) Nu har jag gjort bort mig igen. Den som drabbades nu var en anemisk portier på hotellet i New York. Vi hade just checkat ut och bett att få förvara väskorna någonstans tills dess vi skulle åka till flygplatsen. Den benige gamle mannen fraktade bort våra bräddfyllda resväskor och gav mig fyra små biljetter. Jag tackade artigt och stoppade dem i fickan. Han tittade på mig med sina fuktiga hundögon och sa att han inte skulle vara kvar när vi skulle åka. Jag tyckte att det var en egendomlig kommentar, med tanke på att vi bara känt varandra i 25 sekunder. Men jag sa att det var helt ok och tackade vänligt för allt. Sen gick jag ut på gatan och insåg först då mitt misstag. Om du läser det här: Förlåt mig.
Anders Tempelman
Ensamhet eller frihet?
Efter en vecka i New York går jag igenom mina bilder. Blir speciellt nöjd med det här ögonblicket från ett biografbesök. Vet inte om mannen känner sig ensam eller fri. Kan kanske bero på vilken sorts film han ska se?
Anders Tempelman
Skjut mig om ni någonsin ser mig köpa det här.
Den dag jag går omkring och bär en cowboyhatt vill jag att du gör slut på mitt lidande. Någonting allvarligt måste ha drabbat mig och jag skulle uppskatta om du kunde använda din vapenlicens eller fyrhjulsdrivna bil för att sätta punkt för det. Samma sak gäller om du ser mig bläddra intresserat i TaxFree-foldern på SAS. Då är allt hopp ute. När jag på allvar känner mig lockad av hopplösa solglasögon av ”Pilot-typ”, etuier i skinn för nagelsax och pincett, salt- och pepparkvarn från Georg Jensen, kylskåpskaraff med lock och täckande dräkt, nyckelhängare från Lacoste, kalsonger med ordet ”Cockpit” tryckt på sidan och en underbar morgonrock från Pelle Vävare – då har jag förverkat min rätt att leva.
Anders Tempelman
Julmatens konsekvenser
Någon på jobbet kom med den här härliga lilla guiden där man kan dra slutsatser kring sitt eget tarmtillstånd. Jag uppskattar speciellt de pedagogiska bilderna och det blommiga språket. Tänkvärd läsning såhär inför jul.
Anders Tempelman
Frisyrer vi minns.
På tunnelbanan hem igår satt en äldre man som jag tror är kulturjournalist på en av våra större morgontidningar. Han har lite glest ludd kvar på huvudet, med en stor, kal och lite fnasig flint mitt på. Som en sliten tennisboll, tänkte jag och kunde inte slita blicken från hans huvud. Du vet den där bollen du slog bort en sommar och som hunden hittade året efter och lekte med tills den blev just skallig med lite spridda, luddiga fläckar. En sån där boll du kastade i soptunnan 7-8 gånger för att den luktade illa, men som alltid dök upp igen. Eller den du kastade på ett passerande snabbtåg eller som Staffan Westerberg förvandlade till din barndoms värsta tv-minne. En sån tennisboll tänkte jag på. Undrar om han säger till frisören, ”jag vill ha en sliten tennisboll-look”?
Anders Tempelman
Världen vi lever i.
”Storebror knivhögg rektor” står det på löpet till Aftonbladet idag. Ett fruktansvärt brott har begåtts och tidningen sätter med osviklig precision strålkastaren på det mest väsentliga i hela historien- att det begåtts av en storebror. Hur gick snacket på redaktionen? ”Ännu ett knivdåd som saknar en unik vinkling. Vi behöver berätta om dådet på ett nytt sätt.” Så kommer de plötsligt på det. Förövaren hade en lillebror. Storebrorsperspektivet är ju något som många svenskar kan relatera till. Nästa alla känner någon eller har själv utsatts för mentalt och fysiskt våld av just storebröder. (Min lillasyster är bara en i mängden.) Storebröder är per definition en ond sorts människa. Hitler var visserligen ett ensambarn, men han uppförde sig som en storebror. Vad kommer härnäst? ”Latteälskare knivhögg kvinnlig rektor med en trubbig kniv.” Där har vi dramatik så det förslår.
Anders Tempelman