Synkroniserad mens.

När man bor ihop med tre kvinnor märks det. Det är som om en kall vind plötsligt blåser igenom huset. Äldsta dottern pratar lite mer ansträngt och ihärdigt än vanligt, yngsta dottern blir lite mer tyst och retlig och hustrun lite kortare i tonen och extra känslosam över småsaker. Chokladkakor kan plötsligt figurera i huset. Men vad är den biologiska fördelen med att kvinnor som bor ihop synkroniserar sin mens? Teorierna är många, men ingen verkar riktigt veta. En manlig forskare har kommit fram till att det handlar om att männen ska kunna befrukta så många olika kvinnor som möjligt. (Önsketänkande?) Den synkroniserade mensen och fruktsamheten ska utsöndra dofter som gör männen galna är kättja. Den här teorin krossas dock av en kvinnlig forskare som slår fast att sex oftast utövas i perioden runt omkring menstruation, vilket är kvinnans minst fertila period. Och borde det inte vara tvärt om i en helt promiskuös grotta? Om åtminstone någon kvinna har ägglossning varje dag, borde väl oddsen för graviditet fördelas jämnt över året. Inte till ett fåtal dagar per månad. En annan teori som tar vid där den förra slutar, handlar om att om alla är gravida samtidigt kan man hjälpa varandra att ta hand om barnen. Min känsla är väl snarare att om halva grottfolket är gravida samtidigt, så blir hela stammen extra sårbar. Det finns liksom ingen evolutionär logik i det här. Bara en kall vind och en svag doft av choklad.

Jag och Tiger.

Jag satt bredvid Tiger Woods på en restaurang i Dubai för inte så länge sedan. Jag skulle aldrig känt igen honom om det inte vore för hans svenska flickvän som kallade honom Tiger hela tiden. Lät märkligt och lite intimt. Jag fick anledning att samtala lite med dem, när jag råkade snärta till mitt köttspett så att det stänkte blod och brunsås över dem. De var väldigt älskvärda och överslätande över incidenten och jag fick en känsla av att de välkomnade avbrottet. Jag slog mig ned mellan dem och berättade några fascinerande anekdoter ur mitt händelsefattiga liv. Sen gled jag elegant över till golf och refererade till mitt banrekord på en tidig version av ett golfspel på Mac. Tiger började se lite trött ut, men hon (Elin tror jag att hon hette, eller Barbro kanske..) var helt tagen av hur jag beskrev dog-legen på 16:e hålet. Jag avslutade kvällen genom att ge dem mitt kort och propsa på att de skulle skicka kemtvättsräkningen till mig, samtidigt som jag gned bort lite torkat blod på Tigers panna. Jag tror ärligt att det här mötet var lika stor för dem som för mig. Sen gled jag tillbaka till mitt bord där min fru och mina barn satt och såg sura ut. Så småaktigt av dem.

Anders Tempelman

Att skratta högt ensam, offentligt.

Det händer väldigt sällan. Skulle det ske för ofta hamnar man på ett hem och får mellan 70-760 volt rakt igenom hjärnan. (Elchocker har ju omvärderats och fått lite av en renässans på senare år. Åtminstone bland dem som sköter spakarna.) Jag tycker att det är höjden av konstnärligt skapande att lyckas få mig att skratta till genom att placera ett antal bokstäver i en viss ordningsföljd. Böckerna ovan är de två senaste som lyckades med det och jag är så enormt avundsjuk att inte jag skrev dem. Undrar vad jag gjorde istället? Vilken deprimerande tanke.

Anders Tempelman

En annan värld

Jag var i Dubai på sportlovet och fick min dos av sol, värme och framtidstro. Man borde vara i byggbranschen. Första gången jag var där var det liten ökenstad som inte imponerade på någon. Nu går jag mest omkring med öppen mun och förundras över blandningen av överdåd, dålig smak, fantastisk arkitektur och shoppingkultur. Burgh Dubai som ska bli världens högsta byggnad är halvfärdig. Skidbacken i Mall of the Emirates är 400 meter lång och får nysnö varje natt. Första The Palm är i stort sett klar och nu byggs husen. Och sen kommer man hem igen där man fortfarande funderar över hur eller om man ska bygga om Slussen och Sergels torg. Det är nästan lite sorgligt.

Anders Tempelman

”Jag har någonting att säga dig.” Gud.

Så står det på neonskylten till en frikyrka i Sollentuna. Jag höll på att köra av vägen. Har de anlitat en skicklig copywriter eller är det utslag av blind tro, helt utan självdistans? Jag hoppas på det sistnämnda. En skicklig copywriter skulle ju kunna öka antalet besökare och medlemmar avsevärt, vilket vore en katastrof. Annars brukar jag sporadiskt få besök av folk som ska sälja sin tro över dörrtröskeln till mig. Något som till och med dammsugarbranschen har slutat med. Jag känner igen dem direkt, redan genom glaset på min ytterdörr. Det är någonting sårbart och glansigt i blicken som annars brukar vara förbehållet knarkare. (Marx visste vad han talade om när han sa att religion är opium för folket.) Öppningsfrasen är oftast enormt fantasilös typ ”tror du på Jesus?” eller den lite mer slipade ”är du intresserad av andliga frågor?” Men tänk om de öppnat med ”Anders Tempelman? Vi har ett brev till dig. Det är från Gud.” Senaste de kom på besök öppnade jag dörren hastigt och innan de hunnit öppna munnen sa jag bara ”absolut inte” och slog igen dörren. Gud har nämligen ingenting att säga mig.

Strindbergs skurknän

En av Strindbergs mer okända sidor är hans pedantiska läggning. Det undgick dock inte skulptören Carl Eldh som 1916 avtäckte vår store diktare i Tegnerlundén. Här ser man tydligt att Eldh lagt ned mycket möda och omsorg på att ge Strindberg rejäla skurknän. Den okunnige kan tolka de blaffiga, formlösa knäna som slarv från Eldhs sida, men så är icke fallet. Initierade Strindbergskännare vet att August ibland kunde drabbas av maniska tankar kring damm och smuts och därför ofta själv stod för städningen. Hans förtroende för kvinnor var ju, som många vet, rätt lågt. Ett förtroendeglapp som alltså även omfattade städning, vilket ju annars var klassisk ”kvinnogöra” på den tiden. Nästa gång du passerar statyn. Vila blicken på giganten och föreställ dig honom på knä med en doft av såpa omkring sig.

Rakblads-inflation.

Innan jag fick ansiktshår (sist i klassen) köptes rakblad i små askar och sattes på plats i rätt stiliga rakhyvlar. Bladen var så coola att de avbildades som halssmycken i silver eller hamnade på omslaget till Uriah Heep. Män var välrakade på den tiden också. Sen blev det uppenbarligen konkurrens på marknaden. Rakapparater, engångshyvlar och läskiga skepparkransar höll på att slå ut rakbladen. Vips så utvecklades dagens rakhyvlar, där rakbladen sitter fast i små plastfästen. Och efter det spårade allting ut. Ett rakblad förvandlades raskt till två, för att göra rakningen ännu bättre, din kind ännu slätare och brudarna galna av åtrå. Sen toppades det med tre rakblad, Gillette MACH3 vill jag minnas, därefter kom en med fyra. Och nu har äntligen marknaden belönats med Gillette Fusion Power med 5 rakblad. Precis vad man väntat på, en hyvel som dödar alla andra hyvlar. Var ska det här sluta någonstans? En bärbar vägg av rakblad? En sak är i alla fall säker, ju mer de håller på med rakbladsinflationen, desto mindre lust får jag att återvända till rakhyveln. Att ha den runt halsen eller använda som omslag till rockplattor är inte heller aktuellt.