lodenrock i barnstorlek

Hittade följande i en av mina anteckningsböcker.(Ja, jag har många.) Tittar på en väldigt liten, äldre man i lodenrock på tunnelbanan. Han måste vara runt 70 år och inte mycket längre än 1.60. Gör de lodenrockar så små eller är det en barnmodell? Och varför har han den på sig idag, en exceptionellt varm septemberdag? Rör det sig om en missbedömning när han ställde sig på tå och sneglade ut genom köksfönstret tidigt på morgonen, eller är han lite frusen av sig? Lodenrocken är ju inte enbart känd för att vara exceptionellt ful, utan även väldigt varm. Just idag känns den kombination extra olycklig. Undrar om det plingar när han går in i tobaksaffärer, eller om fotocellstrålen går precis ovanför hans tyska jägarhatt med svinborst?

Anders Tempelman

Du vet att någonting är sjukt när:

Du får ditt nya parabolpaket från Canal Digital och de skickar med en parabolantenn trots att du uttryckligen sagt att du redan har en på taket och att du bara behöver boxen.

Din diskmaskin diskar kallt en dag och Electrolux lovar att komma ut inom en vecka och byta den trasiga delen. 2 dagar före jul har den fortfarande inte kommit och när man frågar vad reparationen kommer att kosta så säger de ca 3.000:- Så du åker och köper ny diskmaskin för 3.500:- istället.

Fyra dagar efter julafton åker du ut till tippen och slänger en parabolantenn som tillverkats i ett främmande land, fraktats till Sverige och sedan transporterats med lastbilar och Gud vet allt, för att slutligen hamna hos dig. Diskmaskinen, som bara saknar en del och antagligen skulle kunna diska framgångsrikt i 10 år till, ställs i en hörna av soptippen där 30 andra disk- och tvättmaskiner står. Alla ser ungefär lika nya ut som din.

Anders Tempelman

Lika inför lagen?

Anna Sjödin har avgått. ”På egen begäran” som det alltid måste heta när någon tvingas bort eller får sparken. Jag tycker att allting med den här affären har känts väldigt märkligt. Bara att gå på Crazy Horse är ju suspekt. Att dessutom vara enormt full är kanske standard på det stället (det kanske är enda sättet att stå ut?) men knappast OK som SSU ordförande. Det jag reagerar mest på är att hon får Leif Silbersky som försvarare. Antagligen landets främsta advokat. Skulle jag fått honom om jag varit full på Crazy Horse och hamnat i slagsmål? Sen döms hon i tingsrätten och hovrätten och får sen skriva en ledare på DN. Skulle jag också fått sista ordet i Sveriges största morgontidning efter att ha dömts på alla punkter? ”Jag tar ingen skit” säger hon i DN och på kvällstidningarnas löpsedlar. Och min känsla är att hon verkligen inte har behövt göra det heller.

Anders Tempelman

Min återfunna ilska.

Häromdagen brast det för mig. Under ett antal år som kollektivresenär har jag tvingats lyssna på det ena pantade mobilsamtalet efter det andra. ”Hej, var är du? Nej, jag är på tunnelbanan. Nähä, sa han det? Sa han det? Du skojar! Nähä!” Och när det inte är tonårstjejer så är det farbröder i comboyhatt och oljerockar från Marlboro Classic som pratar med kollegor. ”Jag la min powerpoint på servern inför morgondagens meeting. Vi kan väl gå igenom den på the office innan vår presentation för (han ser sig omkring menande) the-big-client imorgon?” Igår satt i alla fall en farbror i någon sorts grävlingsfrisyr (grått på sidorna och med svarta tussar upptill) och pratade högt och oavbrutet om sin helg. Det handlade om maträtter, vilket härligt väder det var i lördags och spekulerades okunnigt och ointressant om det skulle bli snö till jul eller inte. Jag satt mitt emot och hade gett honom både det ena och andra onda ögat, helt utan resultat. Så när tunnelbanan stannade vid universitetet, sträckte jag mig fram och ryckte telefonen ur handen på honom. Med några raska steg gick jag till de öppnade dörrarna och kastade telefonen med full kraft in i betongväggen. Det formligen sprutade elektronik över perrongen. Sen gick jag lugnt tillbaka och satt mig igen. Grävlingsmannen satt helt stum och såg illa berörd ut. ”Nu är du inte så kaxig va, djävla grävling” sa jag till honom och återgick till att läsa. Gud vad skönt det kändes. Alla borde pröva det.

Anders Tempelman

folie-chock

Hur tänkte de här? Alla fyra framför en svensk flagga, så långt är jag med på tåget. Men sen. Tyckte de att någonting sakndes? Fotografen kanske tyckte att man borde ta av lite kläder, plocka lite poäng på den svenska synden och visa upp oss som ett exotiskt folk som oftast går omkring på det här sättet hemma. (Straxt före bastun då vi dricker hembränt direkt ur flaskan och därefter begår självmord.) Nåja, lite naket känns ju som industristandard för att kunna lansera band numera, så låt oss nöja oss med att de var före sin tid. Men folien? "Låt oss svepa in dem i folie, så att det känns som om de är helt nakna under." Vem kom på det genidraget? (Är det ugnsfolie eller vanlig folie, undrar man stillsamt.) Och hur såg det ut på redaktionen när någon granskade kontaktkartan och suckade hängivet. "Vi måste trycka affischer av den här?" Man skulle ha varit där och sett hur det gick till.

Anders Tempelman

den första gothrockaren

På Dublins National Gallery hänger en av Caravaggios tavlor. Jag har länge velat se dem i verkligheten och övervägde att flyga till Rom (eller var det nu var) där en stor utställning skulle ske i våras. Men annat kom i vägen (ett nytt nummer av Bamse och Illustrerad Vetenskap kom samtidigt) så det blev aldrig av. Den i Dublin är inte den du ser här. Men jag kan intyga att svärtan och tyngden i hans måleri är imponerande, men också med inslag av humor. Ansiktsuttrycken på flickan och gumman tyder väl på det? Vill du veta mer denna mörkrets mästare kan du besöka http://www.wga.hu/frames-e.html?/bio/c/caravagg/biograph.html

Jag och Brad

Under min semester i Italien när jag låg i mitt komaliknande tillstånd på en solstol, lade sig ett par bredvid mig. Han såg bekant ut på något obestämt vis och hon låg mest under parasollet med väldigt stora glasögon på sig och ammade ett spädbarn. De hade dessutom två små adopterade barn med sig. Efter ett par minuter kom jag fram till att det var Brad Pitt och Angelina Jolie som låg bredvid mig. Väluppfostrad som jag är så ansträngde jag mig för att inte besvära dem, utan ägnade mig istället åt min bok av Paul Auster. Efter ett tag frågade plötsligt Brad mig om jag var engelsman. Jag svarade att man skulle kunna tro det, eftersom jag har så risiga pigment. Han ville veta var man köpte frimärken och jag kunde briljera med att han kunde hitta dem på tobaksaffären och att han skulle fråga efter francobolli. Sen började vi snacka om fotbollsfinalen och Angelina suckade ljudligt när Brad och jag diskuterade om Zidanes utfall och sedemera utvisning. Efter ett tag gick jag och köpte några öl och Brad och jag promenerade utmed stranden, som man gör i Italien. Jag gick i strandbrynet, så att han inte skulle känna sig så kort. (Jag är rätt omtänksam när det gäller det där.) Vi pratade om familjeliv, barn, bilar och Eddie Izzard. När vi återvände hade våra fruar börjat prata med varandra och sen hade vi så trevligt tillsammans att bjöd in oss på middag på kvällen. Men vi sa som det var, att vi var upptagna, men tack i alla fall. Dagen efter var de borta och vi såg dem inte mer. Det låg en tjock tysk i Brads solstol och en inoljad tyska i guldbikini i Angelinas. Så kan det gå.

Anders Tempelman