Äntligen en kyrka man kan gå i.

Själv gick jag ur Svenska kyrkan i samma veva som de bekände färg i frågor som kvinnliga präster och inställningen till homosexuella. (Att jag inte gick ur innan dess vara bara slapphet och ointresse.) Jag trodde aldrig att jag skulle återvända, men har nu fått tänka om vid två tillfällen. Min första uppenbarelse var på Limelight i London, sent 80-tal. En underbar gammal kyrka konverterades till en riktigt skön, stökig klubb. Jag minns speciellt att ljudnivån låg precis mellan näsblod och migrän. Och nu senast, i Dublin, där en fin kyrka i slutet av Henry Street förvandlats till en fantastisk bar och restaurang. Där satt jag i helgen, alldeles bredvid orgelklaviaturen och åt en fantastisk lunch och drack en lika fantastisk öl. Kände mig upplyst och harmonisk, är det inte så det ska vara i en kyrka? I samma ögonblick som jag satt där, så undrade jag inte varför vi har någonting liknande i Sverige. Det haglar ju av vackra kyrkor som gapar tomma större delen av året. Gud drar inte folk längre, sakral musik drar några stycken runt våra högtider och dop, konfirmationer, bröllop, begravningar sker för sällan. Men en restaurang med fullständiga rättigheter i en miljö med anor från medeltiden, är inte det vad man drömmer om? Det skulle kunna få mig tillbaka till kyrkan i alla fall.

Anders Tempelman

Fläskjuice och andra drinkar

En i min bekantskapskrets har skaffat sig en frukt- och grönsakscentrifug. Det är en skapelse som kan utvinna juice ur i stort sett vad som helst. Min vän berättade lyriskt hur hon fick en sagolik grönsaksjuice på morötter eller hur hon fick en magisk grönsakssoppa genom att köra lite blandat grönt. Min fantasi gick igång direkt. Jag såg framför mig hur mina döttrar (som systematiskt undviker allt som är nyttigt) skulle kunna luras att få i sig grönsaker i enorma mängder. Kanske kan man sen blanda grönsaksjuicen med Oboj och därigenom dölja smaken? Skulle man kunna köra fisk? Sen började jag undra om man inte skulle kunna slänga ner en bit fläskfilé i centrifugen och få ut en sejdel med fläskjuice. En läskande sejdel, proteinrik dryck med alla nyttigheter intakta. Släng i några isbitar och några basilikablad och du kanske eliminerar grissmaken fullkomligt. En par vaktlar skulle man antagligen kunna slänga in oplockad och få ut det bästa på ett par sekunder. (De är ju så hopplöst lite kött på dem ändå.) Jag ser också framför mig att man kan centrifugera gamla matrester, som inte ens hunden vill ha. Ner i bunken och vips har du en komplex, tropisk måltid som du gulpar ner på några sekunder. Om de finns i större modeller kanske man skulle kunna centrifugera hunden också. Mest för att man är nyfiken på hur mycket labradorjuice man kan utvinna ur honom.

Anders Tempelman

Min invandrarbakgrund

En dag när jag kanske var runt 10 berättade min pappa för mig att han var adopterad. Jag minns det som någonting enormt positivt när jag fick klart för mig att jag var 25% italienare. Pappa hade obehagliga minnen från uppväxten på barnhemmet i Sverige, innan han slutligen hamnade i en trygg familj. Först vid 25 års ålder letade han rätt på sin biologiska mamma, då var farfar redan död. Farmor hette Gerd från Vänersborg och hon dog för inte så många år sedan. Historien var klassisk. Hon förälskade sig i en italiensk musiker som reste runt och spelade i Sverige i början på 30-talet. Han var gift och hade barn med en annan svensk kvinna, så skandalen var ett faktum när Gerd slutligen blev gravid. Jag vet inte om Gerd fick lämna Vänersborg innan magen började synas, men hon födde till slut en pojke som sedan lämnades bort. Jag träffade själv Gerd flera gånger, men det var också allt. Gerd gifte sig senare och fick två barn i det äktenskapet, varav jag träffat sonen. När Gerd närmade sig 90 kontaktade jag hennes son och frågade om han inte kunde fråga Gerd lite om den här perioden i sitt liv. Hur var den Lucyl Rizzi, fanns det några bilder på honom? Det dröjde ett par veckor, men sen dök plötsligt ett långt brev och några foton upp. Och där var han. Farfar. På vinst och förlust tog jag sedan och slog upp alla Rizzi i Sverige. Det är inte så många. Sen skrev jag ett brev till ett tiotal där jag berättade historien om Gerd och den italienska musikern. Kan det vara så att ni är släkt med Lucyl Rizzi, frågade jag som avslutning. Ett av svaren var ett samtal från Jönköping. Han var Lucyl Rizzis son, min halvfarbror. Vi pratade i flera timmar där jag fick veta att hans familj känt till att det fanns en illegitim son någonstans i Sverige. Jag lovade att resa ner till Jönköping en dag och visa upp mig själv och bilder på min pappa. En sorts släktträff och kanske en möjlighet att foga samman en historia som antagligen finns i de flesta svenska familjer, om man bara rotar lite.

Anders Tempelman

Sällskap

Vi höll just på att avsluta en filminspelning i djupaste småland när jag anade en närvaro. Det kändes som om någon eller något studerade mig och mina två kollegor när vi stod och hängde runt en kamera. (Jag har en väl utvecklad känslighet för den här typen av upplevelser.) Jag vände mig om och stod öga mot öga med ett gäng kalvar som sniffade misstänksamt på oss tre storstadsbor. Det var märkligt och lite irriterande att de lyckats komma så nära oss utan att vi hört dem. Senare den dagen beställde jag en kalvfilé. Som hämnd.

Anders Tempelman

en skakande bild

På en inspelning för någon vecka sedan befann jag mig i någons hem. På väggen i köket hängde denna egendomliga sak. Fröken Ljusskens Lyspunktcirkel. Jag har aldrig sett något liknande och mina associationer går omedelbart till någonting religiöst.(Och därmed mycket obehagligt.) Är det en kurs i självutplåning, en instruktionsbok i att behaga? Vem har satt upp den? Vem tittar på den? Och, ännu värre, vem lever efter den?

Anders Tempelman

Korståget mot Viasat fortsätter

Igår gav jag upp. Jag skrev och sa upp mitt Viasatabonnemang (läs om kampen i mina tidigare bloggar). Jag fick följande svar:

Hej Anders.

Tack för ditt mail.

När du 2005-09-01 tecknade ditt Viasat Guld abonnemang avsåg det en
bindningstid på 24 månader. Det innebär att du inte kan ändra eller säga
upp ditt abonnemang innan 2007-09-01.

Jag svarade såhär:

Jamen vad härligt. Du säger jag upp i god tid.
Jag har i månader försökt få er att fatta att man inte kan erbjuda nya kunder en massa gratiserbjudanden och behandla lojala kunder som skit genom att erbjuda en rysk tv-kanal extra eller en massa trötta erbjudanden på tidningar och annat som man inte behöver.
Detta är min formella uppsägning, även om abonnemanget fortsätter till 2007-09-01.
Det enda sättet ni kan behålla mig som kund, är genom att erbjuda gratis installation och omdragning av sladdar i min villa, eftersom jag i och med analoga nedsläckningen bara kommer att kunna se 1 kanal samtidigt på samtliga av husets tv-apparater. En trist upplevelse för mig och en djävligt dålig affär för en koncern som lever på att sälja kontakter till annonsörer. För din info så innebär detta att ert universum krymper till 25%, eftersom vi är fyra konsumenter i mitt hem.

anders

Vi får väl se om de svarar på det här.

Kvinnors handväskor

Lite okunnigt delar jag upp dem i två kategorier. De riktigt små, som rymmer lite koldioxid, ett månadsmärke, en tampong och några lösa halstabletter i bottendammet. Sen har vi de lite större. Axelremsväskor, kan de heta så? Större och därför mer praktiska, skulle man kunna förledas att tro. De är fortfarande en accessoir, vi pratar inte om praktiska ryggsäckar från Fjällräven med skojiga namn som rymmer en dator eller en liter standardmjölk. Nej, den här sortens axelremsväska kan komma ifrån Prada eller Gucci och kosta lika mycket som en estnisk bärplockare tjänar efter 28 dygn på en svensk mosse. Frånsett att innehållet i alla dessa väskor förbryllar mig, så är det ändå axelremmarna som förvånar mig mest. De håller nämligen inte väskan uppe. Alla kvinnor jag ser går omkring och korrigerar axelremmarna oavbrutet, nästan som ett maniskt ticks. Alldeles nyss stod en vacker kvinna framför mig på Waynes Coffee och skulle dricka kaffe och samtidigt bli intervjuad för ett jobb. Hon försökte hålla en normal konversation med sin blivande chef i kön, samtidigt som hon oavbrutet korrigerade axelremmarna. Jag kan inte låta bli att misstänka en komplott mot kvinnor. Designern bakom dessa väskor måste vara ute efter att reducera kvinnors rörlighet och störa deras fokus. Kan det vara samme onde man som hittade på högklackade skor?

Anders Tempelman