tvångstankar, del 49

Hälften av min huvudkuddes vikt består av kvalster. Det är sånt man tänker på när man ligger i sängen och har influensa. Jag brukar annars självsäkert hävda att statistik inte berör människor. Man kan inte få folk att bära cykelhjälmar eller sluta röka genom att berätta hur många som dött eller drabbats av svåra följder. Men nu är jag inte lika säker längre. Det enda jag tänkte på i natt var den lilla notis om kvalster som jag råkade se i en tidning. Antagligen i Illustrerad Vetenskap, som är den enda tidning jag prenumererar på. (Bortsett från Bamse, men det är inget jag pratar om.) Jag började inbilla mig att jag kunde höra ljuden av alla dessa kvalster. Små, kvävda skrik av en miljon instängda kvalster. Det kanske inte var örngottet som frasade mysigt mot mitt öra, det var ljuden av kvalster som tuggade och mumsade på mina hudavlagringar. Jag såg också någonstans (kanske i Bamse, när jag tänker efter) att de där dammtussarna som ligger i hörnen hemma, huvudsakligen består av just gamla hudceller. Vore inte det en mer lämplig plats för kvalster att hålla hus på? Nu ligger i alla fall kudden i frysen ett tag, för desinficering. Kudden kommer att väga mindre i natt, och kanske låta mindre.

Anders

reklamavbrott och konst

Jag kan förstå att stora filmskapare reagerar över att deras filmer bryts av reklamavbrott. Jag kan sympatisera med att Vilgot Sjöman och kanske Ingmar Bergman och Lukas Moodyson ogillar att deras verk bryts utan känsla för timing. Däremot har jag svårare att förstå hur Galenskaparna och After Shave kan ha några synpunkter. Hur ett reklamavbrott kan rubba den konstnärliga höjden i Stinsen Brinner eller Hajar som hajjar går förbi mig. För mig låter det här som om några gamla studentspexare fått storhetsvansinne. De borde glädja sig åt att deras filmer visas, för frågan är om någon skulle vilja betala för att se dem igen?

Anders

Valrus

Känns det inte lättare att andas idag? Känns det inte som om en frisk vind av förändring blåser över den svenska betongstäppen? Jag tror till och med att folk såg lite mindre tillknäppta ut på tunnelbanan i morse. Folk log lite drömskt och nickade mot varandra i tyst samförstånd. Själv blev jag så enormt glad i går kväll att jag hade svårigheter att somna. Jag kunde inte skaka av mig bilderna från miljöpartiets valvaka. De dansade så härligt frigjort (på ett sätt som jag bara sett i dokumentärer från Woodstock 1969) i lysrörens sken och helt utan musik. Surrealistiskt.

Anders

Viasat Brons

Ibland misströstar jag kring det här med att blogga. Jag trodde någonstans att det här skulle bli Helenas och min stora chans att förändra och förbättra samhället. Jag kan bittert konstatera att t ex Viasat inte lärt sig ett dugg. Tvärtom har de nu förnyat erbjudandet att du bara betalar halva priset om du blir guldkund idag. Och förnyat förlämpningen mot alla oss lojala kunder som glott på deras kanaler i åratal, genom att inte erbjuda oss ett smack. Förlåt, nu var jag orättvis. De erbjuder ju tre nya, högintressanta kanaler som man saknat hela livet. Viasat Russia t ex. Och ringer man upp så kan de motvilligt erbjuda en tvillingbox inför nedsläckningen av det analoga nätet. Så storsint. Speciellt med tanke på att hela deras verksamhet är reklamfinansierad och att nedsläckningen har potential att medföra kraftigt sänkta tittarsiffror. De borde kasta boxar efter oss och komma hem och installera dem, innan annonsörerna börjar undra varför deras tittarsiffror har minskat så radikalt. Jag ska nog ta ett samtal med Canal Digital, eller säga upp mitt Viasat abonnemang och teckna ett nytt. Halva priset på Viasat Guld, tänk!

Anders

Nekrolog till en vän.

Ibland när jag klippte gräsmattan kunde han skrämma mig genom att hoppa undan precis i sista minuten. Jag brukade blir rädd och stänga av gräsklipparen, bara för att sekunden senare hitta honom sitta med sitt breda flin några decimeter bort. Trots att jag förmanade honom kunde han aldrig låta bli att spela mig den här sortens spratt. Det var i hans natur, att roa och locka fram skratt. Jag hade aldrig förmånen att träffa hans familj, men jag tror mig veta att hans sinne för humor måste ha varit nedärvt i generationer i hans familj.
En sen kväll i augusti, när jag släppte ut hunden på baksidan, satt han plötsligt på trappan och stirrade nonchalant upp mot himlavalvet. Som om han vill visa upp hur stor han blivit. Att han inte längre var den där lilla lövgrodan längre, utan en fullvuxen varelse. En stolt, knytnävsstor padda i sina bästa år. Jag lös på honom med en ficklampa i nattmörkret och beundrade hans fylliga kropp. Han satt helt stilla och lät sig beundras. Sån var han. Möjligtvis lite fåfäng, men inte på ett påträngande sätt. Kanske fick han sluta sina dagar som han önskade. Full av liv, på väg mot ett äventyr när plötsligt ett bildäck förvandlade ljus till mörker. Jag hittade honom på vägen hem igår. Min vän. Kanske min enda vän.

Anders

Hur långt ned kan byxorna sitta och fortfarande betraktas som på?

Det är den här typen av frågor jag brottas med dagligen när jag åker till och från jobbet. Bussen är nämligen full av killar mellan 11-17, varav många har jeansen förankrade under skinkorna. Det enda som den här låga fästpunkten leder till, är ett tvångsmässigt dragandes i framkant av byxorna. Deras gångstil blir också misstänkt likt pingvinens, vaggandes från sida till sida. Att sätta sig på barstolarna på CoffeeCup blir också enormt svårt, eftersom det är stört omöjligt att bara lyfta ett ben och ta sig upp på ett värdigt sätt. Jag pratade med en psykoanalytiker om fenomenet och vädrade min misstanke att det hela egentligen handlar om en ovilja att växa upp och stå på egna ben. Kanske en omedveten längtan efter att, likt pingvinen, få fast sällskap och sen ruva på ett ägg i grupp med andra hannar. Psykoanalytikern tittade märkligt på mig och avfärdade mig. Hans åsikt var att det hela var analt från början till slut. Dels fixeringen vid klädstilens och dessutom kontrollbehovet för att behålla byxorna på. Han menade att det hela var en helt naturlig manifestation av makt och självbestämmande och därför ett viktigt steg mot den falliska fasen och mognad. Efteråt kunde jag inte låta bli att undra om jag kanske gått miste om något. Satt inte mina byxor rätt högt upp under min uppväxt?

Anders

Åsa-Nisse 2006

Igår såg jag en helt vanlig kille komma ut från Systembolaget med en påse i handen. Han passerade ett kafé, där två bekanta till honom satt. De får ögonkontakt och killen höjer Systempåsen och döljer sitt ansikte bakom den. De skrattar åt varandra och sen är det igång. ”Hå, hå, hå, jaså är det helg redan?” ”He, he, he, in i dimman.” ”Har du musbete i godispåsen?” ”Lokalbedövning!” ”He, he, he, drick inte allt på en gång bara.” Jag vet inte hur länge det här tvångsmässiga Åsa-Nisse skojandet ska pågå i Sverige så fort det handlar om alkohol, men jag ser det hela tiden. Det är dessutom nästan uteslutande män som ägnar sig åt det här. De är antagligen rätt normala människor i vanliga fall, men så fort det klirrar i en Systembolagspåse är det som att trycka på en dörrslammarfarsknapp. Då är det dessutom helt acceptabelt att snegla ner i påsen och kolla in innehållet. Folk kan till och med börja skoja med en på tunnelbanan om man har en Systembolagspåse. Tänk om det här beteendet gällde andra påsar man bär omkring på. Apoteket till exempel. ”Hå, hå, hå, jaså det ska hem och flossas i helgen. Jo, jag tackar. He, he, he, ta inte i så att det blöder bara.” Undrar hur det skulle låta när man har en salva mot flatlöss i påsen?