Jag stretchar mitt tålamod.

Dia Beacon är ett privat konstmuseum som ligger 80 minuter med tåg rakt norrut utmed Hudsonfloden från Manhattan. Jag sitter med min Bergmanbasker på huvudet och en kulturkofta i samma anda och betraktar landskapet utanför tågfönstret. Stora skogspartier blandas med små orter, fabriksbyggnader och pampiga villor. Jag passerar även en utbränd gammal medeltida fästning, byggd 1901. Välkommen till Amerika, tänker jag och närmar mig min tågstation. 

Museet är ursprungligen ett gammalt destilleri innan det köptes av av farbror som tjänat alldeles för mycket pengar, alldeles för lätt och som ville lämna något efter sig som inte bara konstaterade just det. Det är därför med viss förvåning jag närmar mig den låga fabriksbyggnad som (för Européer) ligger fem minuters promenad bort eller (för Amerikaner) 45 sekunder med taxi. Min första tanke är att jag måste hamnat fel, att jag kommit till en minnesplats för något fruktansvärt folkmord som begåtts för länge sedan. Mot indianerna kanske? tänker jag och närmar mig försiktigt entrén samtidigt som monotona orgeltoner tutas ut ur osynliga högtalare.

I det första gigantiska rummet hänger oändligt många, små identiska tavlor med olika årtal och datum på. Jag läser att konstnären gör en ny varje gång han bor på hotell och tänker fortsätta att göra dem fram till sin död. Jag slås av att han antagligen inte hittat till vuxenkanalerna på hotell-tv’n ännu och går vidare med en fnysning. 

Nästa rum bjuder på ett trettiotal, öppna metallådor monterade i rader på väggarna med en blank plexiskiva i botten. Rummet efter det huserar gamla skrotdelar från bilar som ligger lite huxflux på golvet. Jag ökar tempot och rör mig snabbt genom museets vita rum, nästan småspringer. Jag passerar hundra, upptejpade vita papper med ett streck i slumpmässig färg i över- och underkant. Jag dundrar förbi ett tjugotal trälådor på golvet, typ 2x2x2 meter med små variationer i utförandet. Utan lock, med lock, med nedsänkt lock etc.

Nu springer jag för full maskin, desperat sökande efter utgången. Efter syre och substans. Jag flåsar förbi en installation med ett 20-tal dörrkarmar av lysrör som står på rad. Men var fan är utgången? Min kofta är genomsvettig och min basker ligger som en bäversvans på mitt huvud, blank och hal. Jag stannar och hämtar andan i ett rum som har en hög med krossat glas på golvet, en sandhög med en spegel nedstucken i samt en stor ansamling med något som ser ut som gamla tygremsor. 

En man och en kvinna står på fullt allvar och begrundar dem, lägger huvudet på sned, viskar små insikter till varandra, nickar och pressar samman läpparna och kisar med blicken.

-Förbudet mot att fotografera här är ett genidrag, det måste jag säga. Om folk såg det här på sociala media, så vet jag vad det skulle göra med besökssiffrorna, flämtar jag fram lite kamratligt.

-Det är min man som gjort det här verket, säger plötsligt kvinnan med de svarta, runda glasögonen.

-Självklart. En man med enormt mycket fritid antar jag? Är det han som hittat på att utgången är omöjlig att hitta också? Sen går jag mot några stora fönster där jag nu skymtar ett handtag. 

Jag lämnar Dia Beacon, eller Die Bacon som jag döpt om det till, med baskern högt hållen och möter en anländande busslast med konststudenter ute på gården.

-Här inne begås det fruktansvärda övergrepp mot konsten och mänskligheten. Dagligen! Året runt! skriker jag och sätter mig sen i en taxi mot tågstationen.

Den litterära resan.

Jag sitter på restaurangen Al Di La i Brooklyn eftersom jag vet att Paul Auster tycker om att äta här. Jag skulle inte säga att jag stalkar honom, jag bara väljer att vistas på platser där han kan tänkas dyka upp. Jag inser att skillnaden är hårfin, men väljer att se det som hälsosam beundran för en man som präglat mig med sina böcker. 

Tidigare på dagen har jag besökt Joseph Heller's grav på Cedar Lawn Cemetery i East Hampton och lagt en sten på hans gravsten. Himlen var blå och en kall vind blåste över det färglösa landskapet när hans son dök upp bredvid mig och tittade undrande på mig. Inte bara för att det stod en vilt främmande ateist vid hans pappas grav, utan kanske också för att jag grät öppet och naket med långa strängar av snor och tårar hängandes från näsan. 

Min nästa impuls var att åka tillbaka till New York och ringa på hos Philip Roth. Det kändes inte rättvist att han skulle framleva sina sista år i livet utan att få veta hur mycket jag beundrar honom. Sen när jag stod och sneglade in i det bottenlösa mörkret mellan säkerhetskedjan och dörrkarmen kändes det inte lika fantastiskt.

-Mr Roth? I’m such a big fan….hann jag säga innan dörren slog igen och reglades. Kanske var han blyg, intalade jag mig själv på väg mot Park Slope. 

Så nu väntar jag på att Paul och hans livskamrat Siri ska dyka upp för en av sina återkommande luncher. Jag har druckit fyra, dubbla espresso och en hel flaska ripasso från Valpolicella, så jag är lite på hugget när de plötsligt kommer in i restaurangen. Jag famlar fram mitt engelska manus ur min väska. 903 sidor som tagit en livstid att föda, helt utan bedövning eller utomstående hjälp. ”The Reindeer Tragedies” är ett epos som refuserats av okunniga människor på samtliga förlag. Jag ifrågasätter om de ens läst det? Om inte massan av min enorma förmåga och briljans skrämt dem? Så jag går fram till Paul och Siri’s bord där de just satt sig och släpper manuset med en duns på deras bord. Precis som jag planerat det. 

-Behold, a masterpiece at your plate! A work that spins a fine thread between road kill in the north of Sweden and the moral issues at hand in society today….

Mer hinner jag inte säga förrän restaurangens två välväxta kockar plötsligt vrider upp mina armar och tvingar mig mot utgången. Jag stretar emot och försöker förklara att vi känner varandra, att vi är nära varandra, andligen och i högsta grad litterärt.

Jag står i snålblåsten utanför och bläddrar snabbt fram David Sedaris och Don DeLillo's adress. De, om några, borde omfamna mig och min oönskade son, tänker jag och beger mig med bestämda steg mot tunnelbanan.

Moderaternas stylist.

Anders Borg satt i mitt kök med ett svart sopsäck knuten runt halsen. Jag hade ställt en spegel på en stol mitt emot och hade precis sprayat hans hår med min blomsterflaska. Jag hoppades att jag tömt den på det ogräsdödande medlet, men mindes inte riktigt.

-Vad ska vi göra den här gången? undrade jag och la huvudet på sned och mötte Anders blick.

-Vi måste hitta på något nytt, svarade Fredrik Reinfeldt från fåtöljen i hörnet utan att lyfta blicken från Damernas Värld.

Anders Borg tittade håglöst på mig och gjorde en lätt axelryckning.

-Vad tänker du dig Fredrik, undrade jag?

-Tofsen och ringen i örat måste bort. Bara för att Anders är smart och har akademiska poäng, så behöver han inte associera sig med posörer som Kjell A Nordström och Micael Dahlén? 

 -Du har nog rätt. De gjorde kanske sitt i de förra valen när ni ville bli folkligare och bredare, sa jag och vilade tankfullt på ena höften.

-Min svanktatuering har vi ju inte ens visat upp, sa Anders Borg lite hoppfullt.

-Den blev tyvärr alldeles för modern. Vi ska inte jobba med ”konstnärer” med integritet och som vill gör sin djävla tolkning. Vi bad om en svennig tribal och fick en creddig goth-tatuering. Helt oanvändbar i valrörelsen, biter inte alls på LO-kollektivet, sa Fredrik och bläddrade vidare i tidningen.

-Jag tänker i alla fall inte skaffa en sån där korkskiva i underläppen, sa Anders Borg lite upprört.

-Nej, det var Hökmarks ide, sa Fredrik. Bara för att han vill ha ett vinunderlägg på årsstämmorna. Vad säger du Tempelman, du måste ha några idéer, det är ju det vi betalar för.

-Det är ju ert parti…

Fredrik slog ihop tidningen och tittade irriterat upp på mig.

-Kom med lite konstruktiva förslag istället.

-Jag är lite nyfiken på de här ärrtatueringarna som börjar bli populära. Kanske kan vi skära in vår logotyp över Anders rygg som vi sen dränker in i citronsaft så att såren läker långsamt till bubblande ärrvävnad? sa jag och klippte entusiastiskt i luften med fisksaxen.

Fredrik nickade tankfullt och Anders såg mest ut som om allt blod lämnat hans ansikte.

-Eller så går vi ALL-IN, sa jag och sken upp.

-Tillbaka till färglada byxor, mönstrade lammullströjor från Alan Paine och slipsnålar med M på? sa Anders hoppfullt.

-Jag tänker mig ett par rejäla silikonbröst. En transperson som finansminister, det har inte världen sett förut? sa jag entusiastiskt.

Anders Borg begravde ansiktet i händerna, Fredrik tittade förstummat på mig.

-Och ditt huvud vill jag klarlacka med billack så att väljarna liksom kan spegla sig i Statsministerns huvud, avslutade jag triumferande.

-Jag älskar hur du tänker Tempelman. Kör på, sa Fredrik och återgick till Damernas Värld.

Kampen mot terror.

Chefen för NASA hörde av sig för någon vecka sedan. Han var bekymrad över att deras patriotisk jakt efter terrorister inte uppskattades längre. Han undrade om jag kunde vända opinionen så att den här småborgerliga och protektionistiska inställningen till personlig integritet dog ut.

-Du menar människors rätt till ett privatliv? undrade jag kritiskt.

-Nämn ditt pris, svarade han snabbt.

-Vilket intressant uppdrag, sa jag okritiskt och bokade ett möte med honom i Fort Meade utanför Washington två dagar senare.

Jag kroppsvisiterades grundligt på väg in på huvudkontoret av en svart kille, byggd som ett betongblock. Jag gjorde misstaget att börja prata med fjollig röst och stöna när hans händer gled forskande över mig. Påföljden blev att jag fick följa med in i en liten hytt där han drog på sig en latexhandske. Jag lämnade hytten med en lätt glidande gång och med den mentala anteckningen att aldrig mer skoja med säkerhetspersonal.

-Jag har en idé, sa jag till chefen för NSA när vi slagit oss ner i hans glasbur till rum.

-Kör, svarade han korthugget och la upp fötterna på bordet.

-Avlyssningen kan inte motiveras med terroristjakt längre. Det håller inte som argument. Vi måste hitta ett högre syfte som människor kan relatera till och känna starkt för.

-Fred?

-Fåfänga! NSA verkar för alla människors inneboende längtan och rätt att bli ihågkomna efter sin död. Vi dokumenterar samtiden, ett lika storslaget och angeläget projekt som genbanken på Svalbard. 

-Anders, det är inte direkt världens sju underverk vi lyssnat av. 

-Exakt. Det är mänsklighetens hopplösa sms där 70% är smileys och likes. Det tvångsmässiga användandet av begrepp som ”styrkekramar”, ”bästa du” och ”finaste vännen” på facebook och instagrambilder som bara är en orgie i hopplösa selfies. Vardagspoesin i våra liv.

-Ingen frisk människa vill väl spara det till eftervärlden? sa NSA chefen skeptiskt.

-Jo. Det enda digitala avtryck som folk skäms för är när de vidarebefordrar ett mail från en kund till en kollega med orden ”svarar du idioten?” och sen inser att kunden är cc:ad på mailet.

-Jag råkade göra så med ett mail till presidenten en gång, men jag mutade en kollega att ta på sig skulden.

-Du ser. Sen om några tusen år när vi utplånat oss själva och en annan livsform hittar vår planet i absolut toppskick igen, då går de igenom databasen och konstaterar varför Homo Sapiens gick under.

-För att vi inte lyckades vinna kriget mot terror?

-För att vi är idioter.

Nätdejtaren.

Ibland när jag får jag en känsla av att jag lever ett händelsefattigt liv så brukar jag aktivera mig på olika dejtingsajter. Jag har flera identiteter som jag använder mig av.

En heter Stene, en 25-årig återfallsförbrytare som tillbringat större delen av sitt liv på olika hårdbevakade anstalter. Jag har gett honom ett förflutet som kantats av kontaktlim, stölder, slagsmål, droger och en frånvarande pappa. Hans skriver som ett barn men jag har ändå lyckats klämma in ett vemod i klass med Fröding.

När flera kvinnor nappat låter jag honom stegvis öka volymen på sina brott. Först ett dråp på sin frånvarande pappa, i vredesmod, lite av en olyckshändelse, med en vedklyv. Sen kryper det fram att han dödat flera andra, för pengar, av girighet och sen av ren lust. Han toppar med att han dödat sin mammas älskade irländska fårhund och sen ätit upp den. Men inte ens det verkar skrämma bort kvinnor, utan bara addera till deras moderskänslor och vilja att ta hand om honom. Flera vill gifta sig med honom, trots att han inte kommer att komma ut förrän om tidigast 25 år. Och trots att flera av dem redan är gifta.

Andrea är kvinnan jag skapat. Hon är runt 40, välutbildad, intelligent, högt uppsatt i näringslivet och har ännu inte hittat en man som berört henne på djupet. Hon beskriver sin längtan efter att träffa någon med sin svala, charmiga humor. Lite som fria associationer kring kärlek med inslag av sidor som hon uppskattar hos en man. Hon skriver att hon egentligen inte vet vad hon söker förrän hon stöter på det. Kanske hoppas hon på en känslomässig koppling som är bortom det intellektuella, nästan på en kemisk nivå, men avfärdar i samma mening sig själv och skriver att hon låter som en kliché.

Mailen formligen strömmar in och jag spenderar en hel dag att ta in reaktionerna som Andrea väcker. Det är svårt att sammanfatta, men känslan är att hon lockar fram landets samtliga Neandertalare. Män som svarar med att redogöra för sin årsinkomst, män som vill dela sin kärlek till velodromcykling med med en annan. Och så har vi männen som missuppfattat Andrea helt. Den subtila signaturen ”Sprängkåt Oxe” skriver att han kände direkt att de skulle passa ihop. Han vill också mötas på kemisk nivå, genom att gå på toaletten på henne. Det enda mailet som känns vettigt och som står ut från de andra är från en yngre kille som heter Stene och som sitter i fängelse och…

Här slutar jag att läsa och stänger ner datorn, lite orolig för mig själv och vad de här identitetslekarna håller på att göra med mig.

Ett sportlov att minnas.

När mina framgångsrika vänner åkte till exotiska platser under sportlovet, ställde jag mig till förfogande för medicinsk forskning. Det var en liten notis i DN där ett läkemedelsföretag sökte testpersoner för ett nytt preparat. Att det var pengar inblandat försämrade knappast saken och vid vårt informationsmöte hos läkemedelsjätten pratade en forskare entusiastiskt om det nya preparatet. Ett cellgift som de hoppades skulle vara speciellt effektivt mot några specifika former av cancer. Jag slogs direkt av att de andra i rummet var väldigt lika en annan grupp människor som jag har en viss erfarenhet av - statister. Många kände varandra väl sedan tidigare och började nostalgiskt att referera till studier de deltagit i och, om man skulle tro dem rätt, varit en avgörande pusselbit i.

-Jag var med och testade prozac i ett tidigt stadium och höll nästan på att bli galen, berättade en kvinna med lite stirrig blick.

-Sågs inte vi i Viagra-gruppen för 8 år sedan? frågade en äldre man med dålig hållning. Helvete vilken skjuts det var i de där första laddningarna. 

När forskaren börjat redogöra för försöken frågade någon rutinerat om vilka sidoeffekter vi kunde förvänta oss. Forskaren berättade att det redan testats på möss och att det förekommit balansproblem, håravfall, cirkulationsbesvär, avtrubbat känsloregister, blod i avföringen och något enstaka fall slaganfall. Alla i rummet utbytte lite gillande blickan sinsemellan.

-Det låter som att åldras, sa en kvinna längre bak i rummet och fick alla att skratta.

Forskaren skickade runt kontrakten där alla ivrigt skrev under och friade läkemedelsbolaget från allt ansvar om någonting skulle sluta illa. Alla längtade efter att få ta del av fikabordet som dukats upp utmed sidan av rummet med nybakade bullar av alla sorter.

-Och vi kör med 50% placebo i gruppen, precis som vanligt, avslutade forskaren.

-Bara jag inte får dem så är det ok, sa jag. Om jag vill ha sockerpiller så går jag till Pressbyrån.

Forskaren och människorna i rummet tittade lite undrande på mig.

-Halva gruppen får placebo så att ingen vet vad de intagit, den vetenskapligheten kan vi inte tumma på, svarade forskaren.

-Nu är ju inte jag här för att göra en insats för mänskligheten. Mina vänner är i Verbier och kommer hem fullmatade med upplevelser och berättelser. Då känns sockerpiller lite lamt. Jag vill se ut som Keith Richards, både utvändigt och invändigt. Jag vill nedstiga i helvetet och komma tillbaka för att återberätta detaljerna lagom till Creme Brulén och Grappan. Jag vill ha mött Jesus i en rodelbana, jag vill förlora 40 kilo i vikt, jag vill svullna upp i ansiktet, jag vill mista mitt närminne, jag vill sitta på en middag och hosta blod så att jag bli middagens absoluta mittpunkt.

Vid det här laget hade jag allas uppmärksamhet riktad mot mig. Och än en gång insåg jag att jag satt ord på det som alla innerst inne önskade sig.

Swingers för en kväll.

En nära vän och hans fru pratar om att testa en swingersklubb tillsammans. De diskuterar igenom det moget och öppet. Alla eventuella implikationer som det kan ha på deras relation lyfts till ytan. Vikten av total ärlighet, att bägge verkligen vill och att eventuella känslor av svartsjuka måste kunna vädras. De enas om att det här är ett äventyr de vill uppleva. En klubb på nätet kontaktas och efter ett par dagar kommer ett mail med lite formaliafrågor om ålder, tidigare erfarenheter, preferenser, sjukdomshistoria och lite annat. 

Två veckor senare hälsas de välkomna och får sin första inbjudan till en träff, på en hotellsvit mitt i Stockholm. Lite instruktioner kring vett och etikett, ett konto att inbetala ett belopp på och en klädkod: Elegant.

De ser allt framför sig. Vackra, sexiga människor i svarta långklänningar och mörka kostymer glider runt i spektakulära rum upplysta av kandelabrar. Kanske med masker för ögonen för anonyma möten mellan satinlakan, på rokokobord, i Chesterfieldsoffor eller direkt på svala golv av Carraramarmor. Stanley Kubrick skapade bilden i Eyes Wide Shut och det är med den känslan de klär upp sig i sina bästa kläder och tar en taxi till hotellet. Lite pirriga och spända.

Hotellet är från 90-talet, förra seklets svagaste arkitektoniska period. När billiga materialval upphöjdes till en konstform. Gipsväggar, plastdetaljer, flytspackel med djurrester i och en skickligt fångad grundkänsla av ensamhet. 

De knackar febrigt på dörren till rum 304. Dörren öppnas av Ronny. En långtradarchaffis från Göteborg som precis klivit av från gruppsexet som pågår i ena dubbelsängen. Han har Hawaiskjorta på sig, vita tubsockor, en burk Norrlands Guld i ena handen och ingenting på underkroppen. På ett bord mitt i rummet står tre bag-in-box, två plattor starköl, en industriförpackning med glidmedel och åtta förpackningar med kondomer i olika smaker.

-Hjälp er själva, säger han och sveper generöst med handen ut över både drinkbordet och församlingen på 15 personer i rummet. En välväxt kvinna som står på alla fyra i ena sängen i full aktion med två män och en kvinna, vinkar glatt mot dem. En man i 70 års åldern som sitter med nedhasade byxor på en klaffstol och leker med sig själv, nickar hastigt till hälsning och återgår sen till sitt. I en soffa ligger ett omslingrat par och bredvid står deras nakna respektive och pratar om Slussen borde rivas eller inte. 

Belysningen är som på en bilverkstad, starkt, blågrönt och inte ett dugg förskönande. Håriga stjärthalvor och rynkiga kroppsdelar rör sig spastiskt i rummens olika hörn. Frånsett ljudet av kött som slås mot varandra blandat med stön och pustanden, hörs endast en klockradio som av någon anledning fastnat på en P1 Dokumentär om de växande klyftorna i världen. Doften i rummet är påtaglig och kan bäst återges som en hybrid mellan en gammal träningsväska och en fiskaffär straxt före stängningsdags.

Mina vänner sippar lite vin ur plastmuggarna och blickar blygt omkring sig när en liten grå vessla till kvinna närmar sig. Arketypen för någon som arbetar med bygglovsfrågor på kommunen.

-Knulla? frågar hon mjukt och tittar forskande på min vän.

-Hemskt ledsen, jag har tyvärr en tråkig urinvägsinfektion, svarar han snabbt och ler älskvärt tillbaka.

-Synd, ler hon med sina små gula pliggar till tänder.

-Ja, är det inte typiskt, svarar han och skrattar till lite ansträngt.

När Ronny från Göteborg sen bestämmer sig för att dansa vad han tror är en sexig dans framför min väns fru, då bestämmer de sig för att är dags att gå hem. Lite desillusionerade och väldigt besvikna sitter de tysta i taxin hemåt. Det är först efter en stund som det sakta går upp för dem; hur mycket de älskar varandra och hur fruktansvärt lyckligt lottade de är.