Klasshat

”Fuck up your flat” är ett nytt tv-format jag utvecklat och som fångar upp den populära trenden med klasshat. Det är lite som You’ve been Punk´d möter Äntligen Hemma, Antikrundan och Ryska revolutionen. Förenklat bygger det på att vi lurar äldre, rika människor att tro att vi ska göra ett reportage om deras fantastiska hem och sen filma en visning för allmänheten.

Inställsamma inredningsarkitekter och värderare från våra ansedda auktionshus analyserar hemmet med ägarna. Gamlingarna får prata av sig lite om dyrgriparna på väggarna och möblernas historia. Sen följer vi hur vårt team varligt stylar om och småfixar tills hemmet strålar och är klart för en publik visning. Hemmet riggas också med dolda kameror och när visningen ska ske så sätts säljarna framför en tv i en studio för att följa visningen med varsitt glas Champagne och en programledare.

Vad ägarna inte vet är att vi klätt upp ett härligt gäng med ungdomar från en kriminellt belastad förort som bjudits på skitstark Cider spetsad med spolarvätska. Innan visningen börjar håller Janne Myrdal ett brandtal för ungdomarna om orättvisor och nödvändigheten av en blodig revolution för folkets resning.

Att ägarna började med två tomma händer, satsade sina besparingar och all sin tid på ett familjeföretag som efter 20 års slit blev framgångsrikt och skapade arbetstillfällen för hundratals människor, hoppar han över. Sen öppnas dörren till huset.

Det urartar på några sekunder. Det dansas i alla rum, några har gruppsex på en oskattbar asiatisk matta, det kräks på familjeklenoder och de cremefärgade heltäckningsmattorna, coffee tableböcker slits till konfetti, kylskåp välts, en oljemålningar av en holländsk mästare skärs upp med en brödkniv, badkar svämmar över tills vatten fyller alla golv. Parkettgolven bänds upp med blödande naglar, tapeter slits ner från väggarna, någon avlossar en hagelbössa, en kristallkrona faller till marken, en öppen eld har anlagts på matsalsbordet och någon skär sig med en köttyxa så att blodet sprutar. Vi pratar fängslande TV.  

Ägarna sitter katatoniskt och följer det hela. Oförmögna att säga någonting, eller ens att svälja champagnen som fortfarande skvalpar omkring i munnen. På en given signal vänder sig sen ungdomarna mot en och samma i kamera monterad i vardagsrumstaket och skriker i kör. ”We fucked up your flat!” och skrattar så att de faller omkull. Sen klipper vi tillbaka programledaren och det gamla paret, där programledaren skrattar så att han gråter och det gamla paret har fått synkroniserad infarkt.

Alla tv-kanaler älskar idén. De kommersiella kanaler ser dessutom en enorm potential i att helfinansiera det med ett av landets försäkringsbolag eller en värktablett. Vilken sorts klasshat serien föder är lite oklart, men jag tror inte det är så viktigt för vare sig tittare eller annonsörer. 

Hur mycket skit tål konsten?

Jag håller på med ett konstprojekt och tillbringar därför dagarna med att gå runt med en gigantiskt basker som släpar bakom mig som en bäversvans. Mitt verk bygger på att jag ska attackera statsministern med en motorsåg. Jag vill på det sättet förmänskliga honom och visa på hans sårbarhet. Jag har ryckts med av installationsvågen kan man nog säga och går i stolta fotspår efter storslagna verk som: Ligga med en prostituerad och filma det. Spela sinnessjuk och bli inspärrad. Baka en tårta i form av en svart kvinna. Egenhändigt prägla en svensk enkrona o.s.v.

Jag tror att alla vi som verkar inom installationskonst känner ett starkt släktskap till Piero Manzoni som på något sätt satte nivån för vad som kan vara konst över huvud taget. 1961 gick han på toaletten och förpackade sen 90 burkar med 30 gram i varje. Magnifikt. Storslaget. Oöverträffat.

Luftens IKEA.

Jag flyger med Ryanair för första gången. Med lågt ställda förväntningar äntrar jag planet som med sin blågula färgsättning direkt för mina tankar till IKEA. Spånskivor som spricker när man trycker in feldimensionerade fästen, skruvpåsen som alltid saknar ett par avgörande skruvar, kantstötta köksluckor och lådor redan vid leverans, ett kösystem som skapar köer snarare än minskar dem och ett lager som har allt utom just det som du ska ha. Men jag håller inne med alla mina bilder av IKEA och ler mot pursern. (Inte för hjärtligt, jag vill inte ge honom några konstiga idéer.)

-Sätt dig var du vill, vi har inga bokade platser på våra plan, säger han och äter upp mig med blicken.

Jag stannar upp och lägger en småsvettig handflata på hans spröda axel.

-Jag har förstått att ni alla saknar kollektivavtal och numera anställs via ett bemanningsföretag på Irland?

Han nickar lite och ler lite osäkert mot mig.

-Men varför har ni överfört den otryggheten på oss passagerare? För det är precis så det känns när man inte har en plats ombord. Man sitter här med en  känsla av att inte höra hemma någonstans, att man är utbytbar, ersättlig och bara ett identitetslöst paket som ska forslas från en punkt till en annan. 

Jag blockerar gången mästerligt och har hela planets uppmärksamhet när jag med dramaturgisk precision höjer mitt tonläge gradvis.

-Sen trodde jag att det var ett av flygbranschens heliga kor att aldrig göra sittplatsfrågan till någon sorts Bingo. För hur ska ni då klara av att identifiera alla ombord när planet kraschat på en platå i Alperna? När vi alla sitter som utbrända koldockor i sätena, med gapande hål till munnar som ylat ut vår dödsångest när hela kabinen fylldes med en gigantisk svetslåga av flygbränsle och syrerik alpluft?

Tystnaden i planet är total när jag tar fram ett papper ur min innerficka och skriver min sittplats på innan jag ger det till pursern.

-Här är mitt tandkort, lägg det i svarta lådan tack.

Hösten kom tidigt det året. Närmare bestämt i maj.

Sitter på en middag med några människor som äger ett landställe ute i kustbandet med tillhörande friggebod, motorbåt och en liten aktersnurra. De pratar entusiastiskt i munnen på varandra om friheten att bara kunna sätta sig i båten en eftermiddag och åka ut till ön. Hur skön sommaren varit, hur unik skärgården är, det är ju alltid lite bättre väder där ute och hur de haft flera ljumma kvällar när varken regn, mygg eller fästingar varit något som helst problem. Och barnen har mest sprungit omkring nakna hela sommaren och bara badat och varit underbara.

Jag sitter tyst och lyssnar, smälter och väntar på min tur. När de luftat sitt självbedrägeri färdigt, lägger jag ner mina bestick, torkar mig noggrant med linneservetten och sippar lite vatten för att smörja mitt talorgan.

"Om ni frågar mig, så är den svenska sommaren enormt överskattad. Jag beundrar er patriotism. Bara er båt i 2 miljonerklassen, som ni säkert kan njuta av i 4-5 dagar per år, vittnar om en nästan religiös kärlek till Sverige. Och landstället, den där expanderade kolonilotten som ni tränger ihop er på under årets enda lediga månad, bara för att tvinga er ner i ett stendött innanhav vars medeltemperatur ligger runt 16 grader. Hade de inte odlat in fisk igen, hade bakterierna varit helt ensamma om att simma i Östersjön. Efter veckor av bibliska regn och ändlösa omgångar av Yatzy, tvingar ni er ut i båten på en utflykt. Ni sitter under kapellet och håller skenet uppe samtidigt som två månadslöner sörplas in i båtens motor. Med den nyinköpa navigatorn tar ni er in till, ska vi säga Sandhamn? Där tränger ni in er som en husvagn på camping och sitter sen och tittar på andra förlorare som i bästa fall köpt dyrare båtar än er. Sen är den s.k sommaren över och det enda som finns kvar är åtaganden, kostnader, TBE, blåskatarr och bitterhet."

"Nej, vad säger ni om lite efterrätt nu?"

Farbror Gunnars pung

På landet i min barndom dök det ibland upp en farbror som hette Gunnar. Ingen visste riktigt vem han var. Kanske var han släkt, kanske inte? Det hela var väldigt oklart vilket förstås kittlade fantasin på mig och min bästa vän Bettan.

Så en dag bestämde vi oss för att få en tydligare bild av Farbror Gunnar genom att smygtitta när han gick på torrdasset. Om man tog sig förbi brännässlorna på baksidan, kunde man nämligen titta in under trädörren som annars bara öppnades när tunnorna skulle tömmas. Så när han gick med sina stora stövlar i riktning mot skithuset, sprang vi i förväg och placerade oss på första parkett. 

Först var allt dunkelt tills plötsligt locket lyftes inifrån torrdasset och en himmelsk ljuskägla föll ned på den dignande trätunnan med sommarens samlade produktion. Sen kom något som mest av allt påminde om en vit plastpåse fylld med vatten. Det var i själva verket Farbror Gunnars pung som sänktes ned från hålet och liksom vobblade en hårsmån från toppen av tunnan. Kort efteråt kom Farbror Gunnars vita stjärthalvor och täckte för ljushålet och allting blev svart.

Efter år av terapi kan jag numera minnas den här episoden med både doft och synintryck helt intakta. Jag är inte säker på att det är helt positivt.

Sverige är fanatiskt.

-Enda sättet att få någonting vettigt i matväg utmed de svenska vägarna, är att sätta cruise-controlen på 150km/timmen, öppna sidorutan, luta sig ut, blunda och gapa stort. På ca 42 sekunder har du fått så mycket insekter i munnen att du står dig hela vägen upp till Stockholm. Ett ekologiskt skrovmål på gräshoppor, flugor, mygg, knott och nattfjärilar. Med lite tur får du en fladdermus på köpet som har en lite luddig kropp och läderaktiga vingar, men i gengäld ger en härlig mättnadskänsla.

Jag förklarade det här för en kille bakom kassan på en bensinstation i Småland. Han bar shorts, foppatofflor och en trång t-shirt med trycket ”Jag kanske inte är perfekt, men bra djävla nära.” Han tittade håglöst på mig efter en hel uppväxt i bensinångornas närhet. Men jag lät mig inte stoppas.

-I resten av Europa har de löst matfrågan med något som kallas för VÄGKROGAR. Det är inrättningar som kan vara en del av bensinstationen eller inte. De kan se ut som en skolbespisning, en bar, ett oansenligt bricklunchställe eller en traditionell restaurang. Men en sak har de gemensamt. Där görs det mat med KÄNSLA och YRKESSTOLTHET, oavsett om du bara tar en macka, en kaffe eller en schnitzel.

Killen hade slutat lyssna, om han någonsin gjort det. Han begravde bara ena fingret i näsborren samtidigt som han flyttade ordningen på de roterande korvarna. 

Då gav jag upp. På honom och hela djävla landet.

Onani genom Europa.

Senast jag bilade genom Europa mot Italien konfronterades jag med produkten ”Travel Pussy” på tyska bensinstationer. Låt oss nöja oss med att konstatera att det är ett rätt klent substitut till en en annan människa. Vi talar om en plastpåse och ett rör. I år har sortimentet i automaten på toaletterna expanderat. Nu finns en minidildo på menyn, liksom vibrerande gummiringar för oss män. Jag har en positiv syn på människans sexualitet och har varken moralpanik eller synpunkter, men tyvärr har jag en väl utvecklad fantasi.

Det jag ser framför mig är en lastbilschaufför som fraktar radioaktivt avfall genom Europa. Han rattar sitt 40 ton tunga fordon på autobahn med en hand, samtidigt som han lirkar på en vibrerande ring på sitt kön. Eftersom jag är könsneutral ser jag också en kvinna som kör en busslast med 7-åringar utmed slingrande alpvägar, med en maxvarvande dildo på plats. Man kan säkert lagstifta mot SMS, telefonsamtal utan handsfree, men vilken politiker vågar sakligt lägga fram ett förslag kring det här?

”Jag tycker att vi måste lagstifta bort det här onanerandet i trafiken. Det är en uppenbar trafikfara.”

”Nu är det nog ingen här inne som vet vad du pratar om Günther. Men upplys oss gärna.”