Hösten kom tidigt det året. Närmare bestämt i maj.
anders tempelman
Sitter på en middag med några människor som äger ett landställe ute i kustbandet med tillhörande friggebod, motorbåt och en liten aktersnurra. De pratar entusiastiskt i munnen på varandra om friheten att bara kunna sätta sig i båten en eftermiddag och åka ut till ön. Hur skön sommaren varit, hur unik skärgården är, det är ju alltid lite bättre väder där ute och hur de haft flera ljumma kvällar när varken regn, mygg eller fästingar varit något som helst problem. Och barnen har mest sprungit omkring nakna hela sommaren och bara badat och varit underbara.
Jag sitter tyst och lyssnar, smälter och väntar på min tur. När de luftat sitt självbedrägeri färdigt, lägger jag ner mina bestick, torkar mig noggrant med linneservetten och sippar lite vatten för att smörja mitt talorgan.
"Om ni frågar mig, så är den svenska sommaren enormt överskattad. Jag beundrar er patriotism. Bara er båt i 2 miljonerklassen, som ni säkert kan njuta av i 4-5 dagar per år, vittnar om en nästan religiös kärlek till Sverige. Och landstället, den där expanderade kolonilotten som ni tränger ihop er på under årets enda lediga månad, bara för att tvinga er ner i ett stendött innanhav vars medeltemperatur ligger runt 16 grader. Hade de inte odlat in fisk igen, hade bakterierna varit helt ensamma om att simma i Östersjön. Efter veckor av bibliska regn och ändlösa omgångar av Yatzy, tvingar ni er ut i båten på en utflykt. Ni sitter under kapellet och håller skenet uppe samtidigt som två månadslöner sörplas in i båtens motor. Med den nyinköpa navigatorn tar ni er in till, ska vi säga Sandhamn? Där tränger ni in er som en husvagn på camping och sitter sen och tittar på andra förlorare som i bästa fall köpt dyrare båtar än er. Sen är den s.k sommaren över och det enda som finns kvar är åtaganden, kostnader, TBE, blåskatarr och bitterhet."
"Nej, vad säger ni om lite efterrätt nu?"