Min högra fot.
Efter tre veckors taxiåkande till och från jobbet, spartanska luncher inne på kontoret, inga promenader, ingen idrott och ett konstant häcklande av det som tjänstgjort som sko på höger fot, är jag nu tillbaka efter att ha tagit bort stygnen.
Jag trippade från sjukhuset, som i min barndoms somrar på grusgången ner till bryggan. Om jag hade ambitioner inom poesi skulle jag skriva en hel bok med max fyra ord per sida, med en kraftig överrepresentation av begrepp som papperstunn, hudlös och skygg. Allt detta för en löjlig nerv i foten.
Jag överväger att skada mig på en mer regelbunden basis och därigenom få möjlighet att känna tacksamhet oftare. Kanske pressa en stor lågenergilampa rakt igenom handen för att 4 veckor senare återigen få känna glädjen i att omsluta en kall starköl, min fru och en yxa. (I valfri ordningsföljd.) Finns det möjlighet att lobotomera sig och sen återställa sig lite senare? Tänk vilken glädje över att få upptäcka sina egna minnen och spektakulära tankar på nytt. Visst tänker ni såhär också? Visst gör ni det?
Middagen tänker inte.
Jag har länge undrat hur vi skulle reagera om forskare plötsligt bevisar att djurs medvetande är mer utvecklat än vad vi någonsin trott. Ungefär lika överraskande som när de kom underfund med att spädbarn visst har känsel och att operationer kanske borde utföras med bedövning. Tänk om djuren har ett rikt intellektuellt liv, drömmar och ett språk som vi aldrig begripit. Skulle vi inte se på kalkonen i ugnen och grisen på julbordet lite annorlunda då? Skulle det inte kännas extra konstigt att stå och stirra på Skansen eller Kolmården då?
Jag tänkte på det här speciellt igår kväll när vi satt runt middagsbordet och pratade om vilken hund vi skulle ha nästa gång. Vi gick igenom gulliga hundar vi sett och pratade i munnen på varandra om vilka raser vi föredrog. Kanske en mindre hund nästa gång. Och en tik, ja självklart, där var vi alla överens. Plötsligt blev jag medveten om att någon tittade på mig. I hörnet av köket låg vår gamla labradorhanne, Gillis. Jag blev först lite illa berörd, men sen märkte jag att hans tomma blick följde den smörgås jag hade i handen och inte samtalets innehåll. "Dig slänger vi i containern för brännbart" sa jag till honom och tog en tugga. Då viftade han på svansen. Jag tror att vi kan fortsätta äta kött ett tag till med gott samvete.
"Bra, för du har en skalpell rakt in i foten just nu."
Så sa läkaren bakom ett grönt skynke igår när han fick ett jakande svar på frågan om jag mådde bra. Jag opererade bort 4 cm av en nerv och kirurgen brottades med min fot där bakom. Jag såg framför mig hur han skar i min fot som de gör i charkdisken när de frilägger ett ben ur en lammstek. Efter 10 minuter var han klar och jag rullades ut i rullstol med foten i paket. Och nu ligger jag hemma i sängen och reflekterar. Om det stämmer att medvetandet och nervsystemet är intimt sammanflätade, så har jag nu kapat bort en del av mitt medvetande. Jag känner inte min fot längre, än mindre mig själv.
Självförnedring inför publik.
Ju äldre man blir, desto mer ovillig lär man bli att kliva ur sin s.k bekvämlighetszon. Eftersom jag saknar omdöme, gäller det här tyvärr inte mig. För några veckor sedan bjöds jag in att delta i en välgörenhetstävling ihop med flera elitgolfare på Europatouren, näringslivsfolk och lite kändisar som
t ex Hugh Grant. Det hade blivit en plats ledig och initiativtagaren Jarmo Sandelin frågade vänligt om jag ville hoppa in i ett av lagen.
Eftersom jag är en dokumenterat dålig golfspelare, tackade jag ja. På speldagen var banan nerlusad med publik och media och jag tillbringade huvuddelen av dagen ljusår utanför min bekvämlighetszon, i meterhög ruff, desperat sökande efter bollar. Men någon har sagt att man växer och lär sig saker av den här typen av upplevelser och det stämmer verkligen. Proffset jag spelade med lärde mig att säga ordet FUCK på spanska med rätt hyggligt uttal. "Joder!" gick jag runt och mumlade bland brännässlorna när plötsligt Hugh Grant passerade mig och log medkännande. Det expanderade min bekvämlighetszon ytterligare ett par kilometer. Lärorikt. Nyttigt.
Anders Tempelman
Papperstunn plåt, naken hud.
Efter en svit av år i Italien förvånas jag inte längre av någonting i trafiken. Däremot ser jag tendenser och variationer, att kalla dem för utveckling skulle antyda någon sorts framåtskridande och så långt skulle jag inte vilja dra det. Till den klassiska förarstilen, med en arm sladdrande utanför förardörren, cigg i mungipan och ett helgon som roterar störande i ögonhöjd i backspegeln, har nu SMS klivit in som en ny faktor. Alla gör det, oavsett trafikförhållanden. Även motorcyklisterna i flip-flops och med integralhjälmen löst på huvudet som en judisk kippa, läser och skriver SMS under pågående färd. Jag har en rätt avkopplad inställning till det här fenomenet, av lite olika skäl. Ett av dem är kanske att jag sitter i en 2,5 ton tung amerikanare. Om någon kommer att göra sig illa pga av SMS-andet, så är det inte jag. Även om jag inte direkt ser fram emot att skrapa ut italienare ur hjulhusen med en slickepott, så är det en uppgift jag är beredd på.
Men jag ser det också som en socialantropologisk uppgift att lära mig att smälta in i det här landet som jag har så starka känslor för. Därför har jag själv börjat med krokiteckning samtidigt som jag klättrar uppför berget mot huset där vi bor. Det är en vindlande bergsväg, med endast plats för ett fordon i taget och där räcken är mer sällsynta än förekommande. Min fru vobblar omkring naken i bagageutrymmet och jag skriker åt henne att hålla sin position samtidigt som jag plöjer ner lövtunna Fiat-modeller utmed stupen. Men jag känner att jag utvecklas, både som bilförare och tecknare, det måste jag säga.
Höghöjdssemester.
Jag stuvade in 3/4 av familjen i bilen och körde de 230 milen ned till Toscana. En resa som kunde blivit ett rent helvete, men som med GPS och V8 blev ett rent nöje. 100 mil första dagen och en natt på ett tyskt hotell som luktade stekflott och cigarettrök. Därefter 130 bekymmersfria mil direkt till Pietrasanta. När vi kom fram på kvällen såg vindrutan ut som den var täckt av en paté av insekter. Jag skrapade försiktigt bort den med en kniv och stekte den sedan i en kallpressad olivolja från Toscana, lite vitlök och färsk timjan. Alla älskade smaken utan att riktigt kunna placera den.
Huset vi bor i ligger så högt upp att vi måste har syrgastuber på oss hela dagarna för att inte kollapsa. Det har den positiva sidoeffekten att vi kan tillbringa stora delar av dagen under ytan i poolen. Sen kliver jag upp och blickar genom den immiga syrgasmasken ut över kustlinjen från Viareggio till La Spezia och kastar håglöst kottar ner på rovfåglarna som cirkulerar straxt under oss. På kvällarna tvingas vi ta av oss syrgasen för att kunna äta, vilket gör att vi alla drabbas av syrebrist och uppför oss som om vi vore asberusade. Sen tar vi på oss utrustningen igen och stupar i säng. Vi ligger på mage och sover drömlöst innan en ny dag tar sin början.
Rivierans guldgosse.
Jag befinner mig i Juan Le Pins och smälter in. Jag går runt i Panamahatt, lite för korta, röda shorts och med en liten fjantig hund i koppel. Jag betalar 120:- för en kall öl utan att blinka, stirrar oblygt på tjejer i min dotters ålder och pratar samtidigt oavbrutet i telefonen på stranden. Min hud har ett ytskikt som kanel och känns som en begagnad, finsk skinnsoffa från Stalands. Sen kör jag en nedcabbad Rolls Royce till mitt inhägnade hus, sitter vid poolkanten, läppjar på en Campari&Soda och låter Mistralen blåsa rakt igenom mitt ihåliga huvud som avger ett svagt visslande ljud. Jag lyckas till slut spela Eine Kleine Nachtmusik genom att forma munnen och pressa ihop ena näsborren med ett pekfinger. Eftersom jag klätt av mig naken återger jag även bastonerna, genom att spänna och släppa mina fladdrande skinkor.
Rivieran gör underverk med mig.
Anders Tempelman