Papperstunn plåt, naken hud.
anders tempelman
Efter en svit av år i Italien förvånas jag inte längre av någonting i trafiken. Däremot ser jag tendenser och variationer, att kalla dem för utveckling skulle antyda någon sorts framåtskridande och så långt skulle jag inte vilja dra det. Till den klassiska förarstilen, med en arm sladdrande utanför förardörren, cigg i mungipan och ett helgon som roterar störande i ögonhöjd i backspegeln, har nu SMS klivit in som en ny faktor. Alla gör det, oavsett trafikförhållanden. Även motorcyklisterna i flip-flops och med integralhjälmen löst på huvudet som en judisk kippa, läser och skriver SMS under pågående färd. Jag har en rätt avkopplad inställning till det här fenomenet, av lite olika skäl. Ett av dem är kanske att jag sitter i en 2,5 ton tung amerikanare. Om någon kommer att göra sig illa pga av SMS-andet, så är det inte jag. Även om jag inte direkt ser fram emot att skrapa ut italienare ur hjulhusen med en slickepott, så är det en uppgift jag är beredd på.
Men jag ser det också som en socialantropologisk uppgift att lära mig att smälta in i det här landet som jag har så starka känslor för. Därför har jag själv börjat med krokiteckning samtidigt som jag klättrar uppför berget mot huset där vi bor. Det är en vindlande bergsväg, med endast plats för ett fordon i taget och där räcken är mer sällsynta än förekommande. Min fru vobblar omkring naken i bagageutrymmet och jag skriker åt henne att hålla sin position samtidigt som jag plöjer ner lövtunna Fiat-modeller utmed stupen. Men jag känner att jag utvecklas, både som bilförare och tecknare, det måste jag säga.