Hus-swingers.
Jag har gått med i en husbytarförmedling och är alldeles uppspelt. Det känns som ett äventyr, vilket kanske säger en hel del om hur mitt liv är i övrigt. Jag har i alla fall lagt upp vårt hus med bilder och allt och sen angett vart vi kan tänka oss att åka i sommar. Kabul har jag valt bort, liksom Gazaremsan, men annars har jag ett öppet sinne. Jag har redan fått ett svar från Italien. En liten ful lägenhet i utkanten av Bologna. "In vostro sogni" svarade jag med vändande mail. Igår spenderade jag en hel kväll med att titta på hus från hela världen där familjer angett Sverige som ett semesteralternativ. Varför är obegripligt, men jag tänker inte ifrågasätta det. Jag uppskattar speciellt familjer som lagt upp familjebilder, det berättar så enormt mycket. Jag zoomar ofta in barnen för att försöka avgöra om de är benägna till skadegörelse. Annars går jag mycket på yrken. Läkare, advokater, revisorer favoriserar jag. Människor inom reklam och media väljer jag bort direkt. Jag vet för mycket. Själv har jag betitlat mig "writer", kort och gott. Jag tänkte att det kunde väcka associationer till Bergman eller kanske Strindberg (minus kvinnohatet).
Åh, alperna!
Helena är på sportlov, så jag har hela bloggen för mig själv den här veckan. Hon är i italienska alperna och sitter i en solstol med stora solglasögon och en hyrd vargpäls. På eftermiddagen gör hon sitt första åk och plogar ner till byn i sin svindyra utrustning. Hennes barn står och grinar efter att ha tvingats gå i skidskola med Salvatore. En farbror runt 30 år med spegelglasögon, ultraslimmad skiddräkt, inga kalsonger, Rossignol-mössa och en hud som man annars bara hittar på riktigt dyra handväskor.
Sen äter de middag i matsalen på halvpensionatet där hotellägaren envisas med att spela obegripliga fiolstycken, samtidigt som hans tandlösa farmor hasar runt med ena benet på en pall och försöker sälja rosor för 8 Euro styck. Helenas man, Ola, försöker vänligt vifta bort henne, men då börjar hon yla italienska okväden tills hela matsalen tittar som om det pågår en misshandel.
Sängarna är av standardlängd, 1.70 långa, vilket gör att hela familjen sover halvsittandes under hela veckan. De som inte får nackspärr får en permanent dubbelhaka. Helena prövar att ligga med benen uppe på fotgaveln en natt, vilket leder till att knälederna viks åt fel håll. Hon går som en höna dagen efter och upptäcker att den nya knävinkeln tillsammans med pjäxornas framåtlutning gör att hon släpar huvudet i marken mitt emellan skidspetsarna. Att åka ankarlift är ett rent helvete och i sittliften tvingas hon sitta med benen under sig. Det har den lilla bieffekten att benen somnar, vilket inte direkt förbättrar åkstilen.
Det slutar med att hon ligger på rygg och glider hela vägen ner till byn. Hennes nya blanka skidjacka visar sig ha en formidabel glidförmåga. Hon kommer upp i mäktiga 70 km i timmen nedför puckelpisten innan hon slutligen hamnar i kabinbanans maskinrum.
Vilket sportlov.
Väderkorn.
Plötsligt stannade han upp och fäste blicken mot något ute på isen. "Kom nu, det är bara en gran" sa jag och drog lite i kopplet. Han skakade på huvudet så att öronen fladdrade som lövbiffar i vinden. "Om inte min nos tar helt fel, är det där en skridskoåkare från förra året" sa han stillsamt på sin göteborgsdialekt.
Anders Tempelman
Den lägsta formen av lågkonjunktur.
En bekant som äger en inredningsbutik blev uppringd i veckan av en tidning som lystrar till det förföriska namnet Näringslivets Respons. Mannen sa att han ville skriva en artikel om hennes företag, som han tyckte var så enormt intressant. Så hon kände sig naturligtvis smickrad och accepterade. Dagen efter dök en kille upp, slog igång en bandspelare och intervjuade henne i över en timme. Sen avslutade han intervjun och hasplade i förbifarten ur sig att artikeln kostade 13.000:- att få in i tidningen. Det här hade man väl inte haft några större problem med om det var tydligt från början. Att det inte handlade om en journalistisk produkt, utan en renodlat kommersiell. Du betalar för ytan och väljer den uttrycksform som passar dina syften bäst. Annons eller låtsasartikel? Men den uppriktigheten säljer antagligen inte lika bra. Min bekant sa i alla fall att hon inte var intresserad och att det hela kändes väldigt olustigt. Då började han kohandla om priset och innan han pressades ut genom dörrspringan hade priset sjunkit till 7.000:- Och då kan det ha ingått en utegrill och en manlig strippa också, jag minns inte riktigt.
Anders Tempelman
Män som hatar kvinnor, men inte vet om det.
De spelade Diana Krall's version av Billy Joel's "I want you just the way you are" på radion. Då kom jag ihåg en av mina tidiga flickvänner som tolkade textraden "I don't want clever conversation, don't want to try that hard" som ett uttryck för Billy Joel's låga kvinnosyn. Jag försökte nyansera det hela med att det var en kärleksförklaring. Ett poetiskt sätt att uttrycka sig på i en låt bara. Men hon sa att den åsikten bara bekräftade att jag också var en del av det förtryckande patriarkatet. Vi som objektifierar kvinnor och motarbetar jämlikhet eftersom vi är så avundsjuka på att kvinnor bär på en välsignad kreativitet i sin förmåga att föda barn. Jag sa att jag inte trodde att Billy Joel tänkte så, men då menade hon att det var precis det som var problemet med Billy och mig. Vårt förtryck sker omedvetet, vilket är ännu värre.
Så jag funderade på om jag också, innerst inne, ville föda barn. Jag mindes förlossningsfilmen i högstadiet med den då okända Gudrun Schyman, som visades efter att vi rullat på kondomer på provrör stora som auberginer. Gudrun födde inte bara ett barn inför rullande kameror, utan också inför en generation vettskrämda skolklasser. Sen sa jag som det var, att jag var rätt glad över att det inte var jag som skulle göra själva födandet, att min kreativa insats vid själva befruktningen räckte för mig. Det kanske är en mindre lott, men en som jag är rätt nöjd med. Men då menade hon att kvinnor kan bli befruktade på egen hand, att min och alla andra mäns roll i det hela kunde ersättas.
Ett halvår senare gjorde jag i alla fall slut och förklarade att jag inte hade några känslor kvar längre. Då menade hon att det var skitsnack och att det hela bottnade i att jag inte klarade av att leva med en stark och intelligent kvinna. Så jag erkände att hon haft rätt hela tiden, jag och Billy "don't want clever conversation". Det var enda utvägen.
Anders Tempelman
Omodernt på Nordiska Muséet.
Jag klev ut ur dimman i lördags och in på Nordiska Muséet. Kanske för andra gången i vuxen ålder. En utställning med modefotografi hade lockat mig dit och jag betalade förväntansfullt mitt inträde tillsammans med lite turister från Holland och Växjö. Den sk fotoutställningen bestod av ett litet skrymsle i ena hörnet där kanske ett 20-tal bilder samsades. Ett hopplock av svenska modebilder genom tiderna och en trött projektor som visade ytterligare några bilder till på en duk. Om ambitionen var att ge en historielektion och bjuda på en uppvisning av svensk fotokonst, så var det här lika övertygande som att servera skolmat på Gondolen. Om den här utställningen skulle ha några kärnvärden, som ju är så populärt idag, så skulle nog andefattigt och oinspirerande täcka in det mesta. Och det är rätt skickligt med tanke på hur duktiga vi varit och är i just den här grenen av fotografi. Vid ett tillfälle fick jag ögonkontakt med Eldhs skulptur av Gustav Wasa på andra sidan och jag kan svära på att han vände bort blicken av skam. Efter 10 minuter kändes dimman utanför mer lockande än utställningen och jag började gå mot utgången. Då skrymtade jag några stora printar på andra sidan lokalen. Det visade sig vara dagens stora behållning. Bilder och porträtt från Lappland, fotade på 1860-talet av Lotten von Düben. Vår ursprungsbefolkning med konstiga mössor, skygga blickar och knotiga kroppar som formats av köld, vind och förtryck. Och spektakulärt vackert fotograferat, som av Anton Corbijn, på enorma krackelerade plåtar.
Det här museibesöket var verkligen inte bortkastat.
Anders Tempelman
Slemproppen, finns den?
Slemproppen, denna märkliga lilla....ja, vadå?....som gäckat vetenskapen och mödrar i decennier. Alla pratar om den, men ingen har sett den. Ungefär som italiensk rättvisa, hälsosam snabbmat och unika varumärkesplattformar. Vattnet kan gå, värkarna kan börja, men var är slemproppen? När höll en barnmorska stolt upp en slempropp, stor som en brännmanet, senast? När hörde du om någon som inte bara åt upp moderkakan efter förlossningen, utan också festade loss på slemproppen som efterrätt? (Med lite glass och mandelflarn vid sidan om.) När hörde du om någon som halkade på slemproppen senast? Nej, just det, aldrig. Ändå läser jag långa inlägg på vänta-barn-sajter där den beskrivs som en geleklump, lite som tapetklister, ofta beige i färgen. Som Thomas Östros, tänker jag då, fast lite mer fåordig.
Anders Tempelman